Hon tillhörde religionen WICCA

text Frida Funemyr • illustration Samuel Fast
Christine är uppvuxen under väldigt trygga familjeförhållanden.
– Jag hade min barnatro, gick i söndagsskolan och hade många funderingar kring en tro på Gud, berättar hon.
Men så introducerade en lärare mer eller mindre en ny syn på livet för Christine när hon gick på högstadiet.
– Han sa att jag skulle skriva ett projektarbete om folklivsforskning och detta skulle mer eller mindre ske utanför den ordinära skoltiden. Om jag gjorde detta, lovade han att ge mig högre betyg. Och jag som funderar mycket på frågor om liv och död tyckte det var jätteintressant.
Christine som tidigt intresserade sig för det okända visste inte att det var i samband med skolarbetet som ett frö såddes som skulle leda henne in i det ockulta. Hon beskriver sig själv som en väldigt vild tjej som alltid sökte sig till andliga krypin, aldrig till droger och liknande. Men så hamnade Christine en kväll på en inflyttningsfest i soffan med en hårdrockskille som hon senare följde med hem. Den kvällen blev hon gravid.

Killen var hotfull men Christine stannade hos honom tills hon var i femte månaden, sedan flyttade hon hem till sina föräldrar. Under det första året efter barnets födelse tillbringade hon det mesta av tiden med sin son. Men sedan började hon allt mer aktivt söka sig till det ockulta.
– Jag träffade en väldigt kunnig man inom naturreligionen wicca, som gav mig en massa litteratur. Hans dotter undervisade mig och snart blev jag invigd. Jag kände med en gång att ”här är jag ämnad att vara”, berättar Christine och förklarar att wicca använder sig av olika cirklar för att beskriva livet, och allt annat. Ofta möts man i grupper, som består av max 13 personer. I en sådan grupp blev Christine snabbt översteprästinna.
– Jag ägnade all min tid åt wicca och min son, det fanns liksom inget annat för mig. Inom wicca kan man fokusera på olika häxor, själv var jag en eklektisk häxa som hade kontakt med andar.
Christine sysslade också med tarot och spådom. Andekontakter och seanser tillhörde hennes vardag. Hon gjorde inga val utan sitt ouijaboard framför sig. Det ser ut som en platta med hål i och är en mer avancerad form av anden i glaset.
– Till en början trodde jag aldrig på det där, men konstigt nog så funkade det. Vi hade kontakt med andarna.
Flera läskiga incidenter inträffade, men Christine vill inte gå närmare i på det. Hennes föräldrar åkte ständigt till polisen med väskor fulla av rituella prylar som de hittat hos dottern.
– Ofta åkte de runt i bilen och letade efter mig, berättar hon.

I kontakt med andar
Christine blev så beroende av sitt ouijaboard att hon till och med använde det för att veta vad hon skulle äta till lunch. Hon sökte sig snart från eklektisk häxa till något som kallas för mörk häxa.
– Ljuset gav mig inget alls, så jag sökte mig till mörkret, säger Christine.
Men nu rasade allt samman. Hennes föräldrar åkte med henne till psyket. På plats trodde man att hon gick på droger, hennes hjärnan var uppe i högvarv. Här fick hon stanna i tre månader.
– Jag predikade om wicca för de andra på avdelningen. Men så den dag kom det en pastorsfru och hälsade på. Hon gav mig en Bibel. Till en början lät jag den ligga. Så började grunden till mitt livs luftslott rasa. En dag blev det outhärdligt. Jag ville inte dö... men inte heller leva. Det gjorde för ont att leva. Jag mer eller mindre skrek åt Gud: ”Med du... Gud… du har inte en aning om hur jag mår. Du vet inte vad ångest är. Du vet inte ett skit...” Och under en natt när allt kändes som ett kaos, slog jag slumpmässigt upp ett bibelställe, psalm 13: ”Hur länge skall du glömma mig, Herre? Hur länge skall du dölja ditt ansikte? Hur länge skall tankarna mala, mitt hjärta ängslas dag efter dag? Hur länge skall min fiende triumfera? Se på mig, svara mig, Herre, min Gud! Ge ny glans åt mina ögon, låt mig inte somna in i döden, låt inte min fiende säga att han besegrat mig, mina ovänner jubla över mitt fall. Jag litar på din godhet, mitt hjärta skall jubla över din hjälp. Jag vill sjunga till Herrens ära, ty han är god mot mig.”

Christine som läst Bibeln flera gånger som liten läste den boken med helt nya ögon, hon började göra understrykningar i alla möjliga färger och medan Christine läste kände hon hur hon gick från det mörka in i det ljusa.
Påskdagen 1998 gick Christine på en gudstjänst. Hon stod längst bak i kyrkan, men under förbönen gick hon fram och sa till en av förebedjarna att hon inte ville vara kvar där hon har varit utan ville lära känna Jesus. Därefter följde det hon kallar för ”en smekmånad med det kristna livet”.
– Men sen efter den månaden så följde en rätt jobbig tid. Bland de kristna fanns så mycket fördomar om mig, folk flyttade sig för mig.
Christine berättar att hon gick ut ur den frikyrka som hon till en början gick till.
– Jag älskar att sjunga och ville vara med i lovsångsteamet, men eftersom jag är rökare så var inte det passande. Jag gick då med i Svenska kyrkan. Idag är Christine lovsångsledare i församlingen och hon lever tillsammans med sin man som också är musiker. Sonen Markus är idag 15 år gammal.
Inom wicca tror man varken på Gud eller på djävulen. Det är en naturreligion som grundar sig på moder jord och hennes gudinnor. Christine förklarar att religionen vid första anblick kan tyckas vara rätt sund, man äter ekologiskt och så vidare, men det är kontakten med andevärlden som man ska akta sig för. Dessa andemakter kräver saker. När Christine började syssla med häxkonster och utöva religionen var den inte så vanligt i Sverige. Wicca är mer utbredd i till exempel Irland och USA. Men Christine menar att den blir allt vanligare även i vårt land.
– Jag tror att jag hade kommit till tro mycket tidigare i livet om jag hade fått chansen att ställa fler frågor om tron. Efter att ha studerat Bibeln kritiskt så hade jag en massa frågor, men när jag kom svartklädd till kyrkan och när jag aldrig lämnade hemmet utan mitt pentagram, blev folk rädda för mig. De verkade tro att jag var farlig.

Christine kände att hon inte fick någon öppen dörr hos någon församling, hon blev negligerad. Idag uppmanar hon församlingar att se sökarna som söker sig till kyrkan och välkomna dessa.
– Numera poppar det även upp flera alternativa medelvägar, som till exempel ”kristen häxa”. Detta drar till sig massor av nyfikna ungdomar och vuxna. För att förhindra ”väckelse” inom dessa rörelser så måste man våga tala mer om problemen, menar Christine som idag inspirerar ungdomar att söka sig till den kristna tron.
– Den mår du aldrig dåligt av. Den är genomgod.

* Med hänsyn till Christines integritet har vi inte satt ut hennes efternamn i artikeln.