"Vår väg genom sorgen är individuell"

TEXT & FOTO: FRIDA FUNEMYR
Hans Hugoson hade just tagit studenten och den ljusnande framtiden låg framför hans fötter. Han var full av liv morgonen då han skulle ge sig av på evangelisationsläger i Falkenberg den 29 juni 1992. Men i en tragisk mc-olycka möttes han av döden och sorgen för familjen Hugoson blev stor. För Junia berättar Ann-Marie hur det är att förlora sin son och hur hon har bearbetat sin sorg efter honom.

Ann-Marie Hugoson utstrålar värme och empati när hon öppnar dörren och hälsar mig välkommen in i sitt och Ingemars hus. I detta hus har deras fyra barn fått växa upp och det har varit liv och rörelse. Men barnen har flyttat hemifrån och paret har hunnit bli pensionärer. Lugn och harmoni genomsyrar atmosfären i hemmet. Vi träffas för att prata om sorg – ett ämne som Ann-Marie fått prata med många om på senare tid. Hon vet vad sorg innebär då hon för lite drygt fjorton år sedan miste sin egen son, Hans.
Hans hade just tagit studenten och sommaren låg framför hans fötter. Med en nyinköpt motorcykel hade han under en helg varit på Öland med sin storebror. Dagen därpå skulle han och några vänner åka på ett läger i Falkenberg. Ann-Marie berättar hur Hans alltid hade något på gång och hur han alltid var så full av liv. Det här tempot passade honom. När Hans vänner kom förbi Hugosons hus den dag de skulle åka var han inte riktigt klar. Han hade sovit länge, så Ann-Marie fick bjuda dem på lite fika på altanen. Efter en stund stormar Hans ut, glad och förväntansfull. Det var en strålande morgon och solen sken. Stämningen var uppspelt och en replik som Ann-Marie minns honom säga den där förmiddagen är ”Nu ska jag leva i nuet”.

– Det var en märklig replik eftersom han nästan jämt låg ett steg före med sina drömmar och planer, menar hon. Vid 12-tiden vinkar de ”Hej då” från trappan och ser när pojkarna far i väg på sina motorcyklar.

Detta var sista gången familjen fick se honom vid liv. Klockan sex på kvällen ringer det på dörren. Det är prästen Lasse. Han säger ”Sätt er, ni har en son. Hans, han är död.” Prästen förklarar vidare hur Hans hade fått möte med en bilist, av någon anledning tappat kontrollen, flugit av cykeln och blivit påkörd av samma bilist. Den första personen på plats hade hållit i Hans hand och hela tiden upprepade han ”Håll fast livet, håll fast livet…”. Men Hans var redan död. Han dog ögonblickligen.
Familjen Hugoson klandrar inte bilisten som kört över deras son, men det känns inte heller angeläget att träffa henne. Kvinnan har skickat två rosenbuskar som de har planterat i sin trädgård.
Tidigare under dagen, kring två-tiden, när Ann-Marie varit och handlat hade hon stött på en av Hans vänner och de hade konstaterat att ”De lever som om det vore deras sista sommar”. Självklart visste hon inte då hur rätt hon skulle få.
Ann-Marie beskriver vilken hjälp själva chocken blev i sorgeprocessen.
– Till en början grät jag en ytlig gråt. Den riktiga sorgen var för svår för att kunna ta in på en gång och chocken bildade en skyddande kappa som omslöt mig.
– Min man grät ingenting. Och Maria som är äldst i syskonskaran tog på sig den tröstande rollen. Dessutom hade Hans en storebror, Erik och lillebror Pelle, säger Ann-Marie och förklarar att alla har sörjt på sitt eget sätt och det har varit viktigt för oss alla att förstå att inget sätt är mer rätt än något annat. Jag tycker att det blev ett bra sätt som vi fick reda på det, alla var hemma och Lasse som kom med beskedet tyckte att vi skulle åka med till vårdcentralen där han låg för att se vår son. Han menade att det skulle vara viktigt att se att han faktiskt inte levde så att man inte skulle börja tvivla eller få för sig något annat senare under sorgeprocessen.
– Det är jag tacksam för idag, konstaterar hon och beskriver hur hela familjen hade suttit tysta i bilen på väg dit.
– Man körde in Hans på en bår i ett andaktsrum och vi fick gå fram till honom. Ann-Marie minns hur hon grät och att lillebror Pelle vände i dörren och storebror Erik sprang efter honom.
– Han låg iklädd sitt motorcykelställ, ansiktet var inte så skadat som kroppen. Hans var den enda av barnen som hade bruna ögon. Han var så kall….. Minnena gör sig åter påminda och Ann-Marie har nära kontakt till sina känslor. Hon går ut i köket för att torka bort några tårar. Händelsen kommer åter så nära inpå.

Hans dog den 29 juni och den 10 juli var hans begravning. Under den här perioden kom vänner och bekanta ständigt på besök. Tiden för vardagssysslor blev minimal, ibland kunde måltiden bara bestå av kokt korv med bröd.
– Hans hade ett stort kontaktnät och det var väldigt många som sörjde med oss. Vi ville ha minnesgudstjänsten i vår kyrka, men vi blev över 300 personer så vi fick inte plats utan fick byta kyrka. Alla människor blev som ikoner för mig, beskriver Ann-Marie.
Hans var en intelligent kille med många olika gåvor, hans musikalitet och talang inom sporten är bara två av väldigt många. Han var full av liv och han hade många vänner. Ann-Marie berättar att han på sätt och vis ställde krav på människor runt omkring sig genom att han alltid ville nå dem in på djupet i livet. Ann-Marie och Ingmar åker till Hans grav en gång i veckan, det har blivit en slags rit.

Varför har du valt att berätta om din sorg?
– Det har varit nödvändigt att prata, både mycket och ofta om det som hände. Jag tror att det djupt personliga äger allmängiltighet och därför är av intresse.
Ann-Marie har inte svårt för att prata om Hans, familjen gör det ofta. Hennes ord griper tag i en och hon menar att det som hjälpt henne att berätta om sin sorg är att ha läst böcker om hur andra människor bearbetat sin sorg.
– När smärtan kläs i ord, säger hon, då förlorar den något av sin kraft. Orden är viktiga för Ann-Marie, de måste ha lyssnare och det är det som skapar gemenskap. Ordet var ljus och ljuset är livet som övervinner mörkret och därmed döden.
Min man har haft svårare än jag för gråten, kanske för att pojkar då uppfostrades med att pojkar inte ska gråta. Andra kan tycka att om man nämner sin sorg så ger man näring till den, förr lade man ju hellre locket på. Men det är viktigt att sörja – var och en på sitt sätt. Och det måste få ta sin tid, såret måste få blöda färdigt.
Det dröjde många månader tills Ann-Marie kunde gråta den gråt som kommer djupt inifrån. En gråt som inte går att trösta bort. Den måste gråtas färdig. Numera har hon en vattendelare, före och efter Hans död.
– Jag kunde inte känna minsta glädje på ett år. Det är väldigt påfrestande för en människa, menar Ann-Marie och berättar hur hon fick känningar av magsår under den här perioden. Hon minns första gången då hon kände ett sting av den lycka:
– Det var när Pelle slutade nian. Jag kommer ihåg när han gick upp, lång och reslig, på skolavslutningen i kyrkan. Då tänkte jag: ”Jag har ju faktiskt tre barn till”. Det spratt till som en fågelunge inom mig och jag fick lov att erkänna ”Jag är glad” för mig själv. Ann-Marie förklarar hur viktig den känslan varit för hennes egen överlevnad. Hon har varit tvungen att ta vara på den varje gång den kommer, vilket blivit allt mer ofta med åren som gått. Barn-barnen har till exempel varit en sådan där enorm glädje för Hugossons. Glädjen är en gåva som vi inte tar, den får vi och det gäller att vårda allt det som gör oss glada i livet.
– Inget kan fylla Hans plats, men livet blir enklare om man tar till vara på de positiva känslorna. Efter Hans död blev barnen och många av familjens rutiner försummade:
– Jag minns hur Pelle kunde ta med sig maten och sätta sig framför TV:n utan att jag brydde mig. Sådant hade aldrig hänt tidigare, vi åt alltid maten tillsammans. Men med tiden när jag insett att livets positiva krafter är så starka har jag kommit tillbaka och försöker vara den mamma jag vill vara för mina barn.

Hur har du förändrats som person?
- En bekant har sagt till mig: ”Du har blivit så mycket bättre som människa”. Vad hon menade när hon sa detta var att jag har blivit mer ödmjuk som människa. Mitt liv innan Hans död gick spikrakt uppåt, en mycket lyckligt lottad kvinna som inte mött en enda motgång. När jag fick beskedet om Hans död hemma i mitt kök tog mitt gamla liv slut. Numera har mitt liv blivit en vattendelare, före och efter Hans liv. Jag har fått en helt annan dimension på livet.
Man brukar säga att tiden läker alla sår, men det håller inte Ann-Marie riktigt med om:
– Nej, det är bearbetningen av det svåra som läker såren, tiden läker inte automatiskt såren. Sorg skall med sorg läkas, tillägger Ann-Marie och hänvisar i nästa sekund till teologen Sören Kirkegaard som har sagt: ”Att våga är att förlora fotfästet för en stund. Att inte våga är att förlora sig självt. Livet vill att vi ska bejaka smärtan inte förstå eller kanske ens acceptera den. Sorgebearbetning handlar helt enkelt om att ta in smärtan, det svåra och låta det göra ont.

Är du rädd för döden?
– Inte alls, den är naturlig för mig. Vi kommer någonstans ifrån och vi går någonstans. Jag tror inte att det lilla barnet kommer ifrån intet.

Har ni känt er drabbade?
– Efter tragiska händelser frågar sig många ”Varför hände detta oss? Men jag minns hur Ingemar sa till mig ”Varför skulle det inte hända oss, sådant här kan hända i livet?” Vi tycker det är dumt att ställa sig en massa ”varför”.

Hur har din tro på Gud påverkats?
– Jobs bok i Bibeln har blivit en stor tröst för mig. Jag tror inte att Gud har en mening med allt som sker. Detta var något som hände utanför Gud. Han ville inte detta, men han får precis som vi, kämpa emot det onda.

Hur känner du idag?
– Att saknaden efter Hans är lika stark men att sorgen klingar av. Det är något som för mig har varit sorgbearbetningens resultat.
Familjen lät Hans rum stå orört i ett halvår, därefter städade och sorterade Ann-Marie försiktigt i ordning sak efter sak. Det sista de tog ner var Hans anslagstavla.
– Han hade samlat en massa bilder och urklipp på den, säger Ann-Marie samtidigt som hon pekar mot rummet som idag står öppet som husets gästrum. Det enda som finns kvar som minne av Hans är en bild av honom som hänger på väggen.
Under hela intervjun har Ann-Marie med sin verbala förmåga talat lugnt och sansat om familjetragedin. Hon fortsätter:
– Även om vi plockat bort hans saker så finns han med sin närvaro ständigt ändå, menar Ann-Marie och konstaterar att hans namn ofta nämns och familjen säger saker som ”Så gjorde Hans”. Ett konkret minne som Ann-Marie gör sig påmind om är då hon efter sommaren skulle hämta ut Hans tack-kort från studenten. Hans storebror Erik hade inte brytt sig om att skicka ut sådana, men Hans hade sagt ”Det blir ett fint minne”. Och det blev det. Ann-Marie hämtade ut alla korten, men istället för att skriva tack för uppvaktningen stod det följande:

Det liv är inte längst, som längst har varat.
Den levat längst, som fyllde livet bäst.
Den är ej rikast, vilken mest har sparat,
Nej den är rikast, som har givit mest.

Ann-Maries boktips som handlar om sorg:

• "Att sörja en son" av Nicholas Woltherstorff

• "När livet gör oss illa" av Harold S. Kushner

• "Sorgen och glädjen" av Granger E. Westberg

• "Om sorgen i livet" av Caroline Krook

• "Sommarlandet, en berättelse om hopp" av Eyvind Skeiye