Folkmusik- och visartisten Sofia Karlsson:

”Kommunikationen med publiken är viktigare än all annan bekräftelse”
text och foto Frida Funemyr
Hon spelar för utsålda hus och älskar det kringflackande turnélivet. Sofia Karlsson bryr sig inte längre om skivrecensenter och tassar inte på tå för någon. Som en ambassadör för folkmusiken känner hon sig starkare än någonsin.

Vi ses på ett fik i Stockholms gamla innerstad, en passande plats för avkoppling och tedrickande. Det är lugnt och fridfullt.
– Det är så skönt för min hjärna att slippa musik emellanåt.
Sofia, som hör musik hela dagarna brukar tycka det känns bra att hålla till på ett fik där det är tyst.
– Det är ganska ovanligt med sådana här fik, konstaterar hon när vi slår oss ner längst ner i salongen. Vi har just avslutat en fotosession där Sofia lätt och ledigt rört sig i olika positioner framför kameran. Hon snurrar gitarrfodralet och sprudlar av liv.
– Tills bara för ett par år sedan hatade jag att stå framför kameran. Jag vågade knappt titta in linsen, men nu har jag nog vant mig, säger Sofia som har ett jobb där hon ständigt blir synad av andra. Av både publik och skivrecensenter.

Musiken har funnits i Sofias familj sedan den dag hon föddes. Hon har alltid sjungit och Sofia minns hur hennes mamma brukade sjunga för henne. I skolan gick hon i körklass. Men på gymnasiet valde hon en bildlinje för att bli bildkonstnär. Sofia kunde inte tro att hennes talang skulle ge henne en möjlighet att livnära sig på musiken som yrke. Som 20-åring bestämde hon sig hur som helst för att våga satsa, och det valet ångrar hon inte i dag.
– Jag hade ju inget att förlora och är jätteglad för att jag vågade. Jag älskar mitt jobb. Jag har tur som får göra det jag vill, utbrister Sofia samtidigt som servitören försiktigt knackar på hennes axel och frågar vilket te hon vill ha. Han rekommenderar ett med doft av rosor och Sofia ber om en skål med nötter, precis som sist.
Sofia är bundis med personalen och hon förklarar att hon mår bra av att dricka te. För mycket kaffe ger henne hjärtklappning.

Tidigare i år tilldelades Sofia en Grammis som 2007 års bästa folkmusik- och visartist, manifestpriset för bästa folkmusik och visa och en dansk Grammis för bästa utländska folkmusikalbum. Hon har också fått ta emot Dan Anderssons pris. Men de prestigefyllda branschpriserna är inget emot det som gör henne verkligt glad, vilket är närvaron av människor på en konsert:
– Att göra konserter och möta publiken är det riktigt roliga, det är ett större pris för mig, menar Sofia utan att vilja verka otacksam.
– Det kanske är det lutherska arvet i mig som gör att jag har svårt att fira ibland, konstaterar hon snabbt.
Sofia tycker det är fantastiskt med all den bekräftelse hon får för sin musikaliska talang genom konserter och antalet sålda skivor; Svarta Ballader såldes exempelvis i mer än 70 000 exemplar. Men det är inte detta som ger henne den stora kicken.
– Det handlar mer om att få en bra kommunikation än att få bekräftelse. Bekräftelse blir man aldrig mätt på. Det behovet går liksom aldrig att fylla. Skulle jag gå ut på scenen och tänka att ”nu ska alla tycka att jag är bra”, då skulle det aldrig bli en bra konsert. Det handlar om att hitta en närvaro, att beröra människor och att själv bli berörd. Det är sådana känslor som håller länge och som jag kan bära med mig genom livet.
Sofia förklarar att ”stå på scenen” innebär en förhöjd version av vardagen och att kontakten med publiken är mycket viktigare än tidningsrecensioner.
– Sådana slutade jag att läsa för länge sedan. Det är ett evigt tyckande och bedömande. Finns det någon som vet hur konserten varit så är det jag själv, och det finns ingen som är mer kritisk, säger Sofia. Hennes mjuka framtoning står i kontrast till hennes målmedvetna fokus.

Sofia erkänner att även om hon har fått bättre självförtroende med åren, speciellt under senare tid, så kan hon fortfarande fråga sig om hon är värd att älskas och om hon duger som hon är.
– Det här med att inte duga som vi är, är så hårt inpräntade i oss. Vårt marknadssamhälle går ut på att vi hela tiden måste förändra och förbättra oss.
Sofia har just läst boken Comparing is the Highway to Hell av författaren Byron Katie.
– Byron skriver att vårt helvete är att vi jämför oss med andra i stället för att vara dem vi är. Det är sådant slöseri med våra liv. Inte ens den vackraste människan på jorden kommer att känna sig vacker nog om hon själv inte erkänner att hon duger som hon är, säger Sofia med upprörd stämma.
– Genom musiken har jag fått bättre självförtroende, jag vet att jag kan spela gitarr och ge konserter och på så vis försörja mig. Det ger till en viss del självkänsla. Men det sitter ju djupare än så. Jag kan bli väldigt osäker vid helt oväntade tillfällen, det kan hända på scenen till och med. Det sägs att man ärver sitt självförtroende och jag tror att min mammas självbild har påverkat hur jag ser på mig själv. Sofia beskriver att det kan komma upp något inre spök- eller drakliknande väsen och utmana henne med frågor om vem hon är och om hon verkligen tror att hon är bra nog.
– Antingen så släpper jag det eller så tar jag upp svärdet, tar itu och brottas med dessa ”drakar”. Jag tror det är viktigt att lyssna i alla fall. Det handlar om känslor kring mitt dåliga självförtroende.
Sofia berättar att ända fram tills för några år sedan gick hon runt som ”en levande död”.
– Jag stängde av alla mina negativa tankar och bearbetade ingenting. Jag sköt bort alla känslor som skrämde mig.
Sofia har alltid känt att hon tassat på tå för allt och alla och varit så väldigt ”lagom”. I en syskonskara på fyra ville Sofia aldrig ta plats.
– Jag hade svårt att uttrycka mina känslor och blev en mildare version av den jag egentligen är och på så sätt kände jag mig inte riktigt levande, säger Sofia och menar att hon aldrig gav sig själv utrymme att riktigt känna efter. Hon hade till exempel en massa kärlek i sitt liv, men kunde varken känna glädje eller tacksamhet.
Men så hände något som är svårt att sätta konkreta ord på. Sofia genomgick en förvandling. Hon började ta kontakt med sina känslor och möta de negativa ”drakarna” och lärde sig att ta mer plats.
– Jag insåg att om man inte har kontakt med det man känner, det som är sant, hur ska man då kunna veta vem man är?
En händelse som betydde mycket var gammelmoster Sallys död.
– Trots att hon var död fanns hon fortfarande kvar i rummet, berättar Sofia och beskriver Sally som en fantastisk människa som gav så mycket av sig själv till Sofia.
– Värmen från henne fanns fortfarande kvar i rummet. Men så ett par dagar senare, när man gjort i ordning henne på sjukhuset och vi skulle säga farväl var hon liksom inte där. Det var så märkligt, hon var död båda gångerna jag såg henne, men den första gången var hon närvarande och andra gången var hon borta. Döden är inte vacker, konstaterar Sofia men berättar att den här upplevelsen berikade hennes liv.
– Hennes död fick mig att känna hur otroligt levande jag själv är. För några år sedan tänkte jag aldrig på detta faktum. I dag tar jag in mina känslor och bearbetar dem var och en. Och jag tror det är det livet handlar om; att ha kontakt med sina innersta känslor. Jag gråter, skrattar och gör bort mig mer. Jag är också mitt hispiga jag om jag behöver det…

Sofia gillar det engelska ordet aloness.
– Med innebörden att ”vara med sig själv, för sig själv”, betonar hon.
Det är i ensamheten Sofia tar itu med sina innersta känslor och tankar. Det är också här som de flesta av hennes texter kommer till.
Hon har några tajta tjejkompisar runt sig som ger henne inspiration.
– Vi hänger mest två och två, men de finns där alltid runt omkring mig och jag känner ett starkt, ovärderligt stöd från dem, berättar Sofia. Hon förklarar att vara sångerska eller musiker kan emellanåt kännas väldigt ensamt, just därför är det extra viktigt att ha bra människor runt omkring sig, allt ifrån vännerna till ljudtekniker och medmusiker.
– Jag måste ha en bra relation med alla jag jobbar. Allihop hjälper mig att klara min karriär just nu. Ensam skulle jag inte kunna göra det jag gör, säger Sofia.

Vad är en bra vän?
– Ja, du… Jag är själv en bättre vän för vissa än vad jag är för andra. Jag har stor synk med mina närmsta vänner. En synk uppstår bara som kärlek kan göra.

Det yttre har en viss betydelse inom skivbranschen.
– Har man ett vackert yttre så får man mer uppmärksamhet, vilket i sin tur leder till att man kanske vågar ännu mer. Men när det gäller den där biten så räddar musiken mig, säger Sofia.
Hon känner att när det hon gör känns meningsfullt så bryr hon sig inte om hur hon ser ut.
Meningen med det Sofia gör är väldigt viktigt för henne. Sofia berättar att hon var troende i tonåren, men att hon numera kan känna sig rätt förvirrad gällande religiösa frågor.
– Jag tror på högre makter och jag beskriver definitivt mig själv som andlig, ändå är det viktigaste för mig att låta livet få vara outgrundligt. Vi kan inte förstå allt som sker i världen och jag behöver inte själv finna alla svar. Men jag kan sakna det andliga och gudomliga i vårt samhälle.

Hur blir det man barn och familj då?
– Jag är väldigt barnkär och längtar efter barn, utbrister Sofia.
Men om hon skulle bli tvungen att välja mellan spelningar och att ta hand om ett barn så är det ett omöjligt val.
– Om jag får barn någon gång så får det följa med på turnéerna, säger Sofia bestämt och tar sig en ny näve nötter ur skålen att knapra på.
Du har rest i hela landet och spelat för utsålda hus, vad tycker du egentligen om det kringflackande turnélivet?
– Åh, det är så kul att turnera. Jag älskar att resa och gillar tågstationer och flygplatser. Jag känner mig stolt i dag för att situationen ser lite annorlunda ut än vad den gjorde den första tiden som artist. Förr körde jag själv från stad till stad i min Volvo 740 och bar runt på hela min högtalaranläggning.

I dag får Sofia lön för allt hårt arbete. Hon berättar att hennes kringresande liv blivit bättre organiserat. Sofia uppträder med ett fast gäng, människor som också kommit att bli hennes vänner. Och alla praktiska bitar känns mer bekväma numera.
När Sofia väl är hemma så pysslar hon gärna i sitt eget kryddland eller så lagar hon mat.
– Jag älskar matlagning, min specialitet är köttbullar, säger Sofia. Hon bor i lägenhet men önskar sig ett hus med ett stort kök.

Vilka är det som köper biljetter för att få höra just dig?
– Vis- och trubadurälskare, annars vet jag inte… På scenen brukar jag tänka: ”Vilka är alla de här människorna; var bor de och varför är de här?”

Vilka är dina inspirationskällor?
– Först farmor som spelade koraler på tramporgel, farfar som spelade enradigt dragspel och mamma som alltid sjöng i bilen. Senare Fred Åkerström, Dolly Parton, Tracy Chapman, Dansar Edward, Kirsten Bråten-Berg och Lena Willemark.

Inspirationen till sin musik hämtar Sofia ur sitt eget liv, vänner och familj.
– Jag sätter ord på mitt eget liv, det är som att skriva dagbok. Jag tror att vi alla behöver poesin, den väcker något i oss och väcker iakttagelser till liv.
Sofia nämner låtskrivare som Kent och Laleh, som hon själv anser är duktiga textförfattare.
Förutom sina egna spelningar har Sofia just påbörjat sin turné med Lars Winnerbäck som är en stor inspirationskälla för henne:
– Lasse är toppen. Han förändrar sig med åren, både i sitt skrivande och i sitt sound, men utan att tappa sin egen stil och sitt eget uttryck. Han har börjat spela bouzouki nu, vilket jag också spelar så det gläder mig, utbrister Sofia och berättar att hon snart ska bjuda hem sin vän på bouzoukikväll så de kan sitta och lira lite låtar tillsammans.
Sofia konstaterar att den här sommaren verkligen har varit och fortfarande är en drömsommar. Först har Lasse och hon gjort egna turnéer och sedan har de gett sig ut på turné tillsammans, det känns kanon, menar Sofia. I höst ger hon sig ut på ny mark och möter en ny publik i bland annat Japan och Tyskland.

Kort om Sofia Karlsson
Ålder: 33 år
Familj: Pojkvän
Bor: Söderförort i Stockholm
Blir glad av: Musik, kontakt med människor, kärleksfulla relationer, solen och när livet gör sig påmint.
Blir irriterad på: Konsumtionsdrift, konsumtionssamhället och alla hårda budskap om att vi inte duger.