"Tvättstugan kan kännas som en fröjd"

text och foto Frida Funemyr
Pernilla August är aktuell med teateruppsättningen Blommor av stål. Junia träffar henne i en exklusiv intervju där hon berättar om sin livsstil, hur det är att uppfostra tre döttrar och hur det kändes att spela Ingmar Bergmans mamma.
Vacker på bioduken? Ja, absolut. Men i verkligheten blir jag helt tagen av hennes naturliga skönhet och smittande sprudlande personlighet. Pernilla August är i full gång med teaterförberedelserna för Blommor av stål, men det är inte förrän idag, efter vårt samtal, som Pernilla ska upp på scenen och repetera för första gången.
– Alltid lika nervöst, konstaterar Pernilla när vi ses på ett utomhuscafé utanför Söderlabbet, där övriga skådespelare repeterar repliker för fullt. Biljetter har sålts innan repetitionerna ens har börjat. Förväntningarna på Blommor av stål är höga, och Pernilla menar att detta får situationen att kännas ännu mer läskig.
Tillsammans med Pernilla spelar inga mindre än Suzanne Reuter, Melina Kinnaman, Gunilla Nyroos, Cecilia Nilsson och Linda Ulvaeus och man kan fråga sig hur det är att spela bara med och mot kvinnor?
– Det är fruktansvärt kul, vilket underbart gäng vi är! Det här ett projekt som funnits under så många år; det har liksom legat i sin linda och väntat på att alla skulle kunna samtidigt. På sätt och vis har vi valt varandra. Vi har aldrig tidigare jobbat tillsammans på scenen, men det här är ett projekt som vi själva valt, och därigenom känner vi alla ett stort ansvar för att det ska bli bra, säger Pernilla och berättar att alla medverkande just kommit hem efter att ha tillbringat två dygn ute på Gunilla Nyroos lantställe.
– Vi ville ses och gå igenom texterna tillsammans, som ett slags kick-off. Och då, när vi var där ute och vi skulle laga mat ihop, slog det mig att vi alla var kvinnor. De flesta är även mammor och alla har sådan simultankapacitet och är så bra på att rodda. Det gick på ett kick att få till middagarna. Det var en fantastiskt bra uppstart. Vi har så roligt tillsammans, både privat och på scenen, säger Pernilla. Hon berättar att hennes karaktär är en helt vanlig trebarnsmamma av medelklass.
– Hon är lite fräck i munnen och har kul med sin dotter. Men hon drabbas av väldigt mycket, hennes dotter har svår diabetes, hon har svårt att få barn och går igenom en njurtransplantation. Pjäsens underliggande tema tycks vara Det som inte dödar oss, gör oss starkare.....
Pernilla berättar att karaktärerna i pjäsen har ett vackert sätt att se på livet; trots allt som drabbar dem blir ingen av kvinnorna bitter.
– Det häftigaste med dem är den kvinnliga solidariteten, tycker jag. Sex vitt skilda kvinnor som ses i en skönhetssalong varje lördag. De stöttar och hjälper, puttar och drar ner för att sedan bygga upp varandra och hjälpas åt att göra varandra starkare.
-   Jag kan känna mig lite avis på allt det där, jag har alltid velat gå på sådana där tupperwarepartyn, menar Pernilla som ibland hade möjlighet till den typen av samvaro när barnen var yngre, men att det förändras när man blir äldre.
- Jag skulle också vilja ha en helig dag i veckan och träffa väninnorna, en dag då ingenting annat får störa. Sedan är det ju mest en täckmantel att kvinnorna i Blommor av stål är där för att få lite snyggare naglar och piffa till sig; det är den andra biten som är själva kärnan, förklarar Pernilla och drar en hårslinga från sitt korpsvarta hår och lägger den bakom örat.

Plötsligt börjar en trädgårdsmästare att klippa gräset i en närliggande park och det blir ett förskräckligt oväsen. Pernilla tar en sista klunk ur sin latte och vi drar oss in mot söderlabbet där vi kan prata mer ostört.

Vad föredrar du, film eller teater?
- Jag är otroligt kär i film och det var där jag började, berättar Pernilla som var bara 16 år gammal då hon 1975 filmdebuterade i Roy Anderssons Giliap. Hennes stora genombrott kom däremot inte förrän sju år senare i Ingmar Bergmans Fanny och Alexander. Pernillas samarbete med Bergman fortsatte och hon spelade dessutom i flera av hans teateruppsättningar, som i Ett dockhem och Gengångare, denna uppsättning som också blev Bergmans allra sista på Dramaten.
-   Jag har alltid haft ett väldigt ambivalent förhållande till teater. Jag älskar att stå på scen, men jag jobbade så fruktansvärt mycket när barnen var små, och jag tycker fortfarande att det är väldigt slitsamt att jobba varje kväll. Och värre kommer det ju att bli i höst, då Blommor av stål kommer att spelas två gånger per kväll, konstaterar Pernilla.
-   Men jag både tror och hoppas att jag kommer att få en nytändning av det här gänget. Det finns en sådan oerhörd värme, och vi blir alla inspirerade av pjäsens tema; karaktärernas sätt att stötta varandra smittar av sig.

Ingmar Berman har betytt väldigt mycket för Pernilla och hon hann jobba många år tillsammans med honom innan han gick bort. Det finaste minnet hon har av honom är då hon fick rollen i Den goda viljan:
- Vi satt i en soffa precis som du och jag gör nu och vi fick ett sådant fint möte. Han tog upp ett fotografi av sin mamma ur sin plånbok och gav det till mig. Och så sa han ”Tror du att du skulle vilja spela min mamma?” Detta starka möte kommer jag aldrig att glömma, det var så stort.

Hur har du förändrats som person sedan du filmdebuterade?
-   Jag har ju mognat som människa och har numera ett mycket mer avspänt förhållande till arbetet, vilket jag tycker är otroligt skönt. Det känns inte längre som att detta är det viktigaste i livet. Livet självt är viktigast. Förr handlade det bara om jobb för mig och detta blev min identitet. Idag kan jag känna att min identitet som kvinna ligger utanför skådespeleriet.

Pernillas jobb handlar om att transformera sig och bli någon annan. Hon ”släpper intellektet” och jobbar mycket inifrån och ut. På ett sätt tycker Pernilla att detta blivit lättare med åren, eftersom hon har större tillit till sig själv och sitt uttryck.
-   Jag förbereder mig väldigt olika inför olika roller. Så fort man börjar repetera tänker man ”Vem är den här människan” och så letar jag efter personer i min närhet som kan påminna om den jag ska spela, tittar på bilder och i böcker, tänker på olika romanfigurer…Dessutom har jag en bank av bilder, känslor och minnen inom mig och detta är ju mitt instrument som jag använder mig av.
- Jag har väldigt svårt att koppla bort mina olika roller när jag kommer hem. Jag önskar jag kunde stänga av och på lite mer, men det går bara inte.

Vad skulle du ha jobbat med om du inte blivit skådespelare?
-   Jag jobbade mycket inom psykvården när jag var ung, och jag hade mycket väl kunnat tänka mig att bli analytiker eller terapeut, men jag hade så enormt dåliga betyg i skolan. Jag har inget läshuvud och under skolåren var min identitet ”jag är dålig på att läsa och skriva”. Pernilla menar att på så sätt blev teatern ett naturligt alternativ.

Hur har dina döttrar påverkats av det faktum att deras mamma kommer hem med olika personligheter?
-   Det där är en process man aldrig kommer över. De har haft en mamma som inte är närvarande även när hon finns där. De kan ropa ”Mamma, mamma, mamma!” Och jag har liksom varit någon helt annanstans med tankarna. Detta var nog lite plågsamt när de var små, men nu är de härdade. Jag försöker att inte känna dåligt samvete över detta utan hoppas att de istället ska kunna se mig som en förebild, detta att jag faktiskt kunde jobba trots att jag hade tre barn att ta hand om. Jag hade inte velat ha det annorlunda och jag tror att de tycker att en glad mamma är en bra mamma.
Pernilla tycker att det var det tufft att uppfostra tre döttrar när de alla var små.
-   Ja, det var hårt eftersom jag jobbade och var borta väldigt mycket. Men man växer ju med sina barn, så den där tuffa biten kommer jag nästan inte ihåg idag. Men jag kan fråga mig själv hur jag egentligen orkade, hur allt gick ihop. Men det tuffa är inte arbetet i sig utan att göra det om någon inte mår bra under tiden, inklusive mig själv.

Hur är du som mamma?
- Jag är nog väldigt olika. Mitt största problem är kanske att jag inte är riktigt närvarande. Jag är inte särskilt sträng och inte heller någon fotbollsmamma. Jag är inte speciellt lekfull. Däremot tycker jag om att dra igång pysselprojekt tillsammans med tjejerna, som att tapetsera om eller sy tillsammans.

Vad har du för livsstil?
-   Jag har ett stort behov av att hitta ett lugn, speciellt efter långa, tuffa arbetsperioder. Jag har ett sådant enormt behov av att komma tillbaka till mig själv, till Pernilla. Bara få laga mat och ta hand om barnen. Ibland kan tvättstugan kännas som en fröjd. Jag är väldigt mån om den vanliga vardagen och faktiskt om själva livet. Allra bäst kopplar jag av när jag lagar mat. Jag älskar sommaren, när man är så avkopplad mentalt att man har tid att planera vad man ska äta till middag. Det är en lyx, menar Pernilla, som förutom matlagning ser ”åka båt” som sin bästa avkoppling.
I flera filmer har Pernilla ”vågat” vara osminkad. Är detta kanske de svåraste rollerna att tacka jag till, där man inte får vara så vacker som man skulle kunna vara?
-   Jag är ju barn av en annan tid och växte upp under 60-70-talet då det fanns andra ideal. Jag tycker synd om de tjejer som växer upp just nu. Jag ser ju på mina döttrar att det idag är andra ideal som gäller. Då, när jag var ung, var det ett osminkat jag som gällde. Det var människan man ville se. Nu är det mesta så sexualiserat och objektifierat, säger Pernilla som tror att det hände något kring Spicegirls-tiden.
- Plötsligt skulle unga flickor helst gå i bh och små toppar, detta fanns liksom inte innan. Tjejer blev till sexsymboler, konstaterar Pernilla upprört. Hon tror att det är livsfarligt att söka sig en roll om man har ”silikon och skit”. Man skapar sig en mask och då är det svårt att få till något annat än en redan given karaktär.
-   Nakenheten och det osminkade ansiktet är vad vi är i oss själva, detta är de redskap som vi skådespelare har att jobba med. Folk ha sagt till mig ”Det är så konstigt, du får så fula roller”. Många ser likhetstecken mellan naket och fult och det håller jag inte med om.

Hur är det att se sig själv på bioduken?
- Visst kan jag tänka om mig själv att jag är modig när kameran smyger sig riktigt nära och visar upp varje liten fräkne i mitt ansikte. Men det där är helt och hållet ett medvetet val. Ändå är det alltid lika pirrigt att se sig själv, inte minst när jag befinner mig vid mina ålderströsklar, kring 30, 40, 50 och så vidare. För mig har det varit jobbigt att gå över de där trösklarna, men jag jobbar på att gå vidare. Det måste man ju. Det är då mitt nya jag ska ta form.

Vad är du mest stolt över i ditt liv?
- När det gäller mitt privatliv är svaret enkelt, det är så klart mina barn. När det gäller mitt yrke hoppas jag att det som jag blir mest stolt över ligger framför mig. Jag har svårt att leva på det som hänt. Men visst finns det saker som jag redan är stolt över, som Den goda viljan till exempel, men vad jag är mest stolt över, det vet jag inte riktigt.

I en biografi om ditt liv, vem skulle du helst vilja se spela dig?
-   Ha, ha, ha… en biografi om mig? Meryl Streep, hon är så otroligt duktig. Hon är helt klart bäst. Dessutom har hon också tre barn och vet vad livet handlar om.

Hur gick det till när du fick rollen Shmi Skywalker i Star Wars?
- Av en slump åkte jag till London och provspelade och så fick jag den. Det är otroligt roligt att jag har fått vara med i den där svängen.

Vilken motspelare har gett dig den starkaste upplevelsen?
- Går inte att välja ut någon, varje arbete har sin upplevelse. Om jag måste välja så är det nog R2D2 och Jagr.

Hur ser framtiden ut?
- Jag har börjat söka mig lite mer till områden utanför själva skådespeleriet, till filmregi och märker att jag längtar efter att få syssla med den biten lite mer framöver. Men först av allt ska vi ha premiär på Blommor av stål och sen, i december, ska jag spela i en film med Håkon Liu. Vad som framtiden därefter har i sitt sköte vet jag inget om…. Jag vill fortsätta att jobba så här, spela tillsammans med personer som jag själv har valt. Det är som att gå tillbaka till där vi började: att berätta en historia tillsammans med människor som man tycker om.

För många är du en levande legend inom teater och skådespeleri. Kan du bli loj och känna dig likgiltig inför detta faktum?
- Absolut inte. Jag försöker hela tiden att förnya mig och blir absolut inte loj…Det där påståendet känner jag inte igen mig i, konstaterar Pernilla ödmjukt och skrattar. Att hon fått roller i filmer som Star Wars eller stått på teaterscenen som självaste Ingmar Bergmans mamma, är inget som tycks ha fått Pernilla högfärdig. Hon står med båda fötterna på jorden, eller jag menar, på tvättstugans golv och njuter av livet.

Kort om Pernilla August
Namn: Pernilla August
Ålder: 50 år
Bor i: Stockholm
Familj: En käraste, tre egna barn och två bonusbarn
Lyssnar helst på: Blandat, barnen inspirerar mycket med ny musik.
Bäst sedda film: Casavettes
Ser helst på TV: Bra miniserier (Angels of America)
Äter helst: Italienskt