På plats i Liberia för att rapportera om ebola fick journalisten Magda Gad, årets journalist 2015, uppleva ett möte som förändrade hennes liv för alltid.
Redan som litet barn kände journalisten Magda Gad att allt är möjligt.
– Jag såg inga begränsningar, tänkte att man kan väl vinna Nobelpriset eller bo i slott, utbrister Magda när vi ses under hennes korta visit i Sverige.

Magda växte upp i Falun, en trygg stad när man är liten, men som snabbt blir tråkig när man kommer i tonåren, förklarar hon. Magda var ambitiös och duktig i skolan. En ledartyp som var ordförande i elevrådet. Men endast 13 år gammal var hon redan ”en rebell” som stack hemifrån.
– Jag liftade till Stockholm med en tia på fickan och trodde att jag var vuxen. På somrarna var jag mycket på familjens lantställe i Dalarna, ett paradis där jag fiskade, plockade bär, rodde på sjön, gick i skogen, sprang runt i gårdarna och snackade med alla äldre som bodde i byn. En mycket lärorik uppväxt, långt bort ifrån hur barn blir påpassade och curlade i dag.
Magdas pappa var läkare och föreläste mycket utomlands, så hela barndomen reste hon runt till länder och platser som inte var turistiga.
– Jag lärde känna andra människor och kulturer, lärde mig hur man reser och tar hand om sig själv. Och tyckte väldigt mycket om det.

Under sin barndom trodde Magda hela tiden att hon skulle bli läkare precis som sin pappa, men hennes egentliga dröm handlade just om att ha ett fritt jobb som innebar många resor. Hon har alltid vetat att hon är bra på att skriva.
– Men det var nog först när jag började jobba som journalist som jag förstod att det var det jag skulle bli. Det hände av en slump. Jag arbetade i en träningsbutik och ägaren till butiken skulle starta en träningstidning och frågade om jag ville bli chefredaktör för den. Efter det fortsatte jag vara journalist.

Under 2014 reste Magda till ebolans Liberia, och blev kvar där under ett halvårs tid. Hon var inne på ebolakliniker med skyddsdräkter och träffade sjuka patienter. Hon följde begravningsteam och hämtade döda. Magda har också arbetat i slumområden i Liberia som varken FN eller hjälporganisationer går in i, eftersom det bedöms vara för farligt.
Hon har även arbetat i Honduras, ett av världens farligaste länder, och i staden San Pedro Sula, som är världens våldsammaste stad utanför en krigszon, ungefär lika stor som Göteborg. Det är inte ovanligt att 50 människor mördas där varje helg. Landet är ett transitland för kokainet från Colombia och styrs av olika karteller och några av världens farligaste gäng.
I Kongo pågår den största humanitära katastrofen sedan andra världskriget, med strider och massvåldtäkter. Här har Magda rapporterat om kvinnornas och barnens fruktansvärda situation och utvinningen av konfliktmineraler som används i våra mobiler och datorer.
Från Etiopien har hon rapporterat om barn som säljs och används som slavar.
– Jag är ofta rädd innan jag ska åka iväg, speciellt om det är till en ny plats. Då bearbetar jag det, ligger kanske vaken på nätterna och tänker igenom vad jag ska möta, och under den bearbetningen brukar rädslan avta. Väl på plats får man kontroll över situationen, ser vad man har framför sig och tar tag i det.

Magda förklarar att hennes arbetsuppgifter lägger sig som ett filter över allt, man går in i jobbet och då trängs rädslan bort.
– Sedan poppar den upp när något händer, om man skulle bli överfallen eller om någon börjar vifta med vapen eller om man tror att man blir förföljd eller liknande. Med rätt verktyg i ryggsäcken, framför allt erfarenhet, lär man sig hantera det.

Döden har blivit en del av livet och Magdas arbetsvardag. Hon kan sitta och äta mat på bårhus i liklukt och menar att det är något som man vänjer sig vid efter ett tag.
– Det är alltid tragiskt att se folk som dött på grund av bristande vård eller som mördats, men med tiden hittar man verktyg för att hantera det. Det är på samma sätt för oss journalister som för läkare, brandmän eller poliser, som ju också ser död i sina yrken.
– I Honduras är det extremt, den död och de kroppar jag sett där tror jag att jag, tillsammans med min fotografkollega som jag reste med, är rätt ensam om att ha sett som svensk journalist. Kropparna är inte bara mördade utan också torterade, kroppsdelar kan ha huggits av, det är ofta barn. Det kanske bara är något man har med sig, en personlighetstyp, kombinerat med erfarenheter, som gör att man kan klara av att se det eller inte. Jag har aldrig fått mardrömmar eller något sådant.
Magda menar samtidigt att hon aldrig utsätter sig för sådana påfrestningar utan en anledning.
– Drivkraften och meningen med det hela är alltid att ge dessa människor en röst, att få ut deras historier, eftersom de själva inte kan göra det. Det känns mycket viktigare än om det är obehagligt för mig att stå bland lik.
I Liberia var det jobbigt att se sjuka som inte fick vård. Den vård man kunde ge till ebolasjuka var ju mycket begränsad. Större delen av tiden fick de ligga helt ensamma inne på klinikerna. Ingen torkade deras tårar, ingen höll om dem när de hade panik och dödsångest.

Magda tror att hennes styrka som journalist är att hon vågar tänka stort och ge sig ut i världen, till platser som det sällan rapporteras från. Hon är nyfiken, envis och låter sig inte stoppas om det är svårt eller jobbigt.
– Jag har ett starkt driv, att rapportera om orättvisor och få ut människors röster. Jag vill skaka om folk med det jag skriver. Jag är övertygad om att journalistik kan förändra, det är därför jag fortsätter.
En viss bearbetning av allt hemskt Magda upplever får hon genom att samtala med den fotograf hon reser med.
– Och så är skrivandet viktigt, det är så jag får ut det jag upplevt. Det är en stor del av bearbetningen. Reser jag ensam och behöver prata med någon så kan jag ringa en kollega eller vän.

Till en början kunde Magda känna sig rädd för att bli smittad av ebola.
– Ja, speciellt innan jag åkte till Liberia, men efter en kurs som jag gick på Karolinska tillsammans med vårdpersonal som skulle ner och jobba, och efter att jag kom på plats och såg hur saker fungerade, så mattades rädslan av. Efter tre veckor ungefär, när jag kom tillbaka till Liberia andra gången, försvann rädslan för att smittas, då hade jag tillräckligt med kunskap.

I Liberia träffade Magda lilla Gloria, det blev ett möte som kom att förändra journalistens liv för alltid:
– Jag träffade henne i november, i ett skjul. Hon hade överlevt ebola, men hennes pappa, mamma, mormor och fem syskon hade dött. Hon orkade inte leva mer. Hon hade ingen hjälp, ingen mat, inget. Hon satt och skrek: ”Jag vill också dö! Jag vill dö! Jag vill bara dö!” Det var fruktansvärt. Jag kunde inte rapportera objektivt som journalist, inte bara lämna henne och skriva om henne och gå vidare med mitt jobb. Jag trodde inte hon skulle överleva länge till och jag valde att kliva ur min journalistroll och hjälpa henne som medmänniska. Jag såg till att en lokal person hjälpte henne, jag skickade ner pengar till mat, kläder, hygienartiklar, lakan, madrasser och även pengar för att renovera skjulet hon bodde i.
Magda träffade Gloria endast två dagar innan hon skulle hem till Sverige igen. Under tiden hemma samlade hon in pengar för att kunna hjälpa Gloria och andra barn. Efter några veckor kom Magda tillbaka och då mådde Gloria mycket bättre.
– Hon var glad för att skjulet renoverats och hon var i en mycket mer skyddad situation.

Magda kunde aldrig släppa Gloria utan fortsatte hälsa på henne och hjälpa henne. Under december blev allt bättre för Gloria, hon började i skolan och Magda hjälpte henne med kläder och mat. Hon återförenades med andra i släkten och med andra barn som blivit föräldralösa. Idag bor elva barn i huset.
– Men Gloria saknar en familj med vuxna vårdnadshavare, att leva med mamma och pappa, att ha den tryggheten och omvårdnaden. Nu sedan april har allt också blivit värre för henne för hon har drabbats av en följdsjukdom av ebola – en ögonsjukdom som har gjort henne blind på höger öga och försämrat synen på vänster öga. Hon får nu flera olika mediciner och förhoppningen är att synen på vänster öga ska förbättras och att höger öga ska bli så pass starkt att det går att operera. Ungefär 30 procent av dem som överlevt ebola får följdsjukdomar som blindhet, dövhet, ledsmärta, depressioner. Tyvärr skriver inte medierna om detta, och det finns inte mycket hjälp att få på plats.

Gloria är Magdas allt idag.
– Hon betyder väldigt mycket och har blivit som en dotter. Jag älskar henne. Hon valde mig. Hon pekade på mig en dag när vi satt på en strandrestaurang och åt middag och sa: ”This is my mother”, berättar Magda och menar vidare att det är smärtsamt att tänka på hennes framtid.
– Blir hon blind på båda ögonen kommer det bli mycket svårt för henne. Ett fattigt barn från slummen, blind, stigmatiserad och traumatiserad av ebola och släktens död. Det finns inga blindskolor i Liberia.
Magda kan inte adoptera Gloria, för det är inte tillåtet för utlänningar att adoptera liberianska barn.
– Jag kommer göra allt jag kan för att hjälpa henne på plats, jag hoppas hon hittar styrka och glädje och att hon får ett tryggt och lyckligt liv med mycket kärlek.

Magda tycker att det är svårt nu när hon är på plats i Sverige och hennes ”dotter” är kvar i Liberia.
– I går när hon hade varit hos ögonläkaren kändes det fel att jag inte var med, jag ville sätta mig på ett plan och åka till henne på en gång. Min målsättning är att hon ska få komma hit och hälsa på, kanske vara med mig på mitt lantställe i Dalarna under sommaren. Men tyvärr kan jag ju alltså inte adoptera henne, då det inte är lagligt, man måste vara liberiansk medborgare för att få adoptera liberianska barn.

magda2Vad betyder Liberia för dig idag?
– Jag älskar Liberia, det känns hemma för mig: Värmen, människorna, de dammiga gatorna, elen som kommer och går, havet med de höga vågorna, den fantastiska naturen, mina vänner.

Hur kan du ta in allt elände?
– Jag accepterar att det är en del av livet. Och genom att få ut historierna kan jag lindra smärtan, sorgen och eländet för en del av de drabbade.

Stänger du av känslorna?
– Man kan inte ta in allt hela tiden, då skulle man inte kunna ha mitt jobb. Man får sätta upp ett slags filter. Sedan tar sig vissa saker igenom det filtret, och då får man hantera det, med hjälp av den erfarenhet och de verktyg man har.
Jag hittade en våldtagen och sönderslagen flicka i Liberia för några månader sedan, alla trodde hon var död för hon var så söndrig, sedan började hon röra på sig … Och då vågade ingen gå fram och hjälpa för man har lärt sig att inte gå nära skadade eller döda på grund av ebolan. Det var helt vidrigt att se, hur hon plågades, hur ingen gjorde något. Jag tror att något i mig gick sönder då. Det bearbetade jag genom att prata om det med vänner.

Hur har dina värderingar påverkats av det du sett och upplevt?
– Jag tror jag har samma värderingar med mig som jag är uppväxt med. Att alla människor är lika värda, att man ska behandla andra som man vill bli behandlad själv. Att det främmande inte är skrämmande. Att man kan älska människor även om de tycker annorlunda och har växt upp med andra erfarenheter. De behöver inte ha samma värderingar som du för att du ska älska dem. Det sista är jag inte uppväxt med så det har jag nog lärt mig.

Här i Sverige lever Magda som singel, bor i en lägenhet på Söder och åker ofta till sitt lantställe i Dalarna. Hon jobbar mycket, sitter hemma och skriver eller planerar resor och gör research. På fritiden tränar hon en hel del, hon gillar att läsa och se på film. Dessutom träffar hon gärna vänner och familj. Emellanåt tycker hon att det är svårt att ha en balans mellan de olika världarna.
– Man bryr sig om så olika saker och förutsättningarna är så olika. Det kan kännas orättvist, och bortskämt. Men man lär sig hantera det med tiden. På grund av mitt yrkesval har jag fått göra avkall på vissa saker som tid med familj och vänner. Magda menar samtidigt att det är svårare att hitta en livspartner.
– Den du träffar kanske inte vill att du ska resa till konfliktområden varje månad. Jag har inte heller skaffat egna barn. Vanligt familjeliv och en vardag med en älskad livskamrat kan jag absolut sakna. Men det skulle nog inte bli i Sverige.

Vad tror du att du gör om 20 år?
– Jobbar mindre, skriver böcker, har förhoppningsvis en livskamrat och en katt och gärna ett hus vid havet.

Magda Gad
Ålder: 39
Familj: Mamma Agneta, storebror Tarek.
Bor: Stockholm, Monrovia och lantställe i Dalarna.
Yrke: Utrikeskorrespondent och krönikör för Expressen. Grundare av utrikessajten Blank Spot Project, tillsammans med bland andra Martin Schibbye.
Aktuell med: Utsågs till årets journalist 2015
Intressen: Resa, träna, prata om livet.
Äter helst: Grillad lax med potatis och sallad. Eller en blodig köttbit.
Favoritresmål: Indien.
Förebild: Johanne Hildebrandt.
Motto: Följ ditt hjärta, då blir det rätt.

text Frida Funemyr • foto Magnus Ragnvid samt privat