Det konstaterar Leila Höglind när hon berättar om sitt liv. Och hon menar allvar. Leila vet hur hatet kan växa inombords, men också hur det känns att förlåta.

Det är närmare 35 år sedan Leila kom till Sverige från krigets Libanon. Fortfarande finns brytningen kvar, men hon uttrycker sig obehindrat med ett rikt språk. Hon är ivrig, både i hur hon rör sig och hur hon pratar. Hennes pigga vänliga ögon avslöjar snabbt att de sett mycket under livets gång. Där bor både klokskap och värme.

Leilas familj bodde i en turiststad i bergen, med nära relationer till den stora släkten. Föreställ dig 60 kusiner plus deras föräldrar, ingifta, barnbarn …
– Men farfar träffade vi inte så ofta, och jag längtade alltid efter honom.
I lilla Libanon var det religionsfrihet och olika trosriktningar levde sida vid sida. Leilas familj var grekisk ortodox med starka traditioner. Tron på Gud var självklar fast inte de delar som rör Jesus och frälsning.
– Men farfar var pastor och han predikade om Jesus och berättade för oss barn om honom. Och jag bestämde mig för att det var farfar som hade rätt, fast jag tänkte att det där med frälsningen kunde vänta tills jag blev gammal, berättar Leila.
Hon skrattar lite åt tanken, för det var ju inte alls så hennes liv blev. Hon serverar kaffe, sätter sig tillrätta och berättar om de traumatiska tonåren.

När Leila var 17, kom kriget. Precis som hennes farfar hade sagt innan han dog.
– Han visste om sådant som skulle komma, han kunde ofta förutsäga saker som hände.
Nu började stridsvagnar och soldater att röra sig på gatorna, hus bombades och brändes. Människor dödades. Det fanns inga skyddsrum.
– Jag var så rädd hela tiden, jag minns känslan. Vid ett tillfälle gömde jag mig under ett bord och jag trodde att huset darrade, men det var ju jag som darrade.
Leila berättar om det första flyganfallet.
– Vi och några andra familjer hade samlats hos en släkting nere i dalen. Vi var 15 personer i ett litet kök, och vi var så rädda. Vi hör hur bomberna släpps och ser hur det lyser upp när de exploderar. Jag kan fortfarande höra ljuden i huvudet.”
– Vi väntade ett dygn, och kvinnan visade vilket rum vår familj kunde sova i. Men pappa sa nej tack, han ville att vi skulle gå över till min äldre syster, hon var gift och bodde i ett annat hus. Vi fick med oss lite bröd och ost och gick på rad med pappa först. Han sa att om någon av oss inte klarar sig ska vi andra ändå fortsätta.
– Det var på natten, helt mörkt och just den stunden när vi gick var det så tyst, så tyst. Precis när vi kommit fram kom nästa flyg och släppte sina bomber. Sedan fick vi veta att det rum där vi skulle ha sovit sprängdes. Så räddade Gud oss.

Olika politiska och religiösa grupper slogs under 15 år om makten över landet som till ytan är lite mindre än Skåne. Krigandet satte sin prägel på både vardagen och de stora livsvalen.
– Den här tiden började hatet gro inom mig. Jag tyckte det var så orättvist. Här sitter vi och gör ingenting men blir drabbade, tänkte jag. När jag var 19 mådde jag så dåligt att mina föräldrar skickade mig till en faster i Jordanien.
Där hände något som gör att det lyser om Leila när hon berättar om det.
– Min faster var pingstvän, precis som farfar, och jag fick följa med och se när tre personer vuxendöptes. Något sådant existerade inte i min värld. Men jag såg en sådan frid i deras ögon och jag kände att jag längtade efter att också få den friden. Jag hade tappat livslusten, var så rädd för döden, och trodde inte att Jesus ville ha med mig att göra.
Men en kväll, när de satt på balkongen och pratade, bestämde sig Leila för att ändå ta emot Jesus. Fastern och kusinen bad för henne och då hände något märkligt.
– När jag själv skulle säga till Jesus att han var välkommen in i mitt hjärta så sa jag något helt annat. Jag sa ord på ett annat språk som jag inte kunde, det som kallas tungotal.
– Jag blev så förvånad, jag visste ju inte vad det var. Hade aldrig hört talas om det. Det var en stor upplevelse, jag kände en oerhörd glädje. Två dagar senare döptes jag.

När Leila kom tillbaka till hemstaden och familjen berättade hon om Jesus och sina nya upptäckter, men det var inte populärt. Trodde hon verkligen att det bara var hon som var frälst? Alla som tillhörde kyrkan var ju kristna.
Leila blev ordentligt ifrågasatt och det var tufft. Men tillsammans med sin farfars bror och tre andra, som brukade be tillsammans, startade hon en församling och bjöd in vänner och släktingar. En efter en blev de frälsta och döpta, och till sist hela Leilas familj.
Den lilla församlingen fick kontakt med Bibelsällskapet och fick hjälp av ett team. På så vis träffade Leila svensken Ulf Höglind. Så småningom växte kärleken fram.

Ulf och Leila gifte sig i Beirut hösten 1982 och bosatte sig i Sverige. Leila började plugga svenska, nu började hennes nya liv.
En dag på våren 1984 fick hon en chock. På tv såg hon och Ulf hur Leilas hemstad stod i full brand.
– Jag ringde min pappa och fick höra att min närmaste familj var räddad på grund av mässlingen. De små barnen var sjuka och för att få vård hade de åkt ner till Beirut.
Nästa samtal gick till en syster som nu bodde i Saudiarabien. Hon bad Leila att sätta sig ner innan hon berättade sanningen. Hela släkten hade dödats. Bara de allra närmaste hade klarat sig.
Där och då fick hatet bränsle, började koka och bubbla i Leila. Det här var bara för mycket. Tanken på hämnd tog form.
– Jag visste vilken religiös grupp som gjort det, vilka jag skulle hämnas på. Jag bestämde att lika många av dem skulle dödas som i min släkt. Jag bestämde mig för att åka ner, och gå med i en motståndsgrupp och peka ut för dem vilka hus som skulle hemsökas.

Leila gav näring åt hatet.
– Det var som en mur omkring mig. Jag trodde jag hade rätt att döda. Jag grät i min mans famn utan att säga något om mina planer. Jag gick på svenskundervisningen men hörde inget.
– Jag kan förstå människor som sätter på sig ett bombbälte. Man blir så skadad av hatet. Jag tror det händer något psykiskt som förstör förståndet i människan.

Hatet höll på att äta upp Leila. En dag när hon stod mitt på golvet och skrek åt Gud hände något hon inte kan förklara.
– Tre gånger hörde jag någon som viskade i mitt öra: ”Förlåt dem!” Då blev jag ännu argare. Jag sa till Gud att det kan och vill jag inte, men om det är det du vill så får du ge mig kraft till det.

– Tre gånger hörde jag någon som viskade i mitt öra:
”Förlåt dem!” Då blev jag ännu argare. Jag sa till Gud att det kan och vill jag inte, men om det är det du vill så får du ge mig kraft till det.

Leila såg inget, men kände tydligt att någon kom och började plocka stora tegelstenar ur bröstet på henne. Många och tunga.
– Jag var i ett främmande land, kunde inte språket och hade ingen som kunde förstå mina känslor och hela mitt sammanhang. Jag tror det var därför som Gud gjorde något så konkret för mig. Sen den dagen har jag aldrig känt hat.

Tolv år senare tilläts kristna att flytta tillbaka till staden i bergen. Olika hjälporganisationer stödde återuppbyggnaden.
– Pappa förlät, men mamma kunde aldrig förlåta. Och rädslan släppte henne inte så länge hon levde, jag såg vad hatet gjorde i henne. Hon kunde aldrig sova lugnt en enda natt. Det är jätteviktigt att förlåta, säger Leila med eftertryck.
Leilas egna mardrömmar upphörde efter några år.
Numera är Leila Höglind lärare på en bibelskola och håller gärna lektioner på temat förlåtelse. Hon säger inte att man behöver försonas, men att förlåta för sin egen skull, för att själv må bra.
– Att förlåta är att släppa, gör du inte det har situationen makt över dig.

Hur tror du vi kan hjälpa de unga som mår dåligt, är fyllda av hat och kanske tänker som du gjorde?
– Umgås med dem, lyssna på dem. De har det tufft och behöver bli bekräftade. Inte för vad de gör, utan för den de är. Jag upplever att de unga saknar vuxna som kan ge dem perspektiv på livet. De jämnåriga kan ju inte det. Jag hade själv inte varit så nära steget att radikaliseras om jag hade haft någon som lyssnat, en vuxen som förklarat sammanhanget, delat min sorg och rädsla, tyckt att min åsikt var viktig. Och kunnat se saken i ett större perspektiv.
– Att vara isolerad med de egna problemen är farligt. Det är vårt ansvar som vuxna att finnas där, att bry oss på riktigt.

text • bild Kerstin Schönström