Patricia
Patricia Tudor Sandahl är psykoterapeut och författare. Hennes böcker om hur man förhåller sig till åldrande har fått stort genomslag.

”Har du lust att skriva en krönika om den onödiga oron”?  När jag tackade ja till detta hade jag ingen aning om att frågan snart skulle bli brinnande aktuell för min egen del i form av väntan på ett besked.  Allvarligt sjuk eller inte?  Tiden gick och oron steg. Var den onödig? Frågan kändes inte relevant. Oron fanns, punkt och slut. Den var särskilt stark i vargtimmen, stunden i gryningen då demoner härjar och modet sviktar.
Oro heter worry på engelska med rötter i ett fornnordiskt ord som betyder att vrida om, att strypa.  Just så känns det när oron är som värst, som om luften och livet sakta vrids ur en. ”Försök nu att inte oroa dig” sade en bekant som visste hur det var fatt, ett välmenat råd som var lika svårt att följa som att försöka intala sig själv att somna när man ligger klarvaken.
Att försöka bli av med oro kan till och med förstärka den genom att man på så vis sätter den i fokus. Gör så här, så kommer du att förstå: blunda och tänk på en rosa elefant. När du får fram en tydlig bild ska du sluta att tänka på den. Fortsätt nu att blunda i fem minuter till. Vad du än gör ska du inte tänka på den rosa elefanten. Hur gick det? Såg du elefanten trots dina försök att inte göra det? Så brukar det bli.

Problemet är inte så mycket att bli av med sin oro utan att bestämma sig för hur mycket plats den ska få och hur man ska förhålla sig till den.  För oro är inte bara en fråga om känslor, förnuftet måste också finnas med.  Finns det verkligen fog för min oro (tecken som tyder på sjukdom, ett barn som har det svårt i skolan, strykjärnet som man glömt att stänga av, klimatförändringar, etcetera)? Eller bygger den mest på mina fantasier om vad som skulle kunna ske? Skillnaden är inte alltid uppenbar för oss.  Ibland går oron över av sig själv, ibland är den seg och banar vägen för ångest och depression. Det finns oro som förlamar och oro som ger energi och handlingskraft, oro som leder in i väggen och oro som för oss vidare, oro som man delar och oro som man måste bära själv.  Och så finns den existentiella oron – inför åldrandet, döden, människans utsatthet och livets stora gåtor.

Denna oro ingår i människans villkor. Ingen av oss kommer undan. Jag tror att ångest och oro ofta har ett ärende i våra liv.  ”Stäng aldrig ute något oroande, något svårmod från ditt liv”, skrev författaren Rainer Maria Rilke i sitt Brev till en ung poet. ”Du vet inte hur dessa tillstånd arbetar med dig”.  Oro kan vara en signal på att något nytt håller på att födas, en antydan om det som är i vardande, en möjlighet som man hittills inte anat, en förändring som är på väg i ens liv.  Det ser man inte i stunden, vägen klarnar först längre fram.

För min del är faran över för denna gång.  Beskedet blev positivt, oron har släppt. Den dyker nog upp igen i en eller annan form.  Då kommer jag att ännu en gång behöva bli påmind om den sinnesrobön som ofta har varit min räddning i nödens stund: ”Gud, ge mig sinnesro, att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden”.

Patricia Tudor Sandahl