Upptäck livet

Ett rus av lycka for genom hennes kropp. Första gången Marie-Louise Pettersson testade alkohol infann sig en falsk känsla av befrielse. Men efter 35 år av tungt missbruk förstod hon att hon blivit lurad.

Alkohol, droger, stölder och sexuella tjänster, livet för Marie-Louise Pettersson var ett enda kaos. Jakten på droger och lycka orsakade allt större sår i hennes inre. Barnen hemma i lägenheten for illa av mammas missbruk och Marie-Louise kände en vanmakt inför sin situation.
MARIE-LOUISE smuttar på sin juice på caféet där vi sitter. I dag är hon på andra sidan av ett stormigt hav. Men fortfarande tycks det känsligt att prata om den dyrbara tillvaron som slogs i spillror.
- Det är ett heltidsjobb att vara missbrukare. Inte minst när det gäller att fixa fasaden utåt. Till slut fungerar det inte längre, berättar hon.
Marie-Louise växte upp på landet utanför Stockholm med mamma, pappa och sin syster. Men hemmet blev aldrig den trygghet som hon hade hoppats på och ropet efter bekräftelse fick aldrig något svar. Hon berättar hur hon alltid har skiljt sig från mängden, inte minst när det gäller den dos av livlighet hon ägde. Törstig på livet prövade hon alkohol för första gången vid tolv års ålder och blev fast.
- Jag hade svårt för vardagen och blev inte sedd för den jag var. Det kändes som att jag hittade hem i alkoholen. Vid 15-års ålder var jag redan alkolist.
Marie-Louise lärde känna flaskan och livet handlade allt mer om den. Hon kunde sitta veckovis och pimpla i sig den dryck som drog henne ner i mörker. En flykt från tillvaron och från sig själv.

I ÖVRE TONÅREN kom drogerna in och det ena beroendet efter det andra ledde till en allt värre härva att ta sig ur. Begäret ökade och tog kontroll över Marie-Louise. Hon sålde det mesta i jakt på droger, inklusive sin egen kropp.
- Jag ställde min kropp till förfogande. Ju mer man kommer in i missbruk, desto mer stänger man av hela känslopaketet. Jag blev både utnyttjad och misshandlad. Men den fysiska smärtan var ingenting i jämförelse med den psykiska.
Verkligheten blev allt mer ohållbar. Hon fick sparken från jobbet och hade ingenstans att bo. Mardrömmen om att bo på gatan blev snart verklighet. Det gjorde att hon kände sig om möjligt ännu mer förnedrad och ovärdig. När mörkret la sig över Stockholm brukade Marie-Louise smyga in på någon offentlig toalett, eller i bästa fall en tvättstuga, för att få tak över huvudet.
- Så höll det på i flera år, minns hon.

I NOVEMBER 1986 hände något. Marie-Louise fick vara med om en nära döden-upplevelse. Då förstod hon på allvar att missbruket hade fört henne till lägsta botten. Hon sa till sig själv: "Nu får du göra något åt det här." Den dagen gick hon hem till en vän. Han kände medlidande med henne och ordnade en lägenhet åt dem i Sörmland. Marie-Louise och den mannen blev kära, gifte sig och fick ganska snabbt tre barn. År 1990 flyttade de till Hedemora där de köpte hus. Allt såg bra ut till det yttre, men i resväskorna från Stockholm och Sörmland fanns fortfarande ett tungt missbruk.

ETT ÅR SENARE åkte hon in på ett behandlingshem i Sörmland. Behandlingen gav däremot ingen inre tillfredställelse och läkedom och därför fortsatte hon också i sitt missbruk. År 1993 skilde sig Marie-Louise och hennes man. Barnen stannande hos henne. Fast hon själv var ett förbisett barn, oförmögen att ta hand om sig själv.
- Ofta visste inte barnen var jag var om dagarna. Jag kunde komma hem och hitta barnen letandes efter mat i våra skåp, säger hon och lider vid tanken på minnet.
Barnen växte upp och började snart protestera mot mammas missbruk. Omgivningen sa däremot inte ett ord. Trots att Marie-Louise tror att fasaden av en lycklig familj blivit genomskådad för länge sedan.
- Jag kämpade för att det inte skulle synas. Ungarna anmälde mig till socialförvaltningen. Men efter så många år i missbruk blir man en mästare på att manipulera folk. Jag har flera gånger suttit med läkare och fått mängder av lugnande tabletter utskrivna till mig. Jag har varit med om flera utredningar som jag har lyckats krångla mig ur.

TILL SLUT anmälde en av barnens kompisar Marie-Louise till socialförvaltningen. Då började de förstå att något inte stod rätt till: "Vi tar barnen ifrån dig eller så blir det tvångsvård", sa de.

Marie-Louise började gå till öppenvårdsbehandling i Hedemora i december 2006. Men hon vägrade fortfarande att kapitulera och erkänna sitt stora behov av hjälp. Personalen ifrån behandlingen vädjade: "Kom tillbaka, vi behöver dig." Det var första gången hon fick veta att världen var i behov av Marie-Louise Pettersson. Då tog hon beslutet. Det fick bära eller brista. Hon behövde i alla fall få hjälp på riktigt.
- Jag började öppna mig för folk. Ska man lyckas komma ur ett missbruk får man inte gömma något. Allt ska ut.

DÄR OCH DÅ började förändringen. En process som inte var enkel. Marie-Louise kastades mellan förtvivlan och hopp, mellan insikten om att hon var värdefull till lögnen om att hon inte dög till någonting. Flera gånger försökte hon ta livet av sig. Hon stoppade ibland i sig mängder av preparat och fick dessutom en hjärnblödning. Trots detta var det som om en osynlig hand gav henne kraft och mod att leva vidare. I januari 2007 började Marie Louise på en kurs i möbelsnickeri. På samma kurs befann sig en tjej som hon genast gillade. Det fanns något i tjejens ögon som Marie-Louise själv saknade. En dag blev de båda ensamma i fikarummet. Då fick Marie-Louise veta att kurskamraten var kristen och ville dessutom att hon skulle följa med på ett kristet möte.
- När vi skulle dit sa jag till mig själv: "Nu får Marie-Louise inte ha några förutfattade meningar, hör nu på vad de säger."

ORDEN OM JESUS och ett helt nytt liv med honom fängslade Marie-Louise. Hon fick höra talas om att Jesus är Guds son och att han kan ge alla människor full förlåtelse. Oavsett tidigare misslyckanden. Erbjudandet lät så befriande och några dagar senare satt hon med sin nyfunna vän från kursen och bad sin första bön till Gud. Där och då lämnade hon hela sitt liv till honom.
- Det var den tjugonde november 2007. Jag var så glad. Jag förstod att det var det här som hade fattats mig i mitt liv. Trycket jag känt över bröstet och krampen jag haft i så många år försvann, berättar hon och lutar sig fram över cafébordet.
- Jag började gå i kyrkan och fick ett helt nytt umgänge. Allt kändes nytt. Mitt liv fick ljus. När Marie-Louise ser tillbaka på sitt liv ser hon mycket smärta, men samtidigt påminns hon om en Gud som kan förvandla ett trasigt barn och göra det helt igen.
- Jag känner mig trygg. Alkoholen gjorde mig bunden, men Gud gjorde mig fri.

text • foto Emelie Björhag