Upptäck livet

Linnéa kommer ihåg mycket, som om det hade hänt i går. Upptäckten av tumören, beskedet om att den var elakartad och de långa månaderna av behandling som först såg ut att ha gått bra. Festen där familjen och vännerna firade att cellgifterna vunnit över cancercellerna och dagen när hon fick följa med Josef tillbaka för att börja på förskolan igen. Chockbeskedet två veckor senare när sjukdomen kommit tillbaka för att aldrig släppa taget. Ett par månader senare somnade Josef in på sjukhuset.

– Jag minns så väl sjuksköterskans ord. ”Nu andas han inte mer” sa hon. Jag lyssnade och tänkte att det ju brukar komma ett andetag till. Men det gjorde det inte. Jag tänkte ”det här får bara inte hända”, så jag skrek och grät i ren frustration, berättar Linnéa.

I DAG HAR Linnéa inga problem att berätta om det som hänt henne, så pass väl har hon bearbetat händelserna. Josefs två syskon som båda fötts efter hans bortgång har hjälpt henne mycket på vägen tillbaka.
– Jag brukar säga att jag har tre barn, två här på jorden och ett i himlen. När Josef fyller år släpper vi alltid heliumballonger till luften. Det är ett sätt att förklara för hans yngre bror och syster, men också en symbolisk gest som visar att vi tror på att Josef fortfarande finns, säger Linnéa.

TRON PÅ EVIGT LIV, som Linnéa haft med sig sedan barnsben, har hon aldrig övergivit.
– När man mist ett barn på jorden känns det väldigt betryggande att veta att man får träffa det igen. Att man inte behöver ge upp något. Det är därför min tro har vuxit sig starkare sedan Josef dog. Jag tror att även Josef vet att vi kommer att träffas senare och det känns också lugnande tills vi återförenas.
Men helt säker på utgången är hon inte. För till skillnad från under tonåren och tidiga tjugoårsåldern ser hon inte längre världen i ”svart eller vitt”, som hon själv uttrycker det. Hennes tro har nyanserats och gjort att hon i dag i stället upplever världen i någon sorts gråskala.
– Redan innan allt hände med Josef hade min tro börjat förändras. När jag läste Bibeln fanns där detaljer som jag var tvungen att fundera på om jag trodde var sanna. Efter att Josef dött blev jag rent av provocerad av en del av innehållet.
– I dag har jag svårt att tro på att Gud helar människorna eller att Han uppfyller önskemål i enskilda människors böner. Jag vet inte om det är Guds uppgift. Gud finns för att vi ska tro på Honom så att vi blir bättre människor som lär oss älska varandra och oss själva.

EN DEL AV SINA SLUTSATSER grundar Linnéa i de egna försöken att bota sonens sjukdom. I sitt sökande att komma närmare sanningen har hon landat i att likna Gud vid en pappa till människorna på jorden. En förälder som gör sitt bästa för att ge sina barn de bästa förutsättningarna för ett gott liv, utan att för den delen ha kontroll över allt som händer.
– Precis som jag låter mina barn lära sig att förlora ibland när vi spelar spel där hemma, tror jag att Gud låter människorna både vinna och förlora i livet, för att klara av de framtida prövningarna ännu bättre. Det onda har Han ingenting med att göra. Det är något som bara sker av slumpen.
Det händer att Linnéa pratar med Gud om sina barn. Inte för att Han ska skydda dem mot sjukdom och olycka, utan för att Han ska hjälpa dem att bli goda människor.
– Jag har blivit väldigt krass i min inställning till livet och tackar Honom ofta för allt jag fått. För min fantastiska familj, mina vänner och att jag har världens bästa jobb. Det har hjälpt mig att uppskatta det jag faktiskt har, i stället för att bara se till det som jag har förlorat.

SOM ANSTÄLLD på stiftelsen Min stora dag, som uppfyller sjuka barns önskedrömmar, och som stödjande volontär i Barncancerföreningen i Göteborg, har Linnéa träffat en hel del andra föräldrar som gått igenom liknande saker som hon själv.
– Jag har upptäckt att många andra söker sig till Gud efter att de har förlorat ett barn. På ett liknande sätt har min tro stärkts, jag har inte gett upp den. Tron, att livet på jorden bara är en parentes, hjälper oss att leva vidare. I stället för ett olyckligt slut tror jag på en lycklig början.

text • foto Erik Andersson