Upptäck livet

Branden engagerade staden

På en snötäckt gata nära Uddevalla centrum ligger familjen Gnistes hem. Huset som de bor i är vitt med blå knutar och påminner om ett av husen i Bullerbyn.

Inne i huset luktar det nymålat och inredningen domineras av en varm mörklila färg och tavlor med ett kristet budskap står uppstaplade längs trappan. Flera barn, barnbarn och ena dotterns svärfar har ockuperat det stora nybyggda köket. En svart labrador går runt och nosar på allt som rör sig, samtidigt som en liten katt stryker sig mot barnens ben. Ut genom en av dörrarna kommer Håkan som är pappan i familjen. Trots kylan utomhus bär han shorts. Hans ben, ansikte och händer vittnar om att han nyligen gått igenom svår smärta. Och av det som idag ser ut som ett vanligt varmt och tryggt hem, fanns det för ett och ett halvt år sedan bara fyra väggar.

Branden
Det var den 3 mars 2009, klockan var fyra på morgonen. Ett värmeljus hade glömts bort på fönsterkarmen i ett av flickornas rum.
– Vi hade en tjej på besök här som hade fått stränga order att inte tända något ljus på kvällen, men hon gjorde det ändå, berättar Håkan och pekar mot fönstret där branden började.
Han visar hur elden på bara några minuter spred sig från gardinen, vidare i huset, ner för trappan. Han visar rummet där han och Gunilla låg och sov och vinden där dottern Gabriella hade sitt rum.
Fem personer befann sig i huset den natten och flickan som var på besök sprang snabbt in och väckte Gunilla och Håkan. På bara några minuter var Gunilla, barnen, katten och hunden ute ur huset. Men inte Håkan. Gunilla ropade och ropade, men fick inget svar. Efter ett tag kom han stapplande, halkande och snubblade ner för trappan som en brinnande fackla.
– Jag hör bara dunk, dunk så kommer Håkan springande, och han brann. Han hade bara en bomullskrage kvar, jeansen brann. Jag sa bara svagt: ”Jesus”, och då slutade han brinna. Men han hade ett stort hål på bakhuvudet och hela han var svart, berättar Gunilla och gestikulerar vilt med händerna för att beskriva hur det såg ut. Bakom sig såg familjen hur deras hus var övertänt inom loppet av några minuter.

Hela familjen kördes i illfart till sjukhuset i Trollhättan och det skulle senare visa sig att både Håkan och Gunilla hade fått brännskador. Håkan fick ligga på ytterligare tre sjukhus i 225 dagar med en 80-89 procentig brännskada, något de flesta inte överlever.
– En läkare beskrev för mig varför han trodde att jag överlevde. Han trodde att orsakerna var att jag fick både snabb och bra läkarvård, att jag hade bra läkkött, stark motivation, ett stort socialt kontaktnät och att jag hade en stark gudstro, berättar Håkan som inte tror att läkaren själv hade någon gudstro.

Svävade mellan liv och död
I flera månader svävade Håkan mellan liv och död. När han kom till akuten lades han på en bår och somnade direkt och det enda han minns är en bibelvers.
– Jag kommer ihåg att jag tänkte på den 23:e psalmen när jag somnade “om jag än vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty du är med mig.” Samma psalm vaknade Håkan också med och det blev för honom en stark uppmuntran som bar honom igenom svårigheterna. Han bestämde sig då för att han skulle överleva skadorna.

Samtidigt hade Gunilla så smått börjat planera hans begravning.
– När jag förstod hur allvarligt det var kom tanken att vi skulle ha begravning. Jag tänkte på vilken kyrka och präst vi skulle ha.
Men när hon fick dessa tankar drabbades hon av vrede inom sig och blev arg och sa:
– Håkan ska inte dö, han är en gudsman, han ska inte sluta sitt liv på grund av en brand. Han har mycket mer att ge, berättar Gunilla där hon sitter på kanten av den ljusbruna soffan som står i familjens vardagsrum. Det enda rum som klarade sig oskatt från branden.
   Gunilla tog då ett beslut att istället tacka Gud för att familjen överlevt och började planera en tacksägelsegudstjänst, som skulle hållas när Håkan var så bra att han kunde vara med.

Fullt på tacksägelsegudstjänsten
I maj 2010, i samband med att Gunilla fyllde 60 år, fick hon den bästa present hon kunde tänka sig, en tacksägelsegudstjänst där barnen höll konsert som en hyllning till livet.
– Vi har alltid kommunicerat via musik i vår familj, det är vårt sätt att dela känslor och livet med varandra. Musiken har burit oss genom tiden då pappa låg på sjukhus och vi spelade in några sånger som hördes på hans sjukhusrum, även om han inte förstod vad som hände, berättar Josefina, en av döttrarna som ordnade konserten.
Uddevalla kyrka fylldes till bredden och människor från både Sverige och utlandet hade rest dit för att vara med. I samband med gudstjänsten spelade syskonen Gniste in en cd-skiva, som idag har sålt mer än 2600 exemplar.
– Vi ville dela vad vi gått igenom och samtidigt visa tacksamhet. Den omsorg vi fick efter olyckan går nästan inte att beskriva. När du är på botten och människor kommer med mat flera gånger om dagen, städar ditt hus, tvättar dina kläder, tar hand om dina husdjur för att du inte själv orkar, då kan man inte känna bitterhet, säger Josefina.
Alla sångerna som sjöngs under konserten och som finns med på skivan har haft stor betydelse för barnen och deras relation till sin pappa. Johanna som är några år äldre än Josefina och som var den som fick första samtalet direkt efter branden, har skrivit en av sångerna.
– Direkt efter branden skrev vi låtar som handlar om tro, hopp och om att man får vila i Gud och nåden. Jag skrev “Carrying me through” när jag satt ensam i bilen på väg till mamma på sjukhuset. Jag bara kände att jag inte hade någonting, det var tomt i huvudet, jag kände ingenting, tänkte inget, men jag kände att Gud bar mig, berättar Johanna som sitter på en stol bredvid sin pappa i familjens vardagsrum.

Bloggade om tiden
Under den svåra tiden bloggade Gunilla om situationen. Familjen har många bekanta världen över och många undrade hur det gick för Håkan. Även bloggen genomsyras av den tacksamhet Gunilla känner över livet, och det stöd familjen fått från människor, inte minst i Uddevalla, där folk under året gjort insamlingar, skänkt möbler, inrett familjens hem och ordnat bönesamlingar.
– När man handlade kunde folk komma fram och slänga sig runt halsen och gråta. Folk som aldrig tidigare bett berättade att de tänder ett ljus och ber som aldrig förr.
   Det är enligt Gunilla också många som kommit tillbaka till sin tro på Gud som ett resultat av händelsen och människor som tidigare ogillat familjen har bett om förlåtelse.
– En natt klockan två knackade det på vår dörr och en man som tidigare suttit i fängelse stod och storgrät utanför. Han hade fått höra om branden och bad mig att förlåta honom eftersom han uttryckt att han tyckt illa om oss tidigare.
– Det har jag redan gjort, sa jag och sen fick jag be med honom, berättar Gunilla.  

På bättringsvägen
Håkan är på bättringsvägen. Hans tro har också stärkts sedan branden. Den gudsnärvaro han kände när han låg i sjukhussängen liknade den han känt under bönemöten, lovsångsgudstjänster och predikningar och den närvaron förändrade honom för alltid.
– Jag kunde i de här svåra situationerna uppleva att Gud fanns och erfara hans närvaro på ett starkare sätt. Jag har förstått vikten av att stanna upp och reflektera och inte bara springa på, berättar han och rör försiktigt på de svårt brännskadade händerna.
Håkan har i många år jobbat som pastor i församlingen Fristaden och i somras höll han lite stapplande sin första predikan efter branden, i ett fullsatt Folkets Park, trots att synen fortfarande är nedsatt och att han har problem med att vända blad.

Josefina jobbar som ungdomspastor i Pingstkyrkan i Trollhättan och har samtidigt huvudrollen i musikalen “En värsting till syster”. Livet går vidare för dem alla, men branden har satt sina spår.
– Det är en ganska stor del av livet, allt bara skalades av och man fick se vad kärnan var i livet. Vad är viktigt? Vad betyder något? Det har varit en viktig process. Sedan att få se sina föräldrar som är ens förebilder, hur de tar sig an livet, att få se att deras tro verkligen håller igenom det här, det har varit stort för mig, berättar hon, medan Gunilla sitter bredvid och tittar på sin dotter.
Johanna håller med, men tillägger:
- Man såg vad det egentligen innebär att vara kristen, att vi tar hand om varandra om det händer någonting.

Text: Matilda Hector  Foto: Andreas Carlsson