Anethe Carlsson är pastor i Skärgårdskyrkan på Värmdö i Stockholm. Hon har upplevt svår ångest, men ger idag sina tips för dig som vill finna en inre frid.
Anethe Carlsson är pastor i Skärgårdskyrkan på Värmdö i Stockholm. Hon har upplevt svår ångest, men ger idag sina tips för dig som vill finna en inre frid.

När Anethe var 22 år och hade 3 små barn led hon av svår ångest och oro. Det ledde till en djup depression som varade ett år. Det var i början på 80-talet och då fick man inga antidepressiva medel eller sömntabletter utan det betraktades som något som alla människor drabbas av någon gång under livet. I ett samtal med Anethe berättar hon att hon gick till doktorn och bad om sömntabletter för att kunna sova men hon fick inga mediciner.
– Istället fick jag prata av mig hos honom vid ett par tillfällen och därefter var det enligt honom bra med mig. Men jag brottades med döden. Inte så mycket min egen död, men jag var rädd för att mina barn skulle dö. Jag visste att hur väl jag än skulle sköta dem så hade jag ingen kontroll över liv och död. Anethe förklarar att detta att inte kunna ha kontroll över de anhörigas död var det som oroade henne mest.
– Jag vet att den människa som har djup och svår ångest är en människa som känner sig som om den är hudlös. Tänk dig att du inte har hud, då gör minsta vindpust ont.
Men Anethe förklarar att du inte är hudlös utanpå utan inuti:
– Själen är i ett tillstånd där den är oförmögen att orientera sig och helt oförmögen att vara rationell. Man kan veta med sitt förstånd hur saker och ting är men känslolivet tar överhanden och ”lever rövare” med en.

Anethe lärde sig massor under det där året med ångest.
– Bland annat att döden inte är det värsta en människa kan råka ut för; tvärtom – för en troende människa som jag, så är det till och med en seger.
Sen lärde jag mig mycket om vad som är existentiell ångest och vad som är situationsångest. Att ångest är något som drabbar alla och att det går att lära sig att hantera.

Själen är i ett tillstånd där den är oförmögen att orientera sig och helt oförmögen att vara rationell.

Du drabbades själv av svår sjukdom (något som de flesta människor oroar sig mest för). Vad hände och hur reagerade du?
– Jag fick besked att jag hade cancer och att jag skulle opereras inom tio dagar. Jag förstod inte vilken omfattning det var på operationen och det skulle ta tio dagar efter operationen innan jag fick reda på om åtgärden hade lyckats att stoppa cancern.
– Min första reaktion var att nu är våra barn vuxna och har egna familjer så om jag inte klarar mig så är det lugnt. Jag var inte särskilt orolig. Men eftersom jag tror på Gud så var min fråga: VAR är du nu någonstans? Det ville jag veta. Jag visste att frågan VARFÖR är en meningslös fråga. Den skulle jag inte få svar på, varför-frågor är värdelösa, de leder ingenstans.

Hur hanterade du din oro?
– Jag försökte att hålla mig till mitt inre istället för till de yttre omständigheterna. Det låter kanske som en saga, men jag tror jag hade nytta av min erfarenhet av ångest som jag hade vid 22. Jag lärde mig då något om livet som gjorde att jag kunde hantera min oro bättre än jag hade gjort annars

Vad gav dig frid?
– Den frågan är intressant, för oavsett hur omständigheter och bekymmer oroat mig så har jag varit medveten om att det i djupet av min själ finns frid. När jag var sjuk och ställde frågan till Gud om VAR han var så var det ett bibelord som en gammal vän skickade till mig som gjorde att jag förstod att frid i en människas inre ÄR Guds närvaro.
Min vän skickade Bibelordet: ”Jag ber att Guds frid som övergår allt förstånd ska bevara dina tankar i Kristus Jesus”, Filipperbrevet 4:6-7.
Den friden övergår förståndet, förståndet kunde i de här lägena inte hjälpa mig. Men Friden som bor i djupet av min själ fick jag hålla mig till. Frid är ingen bonus eller biprodukt av att du lever som kristen utan det är Guds egen närvaro och när oro och bekymmer kommer så får man söka sig dit, till djupen, där Han är.

Hur mår du idag?
– Jag mår bra, går på kontroll en gång om året och kommer väl om det fortsätter som det gjort hittills bli friskförklarad i höst.

Anethe tycker inte att man ska uppmana en person som har ångest att sluta oroa sig. Hon menar att det är bättre att försöka fundera ut vad som verkligen oroar och vilken sorts känslor man har när man oroar sig.

1) Vad oroar man sig för? Bli ensam, inte kunna försörja sig, rädd att dö?
Att försöka sätta ord på sin oro lite mer än bara allmänt.
2) Sedan ska man försöka klura ut vad man verkligen känner, är jag ledsen eller arg, besviken eller känner jag mig värdelös? Känner jag sorg eller smärta eller skäms jag?
3) När man blir medveten om vad oron faktiskt innehåller så är det bra att prata om det med någon man litar på. Då kan man få hjälp att hitta en utväg, om oron beror på något som praktiskt går att åtgärda. Ibland är oron obefogad och då kan man få hjälp att se det.

Ibland är oron kopplad till en händelse så om man får bearbeta händelsen så kan den gå över.

Det viktiga att veta är att oro och ångest hos vanliga människor inte är ett sjukdomstillstånd utan ett tecken på förändring som kommer, eller som man är mitt inne i.
– Då kan man vara mer eller mindre rädd beroende på ens personlighet. Men det är inget att skämmas över, utan något att ta på allvar och ångest kan man lära sig att hantera. Alla människor har mer eller mindre någon form av ångest i olika skeden av livet, menar Anethe.

(Självklart finns det psykiska sjukdomar som ska behandlas av läkare eller terapeuter men artikeln talar om människor som inte lever i psykiskt sjukdomstillstånd).

text Frida Funemyr • foto privat

Anethe tipsar om några bibelställen
som kan ge trygghet för en orolig själ:
Psalm 23 är alltid bra
Jesaja 40:29-31
Hebreerbrevet 13:8