Tillfälliga anställningar ökar risken för psykisk ohälsa. Det skriver Anna-Karin Waenerlund, doktorand vid institutionen för folkhälsa och klinisk medicin i sin avhandling vid Umeå universitet.

Anna-Karin Waenerlund har undersökt hur tillfälliga anställningar är kopplade till psykisk ohälsa. Resultatet är tydligt och visar att en högre andel tillfälligt anställda upplever psykiska besvär och skattar sitt allmänna hälsotillstånd sämre än tillsvidareanställda. Både hur länge man har jobbat som tillfälligt anställd samt hur osäker kontraktsformen är, har samband med psykiska besvär i form av oro, ängslan och ångest. Detta gäller både kvinnor och män. Att uppleva en risk att ofrivilligt bli av med jobbet, samt att inte ha en ekonomisk marginal vid oförutsedda utgifter, beskrivs i avhandlingen som två möjliga förklaringar till varför en högre andel tillfälligt anställda upplever psykiska besvär.

De tillfälligt anställda upplever vidare att det kan vara svårt att framföra kritik i den organisation de arbetar, eftersom det skulle kunna innebära att man inte får sitt kontrakt förlängt. Tillfälliga anställningar kan också medföra en osäkerhet kring ekonomin, vilket beskrivs som en inre gnagande stress och ett orosmoln, vilket i sin tur kan leda till sömnproblem. Situationen de tillfälligt anställda befinner sig i kan också upplevas som orättvis och leda till ilska och oro.
– Samtidigt som många av de tillfälliga anställda arbetar hårt och många timmar så har de ändå inte tryggheten av att veta vad det kommer att stå i lönebeskedet nästa månad, säger Anna-Karin Waenerlund.
– En del har jobbat uppemot tio år hos samma arbetsgivare utan att ha fått en tillsvidareanställning. Det visar att det finns strukturella problem med hur tillfälliga anställningskontrakt utnyttjas av arbetsgivare, säger Anna-Karin Waenerlund.
Hon anser vidare att samhället bör ta ett avstamp från ett folkhälsoperspektiv när det gäller hur man ska agera i denna fråga och under vilka omständigheter tillfälliga anställningar skall få existera.

Anna-Karin Waenerlund baserar sina resultat på enkätdata från 2007 där cirka 1 000 personer hade följts sedan 1981 då deltagarna var 16 år och bodde i Luleå, samt intervjudata från 2012 där en mindre grupp studiedeltagare medverkade.

Text: Kathlin Levin