Matilda Snoder har under sina 15 år som socialsekreterare sett att behovet av familjehem ökar. Allt fler barn växer upp under svåra förhållanden.
De biologiska föräldrarna behöver hjälp och Matilda önskar nu att fler ska ta steget och trots de prövningar man kommer möta, våga bli familjehem.

Matilda Snoder har arbetat som socialsekreterare inom socialtjänsten i 15 år och tycker att hon har världens bästa jobb. Sedan ett par år tillbaka arbetar hon inom familjevården som barnhandläggare.
– Det är utan tvekan det svåraste jobb jag någonsin haft, säger Matilda när vi talas vid kring frågor som berör temat om att utvidga sin familj genom att till exempel bli familjehem.

Vem som helst har rätt att ansöka om att få bli familjehem, men för att kunna bli detta finns en del krav som måste uppfyllas. Enligt Matilda får man till exempel inte finnas i brottsregistret eller själv vara aktuell i socialregistret (leva på socialbidrag etc.).
– För att kunna bli familjehem bör man ha en stabil livssituation med en ordnad ekonomi, så att man har den tid, ork och det engagemang det innebär att ta emot ett barn som många gånger kommer från en trasig och svår bakgrund.  Man bör även ha en bostadssituation som innebär att där finns plats för barnet. Generellt sett tänker man att barnet bör ha ett eget rum. Oftast tänker man att det krävs två vuxna människor i en familj för att kunna ta emot ett barn, men det händer att även ensamstående godkänns som familjehem. Innan man godkänns genomgår man en djupintervju som bedömningsunderlag, och nödvändiga register begärs även in.

Matilda har under sina år inom socialtjänsten sett att behovet av familjehem ökar. Och att detta tyvärr inte sammanfaller med antalet tillgängliga familjer. Den sociala situationen i dagens Sverige innebär att alltfler människor lever under svåra omständigheter, med dålig ekonomi, bostadslöshet och att missbruk och psykisk sjukdom medför att många barn idag lever under svåra omständigheter; för en del av dessa barn så pass svåra att de bedöms vara i behov av familjehem.
– Förr i tiden var det många kvinnor som inte arbetade utan var hemma. Då var möjligheten och tiden att ta emot ett barn större. Idag har många människor så fullt upp med sina egna liv och sitt eget livspussel att de tänker att de inte har tid eller ork att ta emot ytterligare ett barn. En del människor kanske tänker att de vill, men vet inte hur. Jag hoppas att åtminstone några av dessa människor vågar ta klivet. Dät finns helt underbara ungar där ute som bara väntar på att få en ny chans i livet.

Vilka åldrar brukar det handla om när det gäller barnen?
– Med barn menar vi på socialtjänsten ungar mellan 0-18. Så många av de som behöver familjehem är tonåringar. Jag har flera tonåringar, en pojke till exempel vars mamma tog livet av sig och vars pappa inte finns i landet/går att nå. Han bor numera i en toppenfamilj och trivs jättebra.     Andra tonåringar kan ju till exempel vara flickor/pojkar som är på väg att utvecklas negativt, det kan handla om skolk, missbruk eller begynnande kriminalitet där de behöver komma bort från sin hemmiljö. Jag har flera sådana ungdomar som börjat om på nytt på mindre orter och som det nu går toppen för. De behövde helt enkelt bryta med det destruktiva umgänget och vanorna och föräldrarna förmådde inte stötta dem i detta på hemmaplan.

Skälen att inte kunna bo kvar hemma är i princip lika många och vitt skilda som de barn som behöver familjehem, menar Matilda. Men ett har de gemensamt: att deras föräldrar bedöms inte ha de förmågor som krävs för att kunna ta hand om dem.
– Det kan handla om psykisk sjukdom eller/och missbruk hos en eller båda föräldrarna, eller om förståndshandikapp. Det kan även handla om barn vars föräldrar avlidit. En annan stor grupp som är i behov av familjehem är alla de ensamkommande barn som kommer till Sverige.
Det bör även tilläggas att en del föräldrar ansöker om att få familjehem till sina barn då de själva känner att de av olika anledningar inte mäktar med att ta hand om/stötta sina barn.

I Martinas yrke gäller det att få människor att förstå hur roligt det är att faktiskt PÅ RIKTIGT kunna hjälpa ett barn.
– Här handlar det inte om att sända lite pengar i samband med en gala, utan om att faktiskt och konkret kunna hjälpa ett barn att få en ny start här i livet. Jag tycker att detta borde kunna vara något som skulle kunna engagera många! Sen är det ju som sagt så att människor i dag liksom strular till sina liv mer än nödvändigt, de kör sina ungar på tusen aktiviteter, tränar ihjäl sig, tar hand om hus, bilar och lantställen… och bara tanken på ytterligare ett barn, och då ett barn i behov av extra mycket stöd… blir för mycket för folk.

Vad kan du se att det ger dem som blivit familjehem?
– Jag skulle säga att det ger mycket! Det är roligt att se hur många av mina barn gått från att vara trasiga själar till att blomstra i skolan och utveckla talanger som varken de eller någon annan visste att de hade. Att se barn som blir glada över att kylskåpet alltid är fyllt av mat, börjar kunna njuta av att vuxna går att lita på. Ja, det är som jag ser på det hela – värsta största gåvan! Och så lär man sig ju mycket, man får insyn i hur andra människor lever, man lär ju även känna barnets ursprung och träffar barnets föräldrar. Som jag ser på saken får man igen mer än vad man ger, även om det säkert många gånger är tufft att vara familjehem.

Självklart ska man tänka igenom ett sådant här beslut noga, menar Matilda. Men samtidigt, känner man sig nyfiken tycker hon inte att man skall tveka.
– Ta kontakt med din kommun och be att få prata med någon på familjevårdsenheten. Prata med ansvarig och be om att få lite mer information, i Stockholmstad anordnas även regelbundet informationskvällar. Bara för att man fått information eller känner sig intresserad innebär detta inte att man lovat något. Ibland tänker vi människor för mycket och ser problem i onödan. Vi kanske även tänker att det är för svårt, men tänk då i stället att det är ju en vanlig familj dessa ungar behöver, inga övermänniskor, utan vanliga familjer och en vanlig tråkig vardag.

Hur brukar familjehemmens biologiska barn reagera?
– Hur barn i familjen reagerar skiljer sig såklart åt, men ofta är ju barn inte lika knöliga som vi vuxna, de ser det oftast som en tillgång… och så reagerar de som alla barn gör när de får syskon, oftast med glädje och ibland med bråk och svartsjuka, men allt det där är ju helt normalt. Har en liten kille nu som jag tänker på som flyttade in i en familj med en nästan jämnårig pojke. De är numera oskiljaktiga och familjehemmet beskriver att det är rena vinsten, eftersom de nu inte bara har ett barn utan två och att de två stannar hemma betydligt mer, eftersom de har varandra att leka med.

”Snabba och oengagerade placeringar blir ofta inte så lyckade”

Hur hittar ni familjer som matchar?
– I möjligaste mån letar vi efter ett hem som matchar det barn vi har, sen är det i praktiken så att vi inte har ett gäng familjer att välja emellan, utan söker ofta som galningar och är superglada bara vi hittar EN familj.  Men, ja vi har ju även familjer som vi känner sedan tidigare som vi kommer att tänka på för ett särskilt barn, så visst, vi försöker att matcha. Och ibland hittar vi toppenmatcher, jag har flera stycken där barn och familj passar varandra som hand i handske. Snabba och oengagerade placeringar blir ofta inte så lyckade. Tid att lära känna är det bästa, sen ser verkligheten inte alltid ut så. Barnen befinner sig kanske i ett jourhem och bara ”väntar” på att ett familjehem skall hittas, tiden går och det är inte bra för något barn att behöva vänta. En flytt innebär ju ofta även ett skolbyte/byte av umgänge. Stora förändringar i ett barns liv. Hade det funnits fler familjer vore detta en enklare ekvation.
När det handlar om de biologiska föräldrarna, menar Matilda att det är viktigt att familjehemmet känner till och förstår, att som en del i att ta emot ett barn medföljer även de biologiska föräldrarna – som barnet har laglig rätt att ha umgänge med. Umgänget skall alltid utformas med hänsyn till barnets bästa och behov. De flesta placerade barn uttrycker att de vill träffa sina biologiska föräldrar oftare än vad som sker.
– Ekvationen i att få ihop detta och samtidigt få en stabilitet och ett lugn i placeringen är det svåraste i mitt jobb, tycker jag. Det gäller att försöka få till det så att barnen inte slits emellan lojaliteter. Det är mycket viktigt att familjehemmet är stabilt och kan samarbeta med de biologiska föräldrarna/visar respekt inför barnets ursprung. Det är som en skilsmässa av svåraste sort – för att barnet skall bli så helt som möjligt gäller det att alla parterna kan samarbeta, det som vi så fint kallar det tredelade föräldraskapet – biologiska föräldrar, familjehem och socialtjänst.

text Frida Funemyr • foto Privat

Matilda reder ut begreppen:

  • Familjehem och fosterhem är samma sak, familjehem är det som tidigare brukade kallas fosterhem och avser en familj som tar emot ett barn för stadigvarande placering, förklarar Matilda.  Här tänker man sig alltså att barnet kan komma att växa upp tillsammans med familjen, förutsatt att barnets biologiska föräldrars situation inte förändras på ett sådant sätt att en återflytt till dem är möjlig.
  • Jourhem avser en familj som på kort varsel, och ofta i samband med akuta situationer i ett barns liv, tar emot barn i sitt hem. Placeringen skall då endast vara kortvarig, som längst i tre månader, till dess ett stadigvarande familjehem hittas, eller till dess barnet kan återvända till sin ursprungsfamilj. Det kan till exempel handla om akut sjukdom, konflikter, dödsfall eller annat som inte kan förutses eller planeras.
  • Kontaktfamilj är en familj som tar emot ett barn under perioder, till exempel någon helg i månaden, för att barnet behöver ett komplement till sin ursprungsfamilj. Det kan handla om ensamstående föräldrar, föräldrar utan annat nätverk i behov av avlastning, eller där man tänker att barnet är i behov av stöd utanför sin egen familj i kortare perioder, men ändå kan bo kvar hemma.