När krisen var ett faktum tvingades Kent och Carina att fatta beslutet att våga tänka alla tankar. Ville de fortsätta tillsammans eller inte?

Semesterresan till Albanien med familj och vänner blev inte bara ett sätt att fira 50-årsdagen. Den blev en nystart för Carina och Kent som par. Efter flera tunga år med en relation som knakat i fogarna valde de att förnya sina äktenskapslöften.
– Det blev en markering att nu har vi gått igenom de svåra åren. Nu vill vi börja på något nytt, säger Carina.
Och de har de verkligen gjort. Personer som står dem nära kan vittna om en märkbar förändring, ja nästan ett mirakel. En kärleksresa som ger hopp. Men det har varit en lång resa.

Några nära vänner som visste hur svårt vi hade det sa att det kommer att ta tid, det är en lång process.

Kent och Carina träffades i Göteborg i slutet av 80-talet och blev stormförälskade, trots att alla andra höjde smått förvånat på ögonbrynen. De var ju så olika. Carina var den prydliga norrländska frikyrkoflickan, Kent var den yvige göteborgaren som kommit in i kyrkans värld först på senare tid. Första året som gifta var lite av en smekmånadstid, sedan började problemen hopa sig. De hade svårt att förstå varandra, talade liksom olika språk med olika associationer och tolkningar. Carina var den som ville prata och reda ut saker och ting medan Kent var som en mussla och bar allt inom sig.
Äldste sonen Emil föddes 1995, Hannes fem år senare. Kent jobbade nattskift vilket gjorde att Carina fick ta hand om barnen både på dagarna när han sov och på nätterna när han var borta. Relationen gick allt mer på sparlåga, även om Carina inte riktigt förstod det just då. Familjen bodde centralt i en lägenhet och längtade efter eget hus men det var svårt att hitta något lämpligt i Göteborgsområdet. Istället gick flyttlasset till Småland, dit Carinas syster med familj hade flyttat bara några år tidigare.
– Det kändes som ett lyft, en stor men rolig omställning, minns Carina.
Hon fick visserligen lämna sitt jobb och hade svårt att få något nytt i Lagan. I stället valde hon att söka in till lärarutbildningen, medan Kent fortsatte att jobba i Göteborg för att familjen åtminstone skulle ha en inkomst kvar. Veckopendlingen och nattjobbet tärde på honom och hela familjen. Framför allt på Kent och Carinas relation som blev allt mer ansträngd. Så småningom var krisen så djup att de tvingats in i en total återvändsgränd.
– Där tvingades vi att fatta ett beslut. Att våga tänka alla tankar. Ville vi fortsätta tillsammans eller inte? säger Carina.
Kent sitter tyst och lyssnar. Det är svårt för dem båda att prata om den här tiden. Minnena är tunga och gör fortfarande ont. Men där i mörkret började ändå den långa resan uppåt.
– Några nära vänner som visste hur svårt vi hade det sa att det kommer att ta tid, det är en lång process. Men aldrig kunde jag tro att det skulle ta så lång tid, säger Carina.

Insikten av att båda hade sin egen historia i ryggsäcken – och att den påverkade deras gemensamma liv – blev början till en förändring. Kent började gå i samtal på egen hand och tillsammans pratade de några gånger med sin pastor.
– Jag ringde också till familjerådgivningen och vi var där ett par gånger, men det kändes inte rätt. Kent hade så mycket som hände inom honom så vi förstod att det måste börja där, hos honom, innan vi kunde börja med oss, säger Carina.
Det kom att bli flera års pendlande mellan nattsvart mörker och svaga strimmor av hopp. Carina åkte berg-och-dalbana mellan bottenlös förtvivlan och ilska – inte sällan riktad mot Gud.
– Ofta tänkte jag att jag inte orkar en sekund till. Men Gud släppte aldrig taget, han var trofast. Jag fick gråta och skälla på honom, men jag vände aldrig honom ryggen, säger Carina.
Och Kent insåg så småningom att han inte kunde fly problemen, han måste bearbeta dem.
– Ett tag visste jag inte om jag älskade Carina eftersom vi hade såna fruktansvärda problem i vår relation. Men vi hade barnen, och de betydde väldigt mycket för att jag till slut skulle fatta beslutet att kämpa.
Att jag ville att vi skulle bli en hel familj igen, säger Kent.

Carina hade också kämpat med samma tankar: Är jag verkligen kär i Kent?
– Man måste våga ställa den frågan till sig själv.
Den stora vändpunkten kom efter fyra år när Carina ringde organisationen Levande familjer och grät. Hon fick kontakt med en samtalsterapeut och nu var tajmingen rätt. Nu var det dags att gå i parsamtal.
Inte för att det var enkelt… Carina skrattar:
– Kent var så arg på henne… så sur!
Men varför? Kent förklarar:
– Att en främmande människa skulle tränga sig in i vårt liv, ställa en massa frågor som hon inte hade med att göra… jag var så anti! Men det var nog mest rädsla att gå ut på okänt vatten.

Att en främmande människa skulle tränga sig in i vårt liv, ställa en massa frågor som hon inte hade med att göra… jag var så anti! Men det var nog mest rädsla att gå ut på okänt vatten.

Parsamtalen blev en helt ny plattform som gjorde det lättare att ta tag i relationen och utveckla den. De lärde sig att lyssna på varandra och lyssna till sig själva på ett helt nytt sätt. Att inte vräka ur sig saker men att inte heller hålla inne med sanningen. Att vara ärliga på ett respektfullt sätt.
– Det var så skönt att berätta hur jag kände för en annan människa som kunde omvandla det så att Kent förstod vad jag menade, säger Carina.
– Det jag fick lära mig framför allt var nog att släppa min stolthet. Att kunna backa och ge en ursäkt eller ibland bara en kram. När man höjer rösten blir det så taggigt men en kram sänker tonläget direkt, det klipper topparna, säger Kent.

Samtalen hjälpte dem också att förstå vad den andre behöver för att känna sig älskad och sedd.
– En grej som jag tycker är mysig är när du går och ställer dig på andra trappsteget för att nå upp till mig, och det blir en kram och en puss. Det är en kick, säger Kent.
Carina ler: ”Och när du hjälper mig städa, det fyller på min kärlekstank.”
– Om jag bakar en kaka blir du glad också. Och pajen igår gjorde dig glad?
Jodå, Carina nickar.

Det närmade sig deras 20-åriga bröllopsdag, ungefär i samma veva som Carina skulle fylla 50. På festen för släkt och vänner firades Carina med en alldeles särskilt uppskattad present – pengar till en utlandsresa med familjen. Och det blev inte bara familjen som följde med till Albanien, ett 40-tal vänner och släktingar hängde också på för att fira solsemester.

fornya2

När Carina och Kent smög iväg från hotellet tidigt en morgon tillsammans med sönerna, Carinas syster och en handfull av de allra närmaste vännerna var det ingen som visste vad som var på gång. Men ute på piren förnyade de sina äktenskapslöften till varandra. Carina fick en ny ring på sitt finger och Kent gjorde senare en tatuering på bröstet, vid sitt hjärta, som visade sönernas namn, Guds händer och två vigselringar med båda årtalen.
– Jag tycker att löftena fick en annan innebörd den här gången. Jag förstod dem på ett annat sätt nu. För mig var det viktigt att få göra det här för att komma tillbaka till det liv jag ville leva, säger Kent.
– Det här blev ett jättebra tillfälle, säger Carina, att visa att vi vill satsa på varandra även om det inte alltid är så enkelt. Jag måste ärligt säga att det går upp och ner fortfarande, men vi vet vad vi vill nu.

text Gabriella Mellergårdh