När funktionshindrade Lisa var 4 år placerades hon i ett familjehem. Hennes biologiska pappa var frånvarande och hennes mamma kunde inte ta hand om Lisa. Idag är Lisa tonårstjejen som gärna går till kyrkan där hon känner sig trygg och omtyckt. Eller så går hon till samhället och köper godis – alldeles själv.

När Birgitta och Ulric Pålssons två söner, Erik och Albin, hunnit bli några år gamla kom tanken upp. Tänk om man skulle bli familjehem? Men så fick de istället dottern Edith och tanken på att ta hand om någon annans barn kändes inte längre aktuell för familjen Pålsson. Men endast för ett tag…

Jag träffar paret Pålsson tillsammans med 14-åriga Lisa som nu bott med dem i deras hus i Habo i tio år.
– Kom, så kan vi sitta ner och prata där inne. Det är här i köket vi tillbringar vår mesta tid, säger Birgitta och nickar mot köksbordet. Lisa tittar lite undersökande, men släpper snart sin reservation och börjar bolla med en lila ballong som hon just blåst upp.
– Jag har tretton till uppe på rummet, säger hon glatt och skuttar iväg.

Ulric har under många år jobbat på ett akut- och utredningshem i Jönköping. Han har sett många barn komma och gå. Barn som av olika anledningar inte kan bo kvar hos sina biologiska föräldrar. Vissa barn placeras fortare än andra. Lisa som funnits på barnhemmet ett tag var det lite svårare att hitta ett hem till. Så en dag sa en kollega, som lagt märke till Ulrics goda handlag med flickan: ”Ulric, ska inte du och Birgitta vara familjehem för Lisa? Hon tycker ju så mycket om dig.”
– Det var väl mest på skämt och jag skrattade lite, men på vägen hem kände jag att hennes idé inte alls var tokig. Jag la upp förslaget för Birgitta. Vi pratade om att man egentligen inte ska ta emot ett barn som är i samma ålder som ens biologiska. Men eftersom Lisa bär på flera funktionshinder, varav ett är en lätt utvecklingsstörning, kände vi att det istället skulle vara bra för Lisa att ha jämngamla Edith som draghjälp. Och hade vi redan tre kunde vi lika gärna ha fyra barn!

Tankeprocessen var åter igång. Ulric berättar att han, när han under tidigare år jobbat med förståndshandikappade barn, ofta hade tänkt tanken att han gärna skulle vilja anta en sådan utmaning.
– Det låter kanske konstigt att önska sig ett barn med funktionshinder, men jag känner så mycket för dem. De utstrålar så fantastiskt mycket glädje. Vi såg aldrig Lisas utvecklingsstörning som ett hinder, så när Birgitta och jag kände att vi gärna skulle vilja åta oss detta uppdrag, upplevde jag nästan att det var förutbestämt att just Lisa skulle bo hos oss.

… kände vi att det istället skulle vara bra för Lisa att ha jämngamla Edith som draghjälp. Och hade vi redan tre kunde vi lika gärna ha fyra barn!

Men först skulle Ulric och Birgitta självklart behöva samla sina barn för en diskussion. Birgitta beskriver hur viktiga barnens åsikter och reaktioner skulle vara.
– Hade de varit tveksamma hade vi aldrig gjort det. Att vara familjehem ska inte kännas betungande för de biologiska barnen. Man vill ju inte att ens egna barn ska hamna i kläm för att det placerade barnet får så mycket extra uppmärksamhet. Speciellt oroliga var vi för Edith, hon var ju vår minsting och skulle i så fall inte längre vara yngst och minst, menar Birgitta och Ulric fyller i:
– Vi beskrev Lisas situation för barnen och la upp det som en fråga: ”Hur tycker ni vi ska göra?” Då barnen ropade ”Jaaa, var ska hon sova?” fanns det inte längre några tveksamheter. Därefter påbörjade vi hela processen, med bland annat djupgående intervjuer och vi har aldrig ångrat att vi tog steget att bli
familjehem.
– Vi känner båda ett engagemang för utsatta barn och tycker att vi räcker till för fler. Vi är båda uppvuxna i trygga och stabila hem och inser hur viktiga dessa faktorer är för att bli en harmonisk individ. Kan vi då ge detta till fler som behöver just detta så är det otroligt berikande och tillfredställande. Sedan har väl just vi haft nytta av att jag är fritidspedagog och Ulric har erfarenhet av jobb både på barnhem och med förståndshandikappade, säger Birgitta men förklarar samtidigt att det verkligen inte är ett krav för att öppna upp sitt hem för en ny liten person.

tt ta emot Lisa i sin familj var ett gemensamt familjebeslut och de har alla haft en stor glädje av varandra.
Att ta emot Lisa i sin familj var ett gemensamt familjebeslut och de har alla haft en stor glädje av varandra.

Båda är överens om att alla har vunnit på att Lisa kom till deras familj.
– Alla syskon betyder så mycket för varandra och Lisa har känts självklar för övriga familjen sedan den dag hon kom hit. Mycket beror det på Lisas otroligt charmiga och inbjudande personlighet.
Birgitta ser att deras barn har lärt sig så mycket tack vare Lisas närvaro i familjen.
Redan på ett tidigt stadium har barnen insett att alla inte tänker likadant och alla inte beter sig på samma sätt.
– Allt i livet är inte så självklart och allt är inte svart-vitt. Tack vare den här situationen har barnen fått med sig många nyttiga lärdomar och reflektioner ut i livet. Och inte bara våra barn utan även deras vänner som hängt här hemma, säger Ulric. Han berättar att många av syskonens vänner har blivit Lisas favoriter. Hon har öppnat upp andras ögon och kanske gett dem en mänskligare syn och förändrat deras sätt att se på sin omvärld.
Ingen i deras omgivning ifrågasatte deras beslut. Även missionskyrkan, som de tillhör, har kommit att betyda mycket för Lisa. Och därmed för hela familjen.
– Församlingen har ett enormt nätverk för alla åldrar och Lisa har alltid känt sig välkommen där, precis som hon är. De flesta känner Lisa i kyrkan och en gång sa en person till oss att hon är som en ängel för alla där. Att kyrkan har aktiviteter som fungerar även för Lisa hjälper ju oss i vårt uppdrag som familjehem, att skapa ett tryggt nätverk och ge kärlek. Birgitta berättar att nu på senare tid har Lisa kunnat gå själv till kyrkan, något som hon är jättestolt och glad över. På lördagar går hon dessutom till samhället alldeles själv och köper lördagsgodis – ett stort steg.

Situationen har gett så mycket mer än vad den har kostat, menar Birgitta men Ulric betonar att det likväl kostar en hel del att vara familjehem. Det är ingen dans på rosor:
– När man tar emot ett barn som ett uppdrag på detta vis så tar man inte bara emot ett barn. Man tar emot en situation, där ens egna barn, socialtjänsten och de biologiska föräldrarna alla har något att säga till om. Man är inte alltid överens. Och uppdraget är tufft, inte minst med tanke på att dessa barn, som är i behov av att bli placerade, ofta bär med sig traumatiska upplevelser. Men fördelarna överväger.
– Många barn har det svårt i sina hem idag, tycker man då att man har något över att ge så kan man göra en fantastisk insats för ett annat barn. Det finns så många barn, bara i vår närhet, som skulle må mycket bättre i ett tryggare hem. Barn väljer inte sina föräldrar och hamnar de snett från början är det viktigt för dem att få en go famn att landa i, en famn som ger kärlek åt barn som hamnat i kläm.

För ett barn är ju de biologiska föräldrarna de viktigaste personerna, och om barnet får en relation till sina fosterföräldrar, vilket man hoppas, är det inte så att barnet kan hamna i en lojalitetskonflikt?
– Biologiska föräldrar är alltid biologiska, vilket man ska respektera. Där är blod tjockare än vatten och håller vi föräldrar sams sinsemellan blir det desto mer stabilt för barnet. Lisa har alltid träffat sin mamma en gång i månaden, men nu när hon är så stor kan hon själv ta telefonen och ringa sin mamma. Placerade barn hamnar ofta i kläm på grund av lojalitetskänslor för de olika föräldrarna. Därför har vi varit noga med att visa respekt för Lisas mamma. Det känns viktigt att vara diplomatisk och inte ta över för mycket.
Just den där balansen är något av det svåraste i hela den här situationen. Man älskar ju detta barn så oerhört mycket. Men man får inte bli självisk och tänka att det är MITT barn, att man själv skulle vara en så mycket bättre förälder än den biologiska och försöka söka kärlek eller bekräftelse hos barnet för sin egen del. Uppdraget bygger på mänskliga relationer, mycket psykologi. Vad är det som bygger upp en individ? Vad kan vi göra för att Lisa ska bli en trygg och välmående vuxen?

Vad har ni för framtidsdrömmar för Lisa?
– Familjehemsplacerade barn kan placeras på en kortare eller längre tid. Lisa är uppväxtplacerad och tanken är att hon ska bo hos oss tills hon klarar sig själv. Vi hoppas att hon ska hitta en bra gymnasielinje där hon känner att hon får utvecklas. Och att hon en dag, som vuxen, kommer känna sig så trygg i sig själv att hon kan ta egna beslut. Vi hoppas att hon inte ska ta beslut i lojalitet till oss eller sin biologiska förälder utan göra det HON vill och känner att hon vill ha ut av SITT liv.

text Frida Funemyr • foto Frida Funemyr samt Privat
Från Junia 2-2014

Birgitta och Ulrics råd för dig som funderar på att bli familjehem:

  • Om man vill bli familjehem är det viktigt att prata igenom situationen ordentligt med sin livspartner. Klarar relationen denna prövning?
  • Prata även ordentligt med de egna barnen, var lyhörd för vad de känner och har för behov.
  • Ta kontakt med socialtjänsten eller en annan organisation som engagerar sig för barn och familjer. Att bli familjehem handlar om att man tar på sig ett uppdrag. Det är alltid känsligt att diskutera ersättning när det kommer till frågor som handlar om att ta hand om andras barn. Men vårt tips är att förhandla redan från början och inte blanda ihop ersättning med känslorna för barnet. Man ska känna att man är på samma våglängd som socialtjänsten och stå på sig för att få det stöd man behöver.
  • Barn som blir placerade har antingen blivit bortlämnade av sina föräldrar eller så har de tagits ifrån dem på grund av att föräldrarna av olika anledningar inte kunnat ta hand om barnet. Därför ska man tänka på att barnet man tar emot bär med sig ett stort trauma. Vårt fall blev unikt. Eftersom Lisa både är utvecklingsstörd och har svårigheter med kopplingen mellan tanke, känslor och tal (taldyspraxi), har det för oss blivit minst lika viktigt att möta dessa behov som att skapa en stabilitet och trygghet för henne.