Under ett kyrkfika kom Christian Rost Andersson i kontakt med Camino de Santiago, Jakobsleden. En bekant hade gått hela leden och visade bilder från resan. När Christian fick höra om förutsättningarna blev han nyfiken och fascinerad. Han kände genast att han ville testa denna långa vandring i Spanien. Ett äventyr som resulterade i två spännande vandringar, först den franska vägen, och sedan den spanska.

Att vandra på den 80 mil långa Jakobsleden är en alldeles särskild upplevelse. Christian fick upp ögonen för att det både gick att göra lågbudget, vilket passade bra då han var student, samt att vandringen varade under lång tid. Efter den där vårdagen på kyrkfikat bestämde han sig direkt. Han åkte hem och bokade biljett till Frankrike, till Saint Jean Pied de Port.
– Framför allt så kändes det så bra att bara få gå, och gå riktigt långt.

Att ensamvandra med sig själv som sällskap var inget främmande för Christian. Han har rest själv vid flera tillfällen tidigare, bland annat till Nepal. Det var naturligt att ta sig ner till leden på egen hand och sedan se vad äventyret erbjöd. Månaden innan han skulle åka funderade han en hel del på packningen och vad som skulle behövas för den dryga månad som han skulle vara borta.
– Det tips jag hade fått var att ta med sig tio procent av sin egen vikt – och det var också det jag gick efter. Det blev en packning med tre t-shirtar, tre par strumpor, tre kalsonger, en varmare tröja, ett par långbyxor, lite toalettartiklar… Sammanlagt ungefär sju kilo.

Förutom att tänka över sin packning gjorde Christian inga särskilda efterforskningar för den kommande vandringen. Han köpte en bok som han hade med sig på resan, och gick in de skor som han skulle använda.
Han tränade på att gå med stavar också, vilket han rekommenderar, för att avlasta kroppen från den egna vikten. Inga fler förberedelser gjordes, och äventyret kunde börja
– Jag åkte ner, och dagen efter ankomsten började jag gå helt enkelt. Det var spännande, det var nytt för mig, och jag undrade vad som väntade mig. Det var bara att följa strömmen, man såg ju var alla andra gick.

Ett kännetecken för dem som vandrar leden är att man vid de olika natthärbärgena, refugios, får stämplar i ett särskilt pilgrimspass. Har man gått minst de sista tio milen, får man ett pilgrimsbevis som kallas ”la compostelana”. De olika härbärgena varierar i kvalitet, och priset ligger mellan 3-12 euro.
När Christian väl börjat vandra leden fick han till en början problem – han gick över Pyrenéerna och fick ganska omgående ont i fötterna.
– Det kanske viktigaste rådet jag har är att klippa sina tånaglar. Jag fick ont redan i början, och att vandra över Pyrenéerna gjorde inte saken lättare. Det var en stigning där som tog cirka sex timmar, och sedan ned en och en halvtimme till spanska sidan, och skorna slog emot tårna…

Trots sina besvär fortsatte Christian sin vandring – och snittsträckan landade på mellan två till fem mil om dagen. I början handlade det mycket om att vänja sig, och Christian menar att detta kan ta några dagar.
– Man vill ju att det ska hända saker, och jag tror att man är stressad helt enkelt. Man behöver tid på sig att hitta tempot, att hitta lugnet.

Efter att Christian hittat sitt lugn, beskriver han att han under kvällarna på natthärbärgena verkligen längtade till nästa dag.
– Det är en väldigt skön känsla att uppleva, längtan efter att gå vidare.

Inför en så annorlunda upplevelse, att gå 80 mil under 34 dagar, kan man undra huruvida det finns förväntningar på resan och dess innehåll. Att åka ensam var inget nytt för Christian, däremot blev han överraskad över vad själva vandringen gjorde med honom.
– Jag blev förvånad över hur vandringen i sig, som fysisk aktivitet, kunde få mig att tänka så mycket klarare. Helt plötsligt så går du där och gråter, utan att vara ledsen. För mig var det en slags bearbetning, och jag såg klarare på mitt eget liv.

Det fanns en tydlig andlig dimension på vandringen längs Jakobsleden, men att vandra ensam var inte så helt självklart som Christian hade tänkt från början. Han funderade lite över detta i och med att han träffade en kamrat på vägen. De började med att gå några dagar tillsammans, men Christian valde sedan att fortsätta själv. Kanske just för att han tänkte, att det är så man går leden. När han sedan mötte sin vän igen några dagar senare, var glädjen förvånansvärt stor.
– När jag hörde hans skånska stämma, förstod jag att meningen med min vandring var att dela den med andra, i den glädje som uppstår. En gemenskap helt enkelt.

camiano1

Christian och hans kamrat fortsatte resterande dagar i sällskap, och sammanlagt blev det 25 dagar tillsammans. När han tänker tillbaka på sin vandring, hamnar tankarna på de stunder och skratt som de delade gemensamt, och inte så mycket på specifika platser.
Att gå tillsammans betyder också att ta hänsyn till varandra, men det fungerade bra, då båda hade ungefär samma tempo. De mötte en del utmaningar på vägen, bland annat på Meseta, en 24 mil lång raksträcka. Den är så pass påfrestande, att många tar bussen– du verkar gå och gå, men ingenting i ditt blickfång verkar förändras. Även Christian och hans vän hade den erfarenheten
– Många gånger slänger man ryggsäcken i marken för att det är så frustrerande.

Han liknar hela leden vid ett äktenskap, hur glädje och konflikter kan avlösa varandra, och hur just delen Meseta kan ses som slentrian i ett äktenskap.
– Det är saker som man måste ta sig igenom.
Efter många långa dagar, med varierande vyer, närmade sig vandringen sitt slut. Men Christian ville inte sluta gå, han ville vidare. Han gick till det som kallas världens ände, Finisterre. När jag frågar om hans viktigaste erfarenhet från vandringen har han flera svar:
– Den gjorde mig lugnare, det var mycket prestation i mitt liv tidigare. Och jag förstod vad min kristna tro var för något.

Året därpå begav han sig dit igen, för att nu gå den väg som kallas Camino Primitivo. Den stora skillnaden var att han nu var upptagen i den katolska gemenskapen. Det gjorde att han kunde delta i mässor och ta emot nattvarden, och han bad varje dag, gåendes.
– Det blev en fin samklang mellan bön och rörelse, tycker jag.
Han tycker själv att den personliga utvecklingen var större då han gick leden första gången, men att han nu kunde fördjupa sig och också se vad som är viktigt i livet. Han vågade förlita sig på Guds väg. Han berättar om hur hans andra resa började med en prövning
– Den här gången hade jag verkligen satsat på bra utrustning, jag ville ha det bästa till vandringen. Men packningen försvann och det gjorde mig så besviken. Men jag fortsatte. Jag köpte en enklare utrustning och fullföljde min vandring

Han avslutar med att säga: ”Jag förstod att jag gick med Gud. Och att det löser sig, han kommer bära oss. Den materiella tanken på packningen bleknade med den insikten.”

text Emilia Arvidsson • foto Emilia Arvidsson och privat