Få saker är så synonymt med en region som de vita hästarna i franska Camargue. Längst ner mot Medelhavet, mitt emellan Petit Rhône och Grand Rhône breder deltalandskapet ut sig i oändlighet. Allra bäst upplever man deltat från hästryggen.
Ända sedan jag var riktigt liten har jag drömt om de vita hästarna i Camargue.
Tillsammans med rosa flamingos och svarta tjurar är hästarna snudd på sagolika där de galopperar fram över landskapet likt en hord med bufflar på den amerikanska västkusten.
Och visst finns det likheter med USA. Cowboytrenden är utbredd i Camargue där rodeo och uppvisningsritter tillhör machokulturen. Camarguehästarna är inte bara vackra att titta på. De är också anpassade för ett liv i våtmarkerna, där deras hovstabilitet är överlägsen andra hästars på det sliriga underlaget bestående av vatten, lera och sand. Att rida en Camarguehäst är som att glida fram över landskapet. De är snabba och kan skilja mellan snabb och långsam galopp, vilket är nödvändigt i arbetet med urskiljningen, där bönderna fortfarande använder häst för boskapsskiljningen och uppvisningar ett par gånger om året.

Redan 1954 byggde Denys och Monique Colomb Daunant ett litet hotell i de franska våtmarkerna, bara några kilometer från Saintes-Maries-de-la-Mer, längst ner vid Medelhavskusten. Denys Colomb Daunant var redan då en erkänd fransk filmkonstnär som blev fullkomligt förälskad i Camargues deltalandskap och förvandlade gården till en mötesplats för några av dåtidens mest framstående konstnärer. Det storslagna landskapet mellan himmel och jord, mellan vind och sand, täckt av vatten och fullt av vita hästar, svarta tjurar och tusentals flamingos blev snart startskottet på en tilltagande turism till regionen. Fyra år tidigare hade Denys Colomb Daunant regisserat den framgångsrika filmen Cain Blane (Den vita manen) som fick mängder med människor att drömma om Camargue.

Enkelt charmigt boende i små lantliga hus från 1954. Här kan man plocka färska fikon och aprikoser direkt från träden. Cacharel Hôtel.

Numera drivs Cacharel Hôtel av Florian Colomb de Daunant, son till Denys och Monique som driver gården enligt samma principer som sina föräldrar. Ett mysigt boende mitt ute i ingenstans där bara småfåglar, flamingos och en och annan ekorre kan störa den lantliga idyllen. Trots att många besökare bara stannar över natt är det snudd på obligatoriskt att prova Florians delikatesstallrik (ostar, skinka och korvar) och följa med ut på en ridtur i deltalandskapet. Välj allra helst en tidig morgontur eller en sen sundowner tillsammans med ridguiden Marie.

Fantastisk ridning mitt i Västeuropas största deltaområde, Camargue. Marie arbetar som ridguide på Cacharel Hôtel.

Från Cacharel Hôtel är det bara några hundra meter till deltalandskapets mynning. Trots att gården ligger mitt i det nästan 1000 kvadratkilometer stora deltat (det största i Västeuropa) är den ändå torrskodd och ligger väl skyddad bakom vallar som hindrar vattnet från att rinna in på gårdsplanen.
Hilda tar Pikilé, Kristina Filou, Kalle Chanel och du Niklas – du kan sitta upp på Heron, säger ridguiden Marie som ska bli vår vägledare och scout under de kommande timmarna längs floddeltats stränder. Vi har valt att rida tidigt på morgonen, långt innan solen gör mitt-på-dagen-hettan påfrestande. Totalt består Camargue av drygt en tredjedel våtmarker, medan resten är klassiska stränder, åkermark och fantastiska grusvägar att galoppera på.

De klassiska Camarguesadlarna är gjorda av oljat buffelläder med en bom av trä (moderna sadlar har en glasfiberbom) och fodrade gjordremmar i mocka. Man sitter som en kung – eller drottning – och får varken skav eller ont i sittknölarna. Dessutom har sadlarna ett bekvämt ryggstöd i varierande höjd, vilket ger en känsla av att häst och sadel är som skapta för varandra. Hästarna är lugna och lyder minsta vink med skänklarna.
Vi skrittar fram längs vattenlinjen, bara hundra meter från flera hundra rosa flamingos.
Bortsett från i Kenya har jag aldrig sett sådana mängder flamingos på en och samma plats.
Marie är lyhörd och låter oss både trava och galoppera, även om majoriteten av ridturen sker i ett långsamt tempo för att vi ska få se så mycket som möjligt av landskapets karaktär.
Tillbaka på hotellet har Florian dukat upp en fantastisk frukost under fikonträdet.

Inne i Saintes-Maries-de-la-Mer går hela staden som på tårna. Ikväll är det uppvisningsrodeo på Plage des Arènes och hela regionen förbereder sig minutiöst. Trots att vi är långt ute på den franska landsbygden, där patriotismen borde vara som störst, är cowboykulturen influerad av USA. Kvinnor går i rutiga skjortor med cowboyhatt och männen lastar av hästar och tjurar i tajta jeans och chaps. Det känns som om vi vore mitt ute på den amerikanska prärien trots att vi doppar fötterna i Medelhavet. Biljettpriset till rodeon är 10 euro per person. Ett kap!
Dammet yr när tjuren rusar kring manegen. Två cowboys på häst galopperar bakom, den ena styr tjuren längs med sargen med en lång pinne, och den andra (på en annan häst) förbereder sig för att kliva över till tjurens bara rygg. Plötsligt tar han sats – publiken håller andan – och kastar sig rakt ut i tomma intet. Han håller tjuren hårt i hornen samtidigt som han låser fast sig runt buken genom att pressa benen hårt in mot tjurens mage. Den väldige tjuren (som har gjort det här många gånger förut) sparkar bakut, kastar sig fram och tillbaka över manegen, men cowboyen sitter kvar. Publikens jubel.

Två timmar senare sätter vi oss till bords på populära La Siesta längs Aveneu Van Gogh.
Beställer sardiner, pasta och dagens havsdelikatess. Knappt har vi fått in maten på bordet förrän de första ryttarna kommer galopperande längs vägen, med tre fyra lösa tjurar däremellan. Sådant händer bara i Frankrike.
Vive la France!

Camarguehästen
Camarguehästen tillhör en av ursprungsraserna i Europa och kommer från de södra delarna av Frankrike. Det finns dokument som beskriver användandet av Camarguehästar på romartiden och i grottmålningar från tusentals år före Kristi födelse kan man urskilja målningar som ser ut som Camarguehästar, vilket stöder teorin att hästarna funnits i södra Frankrike ända sedan förhistorisk tid och utvecklats från de utdöda tarpanerna och skogshästarna som tidigare levde på den europeiska kontinenten.

Carmarguehästarna är svarta, bruna eller fuxar (rödbruna) vid födseln och byter sedan färg när de växer upp. De flesta fullvuxna Camarguehästar är helt vita, men det finns också variationer på silvergrå och flugskimlar, alltså en avblekbar skimmel. Stammen erkändes först år 1968 och stamboken grundades 1976, då ston och födslar registrerades.
Numera skiljer man på hästar som är födda Sous Berceau (inom vaggan) mellan Montepellier, Tarascon och Fos Sur Mer och Hors Berceau (utom vaggan) för de hästar som är födda utanför det utmärkta området.

Bra att veta:
Resa hit: Flyg till Montpellier, Marseille eller Toulouse. Räkna med runt 2000 kr T/R. Sedan vidare med hyrbil. Räkna med runt 2500 kronor per vecka för en mellanklassbil.
Boende: Cacharel Hôtel
www.hotel-cacharel.com
Äta: Franska delikatesser i princip i vartenda gathörn. Missa inte La Siesta och crêpes- och tapasfavoriten Bistro Chez Fanneù i Saintes-Maries-de-la-Mer. Även Florian Colomb de Daunant serverar en fantastisk delikatessbricka på Cacharel Hôtel.
Valuta: Euro.

text • foto Niklas Kämpargård