Tillvaron rämnade när Emanuel Sandgren blev sjuk och dog. Kvar fanns hans son, en höggravid hustru och många sörjande vänner. För en av dem, Therese Martinson, blev musiken ett sätt att bearbeta sorgen – och en väg tillbaka till tron på en Gud som är god genom livets alla omständigheter.

Vännen och musikern Emanuel Sandgren hade spelat tillsammans med Therese Martinson och hennes man Mattias under flera år.
– Han var ju tio år yngre och förnyade oss lite med sin banjo och sin country, säger Therese och ler.
De bodde ganska nära varandra och i arbetet med skivan ”Amen” brukade nyblivne pappan Emanuel ta med sig sonen Elliot och låta honom sova i vagnen utanför Martinsons medan de slipade på musiken. Therese och Emanuel var också arbetskamrater, hon var sånglärare och han gitarrlärare, på samma gymnasieskola.
Under våren för fyra år sedan började Emanuel känna att något inte stämde. Han var så outsägligt trött, men det är ju inte så konstigt när man har småbarn hemma. Det dröjde till påsk innan han åkte in och kollade sina värden- som var extremt dåliga.
– Det visade sig att Emanuel hade en extremt aggressiv form av hudcancer. Två månader senare dog han, berättar Therese.
Ingen trodde att det skulle ske. Så många vänner och släktingar bad ju så intensivt till Gud om helande. Therese följde med Jenny till mödravården på kontroller de gånger Emanuel var för dålig för att själv vara med.
– Vi kände oss så burna och vi hade ett hopp om att Gud var med och skulle göra Emanuel frisk. Även när vi började förstå att det blir kanske inte som vi har tänkt så ville vi ändå inte släppa hoppet, berättar Therese.
Men så kom den sista dagen. Emanuel fick somna in.
– Min första känsla var ilska på Gud, jag som aldrig varit arg på honom förut. Det är klart, jag visste att den här världen inte är rättvis och jag har alltid sörjt det, men det här var första gången det drabbade mig personligen. Jag tyckte Gud var så orättvis som tog hem Emanuel precis innan Jenny skulle föda deras andra barn. Det var så grymt.

Jag tyckte Gud var så orättvis som tog hem Emanuel precis innan Jenny skulle föda deras andra barn. Det var så grymt.

Inom Therese blev det bara tyst. Hon hade inga böner kvar. Gick bara på klipporna när höststormarna rev i både hav och själ.
– Jag har alltid sett mig som ett barn i Guds famn, det har varit klangbotten i min tro. Gud är god. Vad händer om jag uttalar det jag känner nu? Tänk om Gud inte är god?
För Therese blev det viktigt att få uttala de förbjudna tankarna och släppa ut sin ilska. Och mitt i den här bearbetningen blev Jenny hennes viktigaste hjälp. Jenny – som just mist sin man och pappan till sina barn. Jenny – som vädjade till vännerna efter Emanuels död att inte sluta be för varandra. ”Gud är större än så här”.
– Vi gjorde ett schema under det första året när vi som vänner var hos Jenny för att hjälpa henne, och tisdagarna var min dag. Varje tisdag började likadant. Vi tog varandras händer, grät och kramades, berättar Therese.
Och så bad de samma bön varje dag, en bön som allt mer blev en trosbekännelse: ”Tack Gud för den här dagen, att vi har varandra idag. Gud, idag vänder vi oss mot dig och vi väljer att tro att du är god.”
– Våra känslor var inte där. Det var så många frågor som inte hade några svar. Men Gud kom nära oss där, i varandras vänskap, när vi förenades i valet att vända oss mot Gud.

Sakta började en mörk avgrund få stråk av ljus. När egna böner saknades läste Therese andras böner och fann tröst. Hon hämtade styrka i ”Fader vår” som betts av så många människor i flera tusen år och fann en helt ny dimension i nattvardsfirandet tillsammans med gamla och unga i sin församling. Att fysiskt gå fram och ta emot nattvarden blev även det en trosbekännelse.
Therese musikskapande hade tystnat av sorgen men en låtskrivarretreat till Israel gav ny inspiration.
– Jag var inte beredd på att bli inspirerad, men att vara i den miljön och möta både det vackra och det svåra hos människor som lider, öppnade upp något i mig. Jag kände att inspirationen kom tillbaka.
Hon började tonsätta både Psaltartexter ur Bibeln, andra böner och sin egen bearbetning av det som hänt. Det blev nästan som en dagbok. I höstas släpptes skivan ”På alla sidor omsluten”, och en av sångerna bär ett mycket tydligt budskap om händelserna kring Emanuel Sandgren. ”The boys are doing fine”.
– Jenny ringde mig en dag och berättade att hon hade köpt en cykel med låda fram där barnen kunde sitta. Och då hände något jag aldrig varit med om förut, det var som om jag såg en video inom mig, berättar Therese.
Hon såg Jenny i prickig klänning och träskor som cyklade, vänd mot solen, vänd mot Gud. Hur Jenny valde att tro att Gud är trofast trots allt. Och hur barnen var trygga i lådan där framme på cykeln. Therese började skriva, men sången blev liggande i vila under ett år.
– Jag hade lunchrast på jobbet när Jenny ringde och berättade – ”nu Therese har jag börjat dansa igen!”. Då kom nästa vers. Jag var ute och gick vid hamnen och var tvungen att stanna upp och skriva ner texten. Det blev en sång till Emanuel. Jag ville på något sätt berätta för honom att pojkarna mår bra, säger Therese.

Vi kommer aldrig att förstå varför vissa saker sker, men Gud har lovat att vara med oss
– och han är god.

Det har gått fyra år nu och Therese bär fortfarande med sig sorgen varje dag, samtidigt som hon känner en stor tacksamhet.
– De här känslorna är så nära varandra. Jag känner en enorm tacksamhet till Gud att livet har gått vidare. Det blev inte som vi tänkte för Jenny och Emanuel, men det blev ändå bra fast på ett annat sätt. Vi kommer aldrig att förstå varför vissa saker sker, men Gud har lovat att vara med oss – och han är GOD.

text Gabriella Mellergårdh • foto Andreas Joakimson