Susanne Ericsson har gått igenom flera mörka passager i sitt liv. Men vid flera tillfällen i livet har hon fått en inre styrka att hitta rätt. Inte minst när cancern slog till mitt i livet. Mitt i smärtan, oron och dödshotet förlöstes en skaparkraft hon inte trodde hon ägde.

Susanne Ericsson, sångare och musiker, har hämtat sin kaffekopp och satt sig tillrätta i soffan. Hon är en förtjusande kvinna i sina bästa år; spontan, glad, öppen och med behaglig utstrålning. Samtidigt går det att ana ett stänk av vemod i hennes uttrycksfulla ansikte. Den aningen besannas när hon börjar berätta om en livsväg, som inte direkt varit spikrak. Redan från första början fanns komplikationerna där.
– Min mamma var bara 17 när hon födde mig och hennes relation med min pappa fungerade inte. Jag växte upp hos mormor och morfar. Min morfar hade alkoholproblem och jag gick in i rollen som medberoende och anpassade mitt beteende för att vara till lags. Men tack och lov för min kärleksfulla mormor, som varit som en mamma för mig, och för musiken, som blev mitt andningshål.

Det var i Hälsingland Susanne Ericsson växte upp, en bygd som är känd för sina folkdanser och spelmän. Morfar Olle var en av dessa många musikaliska människor som förde spelmansarvet vidare, och det arvet gick också vidare till hans dotterdotter. Susanne upptäckte tidigt sin musikaliska gåva och fick lära sig spela fiol.
– Jag fick börja spela i ett spelmanslag när jag var 12 och musiken gav mig en gemenskap jag inte upplevt förut. Flera generationer spelade ihop och vi var som en stor familj. Det fanns en kraft där som lyfte mig och blev en viktig del av mitt liv.

När Susanne Ericsson flyttat till Stockholm i 30-årsåldern upplevde hon en livskris av stora mått; hon bara grät och grät, och undrade vad det skulle bli av hennes liv. Hon var blyg, hade dåligt självförtroende och kände sig värdelös; en sökare som varken visste vem hon var eller vad hon ville. Men mitt i krisen kände hon att hon själv hade nycklarna till att förändra livsinriktningen.
– Jag fick styrka att fråga mig själv ’Vad drömmer du om? Vad är du bra på?’ Då tänkte jag att jag har alltid tyckt om att sjunga, och när jag bestämde mig för att satsa på musiken, vände krisen. Musikintresset hade legat ganska lågt några år innan jag flyttade till Stockholm. Men nu gjorde jag sångprov och kom in på den klassiska sånglinjen på en musikskola på Västkusten.

Studietiden betydde mycket för Susanne, hon utvecklades mycket som person, lärde sig att våga ta plats och blev säkrare i sitt uppträdande. Hon kände sig full av inspiration och framtidstro när hon var klar med utbildningen. Men då kom en ny svacka i hennes liv, då hon kämpade med depression, relationsproblem och personliga bekymmer.
– Jag insåg återigen att jag själv måste ta steg för att bryta det destruktiva livsmönstret. Återigen upplevde jag en inre styrka som hjälpte mig ur krisen. Jag fick kontakt med en terapeut, som gav mig ny självkänsla, lärde mig sätta gränser, värna om min integritet och inte vara så snabb att ta på mig skulden för allt.

Susanne fick nu jobb på ett skivbolag och lärde känna många artister. Livet pekade uppåt på ett helt nytt sätt. Men när hon ’började se ljuset i slutet av tunneln’, som hon själv skriver i en av sina starkt berörande sånger, då drabbade motgångarna henne igen. Hon blev uppsagd från sitt jobb och bara några månader senare började hon få problem med hälsan.
– Jag var ute och turnerade och hade konserter på olika platser. Trots att jag fick bra gensvar mådde jag inte bra och kämpade med ångest och panik hela tiden. Det stramade i armhålan och jag upptäckte att jag hade en knöl där. Jag undersöktes och fick besked att jag drabbats av cancer som spridit sig till lymfkörtlarna.

I sången Why me, why now, sjunger hon sin egen melodi och text: ’Allt verkade så absurt, och ordet cancer var det enda jag hörde… ‘
Den tid som följde beskriver Susanne som fruktansvärd. Hon fick cellgifter, svarade bra på behandlingarna, tumören krympte men biverkningarna var grymma. Allt hår på kroppen försvann, slemhinnorna rann, ständig feber, infektioner. I den egna sången klagar hon: ’Varför jag, varför nu… nyheten träffade mig rakt i ansiktet… molnen tornade upp sig och skymde solen… ‘
– Samtidigt kände jag en oanad inspiration att förmedla mina omtumlande känslor i sång. Jag hade skrivit en del låtar tidigare men aldrig så många på en gång. Det kändes som att det var viktigt att ta vara på stunden och använda gåvan jag fått. De engelska texterna och melodierna till, strömmade till en efter en. De innehöll bland annat tankar om min uppväxt; att släppa taget; livets korthet; att ta vara på tiden nu.

Återigen upplevde jag en inre styrka som hjälpte mig ur krisen.

En cd med tio låtar och titeln It’s never too late blev resultatet. Varje låt är ett enskilt mästerverk i en starkt berörande helhet, där Susannes klara och avskalade röst träffar lyssnaren rakt i hjärtat. Orden i hennes sång ’Life’s too short’ är ärliga och självutlämnande: ’Jag vet hur det är att stå på skakig grund, jag varit där och mött min egen fruktan… ‘
I de svåra stunderna hämtade Susanne styrka i sin tro.
– Jag har alltid haft en tro på Gud och den gav mig kraft att ta mig tillbaka till livet. Förut hade jag dödsskräck, men i dödens skugga upplevde jag att döden inte är slutet. Förut hade jag dödsskräck, men nu vet jag att döden inte är slutet. Gud finns med i mitt dagliga liv och jag pratar med honom. Under sjukdomstiden skrev jag tre böner, som jag la i min ”böneask”.

Susanne lutar sig fram och söker ögonkontakt, som för att understryka vad detta har betytt för henne. Hon fick nämligen svar på allt hon bett om i sin utsatta situation.
– Bland annat bad jag om pengar. Sjukdom kostar pengar, och jag fick ta av mina besparingar för att finansiera de ökade utgifterna. När jag gjort av med alla sparpengarna fick jag panik. Då var det en gammal kompis som hörde av sig. Hon hade hört att jag hade det jobbigt och sa att hon hade en del sparpengar, som hon inte gjorde något vettigt med. Några dagar senare skickade hon 40 000 kr till mig. Jag ryser när jag tänker på det!

Susanne går nu på regelbundna undersökningar och det finns inte längre några tecken på cancer i kroppen. Hon har fått många positiva reaktioner på sin finstämda skiva från människor som berörts av texterna och känt igen sig. Hennes skivor har också spelats på flera radiostationer i USA och väckt en del uppmärksamhet.
Till sist avslöjar Susanne att hennes vision inför framtiden är att hon ska få möjlighet att leva på sin sång. För den som drabbats av den ärliga tonen i hennes starka texter finns det ingenting som motsäger den visionen.

text • foto Börje Norlén