Efter läkarens besked sökte sig Jenny till Gud. Hon kunde aldrig föreställa sig vilken effekt bönen skulle komma att få i hennes liv.

Det är en glad och sprudlande tjej jag stämt möte med i centrala Göteborg. Samtalet flyter lätt medan vi promenerar till ett närliggande café där vi slår oss ner för vår intervju. Att hon är en person med mycket energi som gillar när det händer saker är lätt att se, och är även något som hon själv återkommer till under vårt samtal. Inte minst märks det när hon går helt upp i det hon berättar. När man får höra om det hon upplevt som gjort stora avtryck i hennes liv är det svårt för en lyssnare att inte bli tagen.

Under året 2015 genomgick Jenny en abort. Det uppstod komplikationer och efter utskrivning fick hon flertalet gånger söka akut vård på grund av så kraftiga blödningar att hon var nära att förblöda. Under samma period drabbades hon av djup trötthet och sjönk ner i en depression.

För ungefär två år sedan kom återigen en kraftig blödning som tvingade henne att söka akut. Väl framme upphörde blödningen och hon fick rådet att åka hem igen och återkomma om det blev värre. Hon var nära att följa vårdpersonalens råd men inom sig kände hon en stark övertygelse att hon var tvungen att stanna kvar på akuten. Varken personal eller hon själv förstod skälet till att stanna, men trots allt fick hon igenom sin önskan att få vara kvar till efter lunch.
När lunchen serverades skulle Jenny sätta sig upp i sin säng.
– I samband med detta var det som att något inom mig släppte och jag fick en superblödning, berättar Jenny. Blödningen var den kraftigaste hittills och det sista hon minns innan hon svimmar av är personalen som stressat arbetar omkring henne. Hon kördes akut till operation där de hittade ett två centimeter stort hål på hennes livmoder. När hon vaknat upp berättade läkarna att de endast lyckats med operationen till hälften och att det var osäkert om hennes livmoder skulle gå att rädda. Ytterligare en blödning skulle utsätta henne för livsfara. En ny operation planerades in längre fram.

Tiden efter denna incident minns hon som full av ångest, hon levde med en ständig oro för hur allt skulle gå. Jenny började spendera allt mer tid i bön.
Jenny berättar att hon alltid haft med sig sin barnatro. På den ort på landet där hon är uppvuxen var kyrkan en mötespunkt och en plats dit man gick för att delta i aktiviteter och få ett sammanhang. Hennes familj och uppväxt var dysfunktionella och hon berättar att bönen alltid varit en trygghet för henne. Hon har alltid känt en visshet att någon är med henne och denna känsla av närvaro har skänkt henne lugn även när hennes liv i perioder har varit destruktivt och tungt.

Jenny har på grund av tidigare missbruk tagit del av behandling på Trappa upp, ett behandlingscenter i Göteborg för människor med beroendeproblematik. När allt kändes som mörkast efter operationen följde hon med Trappa upp på ett kristet läger. Första intrycket var att detta inte var något för henne. Trots sin barnatro kände hon sig inte hemma i hur de uttryckte sig i bön, och det blev för mycket för henne. Under en samling gjordes inbjudan till att få förbön – där kunde man gå till olika stationer och få hjälp att be.
– Jag tänkte att ”aldrig att jag går fram till en förbönsstation”, sa Jenny.
Men något fick henne likväl att ta stegen fram till den bönestation där de bad mot smärta och för helande. Trots att det kändes märkligt, bad hon dem be för hennes livmoder.

Det par som bad för henne lade sina händer på hennes axlar och på huvudet. När de började be kände Jenny en kraftig smärta i livmodern, hon beskriver att det kändes som att hon fick tusen knivar i sig och att det strålade ner mot benen. Hon kände hur hennes huvud började skaka. Trots den fysiska smärtan gjorde hon sitt bästa för att inte visa detta för sina förebedjare.
I samma ögonblick som de tog bort sina händer ifrån henne försvann plötsligt smärtan. En av dem som bad förmedlade ett budskap hon fått till sig: ”Du behöver inte oroa dig”.

På väg därifrån gick Jenny som i ett vakuum igenom samlingssalen, hon beskriver det som att hon flöt fram över marken. Den smärta hon tidigare känt i sin kropp övergick i en värme. Ett starkt behov av att vara ensam förde henne ut från lokalen. Utanför satt en dam som såg på henne när hon klev ut. Kvinnan sa: ”Den helige Ande är i dig”. Alla känslor kom över henne och utan att veta exakt vad som hänt under förbönsstunden kände hon att det var något fint hon fått vara med om.

Några dagar efter att hon kommit tillbaka från lägret upptäckte hon att den oro hon så länge levt med helt försvunnit. Tidigare hade oron varit som en besatthet men nu hade den runnit av henne. Jenny var fortfarande inplanerad för en ny operation av livmodern, även denna med en osäker utgång ifall hennes livmoder skulle kunna räddas eller inte. Efter hennes starka upplevelse på lägret valde hon att beställa en ny tid för ultraljud.

Under ultraljudet drabbades Jenny av en ond aning. Läkaren hade ett märkligt ansiktsuttryck under undersökningen.
– Min första tanke var att nu har hålet blivit större igen, berättar Jenny. På en sekund överväldigades hon av oro. Nu var det kört.
Läkaren sa: ”Det här är så märkligt, jag kan inte se någonting.”
Jennys oro vändes till eufori.
Där det tidigare i hennes livmoder varit ett hål syntes nu inga tecken på vare sig ärrbildning eller perforation. Det tog läkaren tre kontroller och samtal med hennes kolleger innan hon konstaterade att Jenny var helt återställd. Läkaren
sade att hon inte hade någon förklaring på hur detta hade gått till. Men det
hade Jenny.

Inte bara hade hålen på hennes livmoder blivit helade utan hennes livmoder hade blivit så återställd att läkaren inte kunde se att hon tidigare fött två barn. Dessutom var hennes äggledare, som hon opererat när hon var yngre, helt återställda. Tidigare hade hon fått veta att det skulle vara riskfyllt för henne att bli gravid så en av hennes första frågor var kring detta. Som svar fick hon veta att hennes livmoder var helt normal och att riskerna som funnits för henne nu är borta.

Trots att hon haft tron och bönen med sig sedan barnsben var det först efter denna livsomvälvande upplevelse som tron blev på riktigt och hon började lita på bönens kraft. Tidigare hade hon mest vänt sig till Gud när hon varit i nöd eller behövt något, idag vänder hon sig till Gud med sin tacksamhet.
– När jag ber med min yngste son är hans bön att alla skall få sova gott, berättar hon.

Det råder inget tvivel om att det Jenny gått igenom har varit svårt men hon berättar att hon ändå har en tro att allting som sker har en mening och kan vändas till något gott. Jenny tror inte att hon hade hittat den tro hon har idag om det inte varit för hennes helande.

Under de senaste åren har det inte bara skett ett fysiskt helande hos Jenny, utan även ett själsligt. Hon har med hjälp av Trappa upp och kyrkan jobbat med sig själv för att bygga upp ett självförtroende och en tillit till andra människor. Jenny berättar att detta är den mest spännande resan – resan med henne själv. Något som hjälpt henne att växa är de människor hon haft omkring sig. Tillsammans med dem har hon övat sig att sätta ord på känslor och upplevelser.
Att hon idag vågar tro och följa sina drömmar är stort – något som för henne tidigare varit omöjligt. Hon har alltid kört på till hundra procent bara för att snabbt tröttna och vilja göra något nytt. Den dröm hon har för framtiden, den som tidigare känts ouppnåelig, är att få gymnasiebehörighet och sedan gå vidare med att läsa till socionom. Som färdig socionom är planen att arbeta med utsatta barn och ungdomar i familjer med missbruk. Visionen att arbeta med både föräldrar och barn har fötts fram genom hennes egna erfarenheter. Drömmen är att kunna bidra till att familjer helas så att de hålls samman.

Genom Trappa upp har hon fått med sig ”Tredjestegsbönen” som sammanfattas: ”Ske din vilja, inte min”. Detta får för Jenny symbolisera att det är Guds vilja hon vill skall ske i hennes liv och inte hennes egen.
– Något jag har lärt mig är att ju mindre kontroll jag själv försöker ta över situationer, desto bättre, berättar Jenny avslutningsvis. Hon upplever att saker hon tidigare trott sig ogilla, såsom rutiner, egentligen är något hon behöver för att må bra och till och med tycker om. Hon berättar att hon varje söndag kväll ser fram emot veckan som kommer så mycket att hon har fjärilar i magen. Och detta om något borde ju vara ett tecken på att man är på rätt väg.

text • foto Josefine Hagby (från Junia 4-2017)