Sandra började dricka alkohol som 11-åring och länge kände hon en stor tomhet i sitt inre. Det var när hon efter många självmordsförsök och lika många trassliga relationer, kapitulerade och kom i kontakt med AA som hennes tomhet äntligen fylldes av kärlek och mening.

Vi kan kalla henne ”Sandra”. Hon vill och ”bör ställa upp på intervjun anonymt” som hon själv säger. Sandra är 50 år, mamma till tre barn och har just blivit tillsammans med en man som hon är alldeles nykär i. Hon bor i en stad i södra Sverige och arbetar i en frikyrka. På fritiden sover hon gärna, pluggar till diakon och så är hon engagerad i körsång och AA, Anonyma alkoholister.
– Alkoholism är en sjukdom som jag aldrig blir frisk ifrån, menar Sandra trots att hon varit nykter i 20 år. Hon berättar att innan tiden med AA handlade hennes liv ständigt om att överleva, men idag lever hon varje dag, varje sekund.

Sandra och hennes lillebror är uppvuxna i övre medelklassen där båda föräldrarna hade chefspositioner. Utåt sett hade familjen allt, men Sandra beskriver att det var något som fattades.
– I efterhand kan jag se att det var tilliten och kärleken som saknades. Min mamma var väldigt dominant. Hon var tablettmissbrukare och min pappa missbrukade sex och relationer. Så missbrukargenen fanns redan i modersmjölken, menar Sandra som testade att dricka alkohol första gången redan som 11-åring.
– Jag och min lillebror var på en efterlängtad semesterresa, ensamma tillsammans med pappa. Men det fanns en kvinna som stalkade min pappa. Hon hade tagit med sig sina egna barn och följt efter oss till Kanarieöarna. De vuxna umgicks mest hela tiden och vi barn var lämnade åt varandra. På nyårsafton ställdes tunnor med en slags bålaktig dryck ut av personalen. Sandra smakade och insåg att det var detta som kallades för sprit. Redan vid första klunken förstod hon att detta var ”hennes grej”. Hon drack rejält.
– I efterhand har jag sett foton hur jag dagen efter låg utslagen och nedbäddad i en säng.

Men därefter fick Sandra mersmak. När de andra ungdomarna i samhället drack, då drack hon med.
– Med mig var det så att jag inte drack särskilt ofta. När jag drack så drack jag däremot rejält. Jag kunde dricka massor utan att må illa och tålde lika mycket som de större, äldre killarna.

Som 16-åring försökte Sandra ta sitt liv. Hon träffade en kille som läste psykologi och som gjorde klart för henne att är man uppvuxen med någon som är dominant (som mamma) så skulle man alltid dras till dominanta människor.
– Jag fick panik och mådde dåligt av tanken att alltid behöva bli styrd av andra. Jag svalde ner 68 alvedon och 32 värktabletter med öl, berättar Sandra som då hamnade på intensiven i 3 dygn och därefter på medicinavdelningen i 14 dagar.

Åren då Sandra var mellan 17 och 25 år var en mycket rörig tid i hennes liv. Hon blev utkastad från sitt hem, levde i en massa olika kortvariga relationer och när hon drack så drack hon allt mer.
– Jag mådde allt sämre och blev deprimerad. Spriten var mitt andningshål, endast när jag drack kände jag mig normal. Som nykter studerade jag andra människor. Jag kunde se i deras ansikten och tänka att de där människorna verkade ju faktiskt tycka om att leva.

Det fanns ett ställe som Sandra tyckte om att gå till, det var kyrkan. Hon var med i alla slags körer när hon växte upp.
– Jag har alltid älskat att sjunga lovsång och jag har trott på att det finns en Gud ända sedan högstadiet. Men jag tänkte att livet jag levde här på jorden var ett helveteshål och att Gud nog försökte göra det riktigt hemskt för mig.

Det var ju hem till Gud jag ville, min bild av Honom var ändå god. Jag blev besviken varje gång jag vaknade på sjukhuset.

Sandra vet inte hur många gånger hon försökte ta sitt liv eller hur många gånger hon vaknade upp på intensiven med slangar i halsen då man försökte magpumpa henne och få ut de gifter av olika slag som hon tryckt i sig.
– Det var ju hem till Gud jag ville, min bild av Honom var ändå god. Jag blev besviken varje gång jag vaknade på sjukhuset.

Alkoholen är ofta ett symtom, och Sandra menar att det var hennes själsliga mående som var den stora orsaken till att hon drack. Hon blev allt mer deprimerad. Hon drack varje helg och det var stora mängder varje gång.
– Min kontrollförlust blev allt större. När jag vaknade på morgnarna mindes jag aldrig hur kvällen innan hade förlöpt. Innan jag slog upp ögonen visste jag inte om jag var utom-eller inomhus, hemma eller hos någon annan. Jag visste aldrig heller vad jag gjort med den jag vaknade hos.

När Sandra var 25 år upptäckte hon att hon var gravid. Hon förstod att det hade ”hänt” med en av hennes suparkompisar.
– Jag ville behålla barnet, som sedan visade sig vara två… I och med att jag beslöt mig för att behålla dem lovade jag mig själv att sluta försöka göra slut på mitt liv. Detta klarade Sandra, nu hade hon något att leva för. Men när barnen kommit till världen slog pendeln med alkoholen allt större slag.
– Dalarna blev djupare och topparna högre. När jag var nykter så märkte jag hur bra jag mådde och kontrasten mot kontrollförlusten de gånger jag drack blev bara större och större. Sandra beskriver tiden som att hon levde två olika slags liv. Snart blev hon gravid igen och nu försökte hon att leva ett fungerande familjeliv med pappan till detta barn. Det fungerade endast en kort period.

Sandra hade bestämt sig för att sluta dricka, men det var lättare sagt än gjort. Vid ett tillfälle hade hon skaffat barnvakt då hon skulle gå på bröllop. Där bjöds det på champagne. Hon lovade sig själv att endast ta ett glas, men det löftet lyckades hon inte hålla. Hon minns att hon hade hängt med några andra till en bar och sedan vaknade hon klockan 4 på morgonen i en främmande säng.
– Barnvakten hade såklart blivit orolig och undrade var jag var, på den tiden fanns ju inte mobiltelefoner. Jag fick sådan enorm ångest. Under åren som följde växte det fram en slags medvetenhet om att jag inte drack som andra. Jag reflekterade över att det var mycket som inte stämde. Sandra minns speciellt de tillfällen då hon druckit, trots att hennes barn var hemma, något hon lovat sig själv att aldrig göra. Allt gick utför. Sommaren 1994 rakade hon av sig allt hår ”för att bli så ful som möjligt”, hon plockade upp de ”värsta rötäggen” och lät dem göra vad de ville med henne.
– Och jag gjorde allt de önskade. Jag gjorde allt för att vara snäll och tillfredsställa killarnas behov. Jag var självdestruktiv och hade ingen egen vilja.

En helg hade yngsta flickans pappa Sandras barn, då upplevde hon sin största misär och var bakfull i flera dygn. Hon beskriver att det låg gamla blöjor, katter och kattskit i hela lägenheten.
– Då ringde jag pappan till barnen och sa att han kunde behålla barnen för jag skulle lägga in mig själv på psyket. I grunden är jag utbildad mentalsköterska och jag visste att hjälp finns att få. Jag låg inne i fem dygn och skickades hem med en ask antabus, 100 piller i en burk. Sandra upplevde att medicinen hjälpte henne att komma tillbaka. Hon sov, städade och kände sig piggare. Sandra hade medvetet gjort sig ovän med alla ”suparkompisar” och ryktet gick att hon hade slutat dricka. Men då kom en kille hem till Sandra med hennes favoriter, Jack Daniels och gröna Tuborgs, för att lura henne att dricka igen.
– Jag drack fast jag bestämt mig för att sluta dricka. Jag var tillbaka i samma mönster, men till slut kapitulerade jag.

Hon stod framför spegeln och hon frågade sig själv om det verkligen inte fanns någon människa som hon hade kvar förtroendet för. Hon kom på en gammal pojkvän. Trots att hon var ”full som ett ägg” satte hon sig och körde. Grovt rattfull.
– Jag minns hur jag raglade ur bilen, halv nio på morgonen och ringde på dörren. Mannen bjöd in mig på kaffe. Sedan lämnade jag inte huset på tre dygn.
Detta var det bästa som kunde hända Sandra. Mannen var nämligen nykter alkoholist och såg hur illa ställt det var med Sandra. Han berättade om sitt liv och hon kände igen sig. Sedan detta tillfälle, den 21 januari 1995, har Sandra varit nykter. Något hon är mycket stolt över.

Det tog ett halvt liv för mig att kunna vakna på morgonen och känna genuin glädje, men det gör jag numera och det är helt fantastiskt.

– Han hjälpte mig att komma i kontakt med AA och genom deras 12-stegsprogram känner jag mig idag helt normal. Som alkoholist blir man skadad på alla plan, men genom AA är idag alla mina sår läkta. Mina sår är helade och jag har till och med kunnat prata med min familj. Vi har öppnat upp och fått hjälp. Idag är jag en helt annan människa än den jag var innan jag gick med i AA och idag engagerar jag mig för dem som varit eller är i samma situation som jag en gång var. Det tog ett halvt liv för mig att kunna vakna på morgonen och känna genuin glädje, men det gör jag numera och det är helt fantastiskt.

Sandra tappade aldrig tron på att Gud fanns vid hennes sida, men skammen gjorde att hon inte tillät sig ta emot Hans kärlek.
– Men det gör jag idag och jag är så tacksam för min tro på Gud. Han har gett mig ett nytt liv och det tar jag vara på varje sekund.

text • foto Frida Funemyr