Det är nu femton år sedan det hände. Femton år sedan Kenneth handlöst föll fyra meter till marken och landade med en kraftig duns på den frusna och stenhårda marken. Liggandes där hann han inse att han inte var död utan fortfarande levde.

Vi träffas på Royal Viking Hotell i Stockholm – Kenneth Erensjö, hans fru Inga Maj och jag. Vi beställer in varsin kopp kaffe och sätter oss ner vid fönstret och småpratar lite, innan Kenneth börjar berätta om det han varit med om och som präglat hans liv de senaste femton åren.

Det var i februari 1999 som det hände. Han arbetade som egen företagare och hade ett ventilationsarbete på en liten kyrka i Lindesberg där han skulle installera en ventilationsanläggning. Det var en måndag som han och en kollega skulle montera skorstenen i anslutning till fläktsystemet, när det oväntade skedde. Kenneth föll baklänges och med ventilationshuven i händerna kanade han nerför taket och föll fyra meter innan han landade på den stenhårda och frusna marken.
Han säger att han minns tystnaden från det att han lämnade taket och dunsade i marken. Han minns också att han tappade luften och instinktivt kände att han behövde få igång andningen för att inte dö. För att han inte var död, det förstod han.
– När jag tittade upp upptäckte jag snö och is och tänkte på en gång att jag inte var i himlen, för där finns nog varken eller.
Kenneth berättar hur han lyckades vända på sig för att göra armhävningar och stöta bröstkorgen mot marken för att få luft. Efter det lyckades han vända på sig än en gång och rörde på tårna för att se om han hade blivit förlamad. Det hade han inte. Kort därefter kom ambulansen och körde honom till intensiven för observation.

kenneth1

Tiden som följde var fylld med väntan på svar om hur omfattande skador Kenneth ådragit sig i fallet. Efter tjugofem dagar fick han reda på att han inte fått någon inre blödning, men att han hade knäckt bäckenbenet på båda sidor och skadat tre ländkotor.
– Det fanns inget som höll ihop mig. Bäckenbenet lossnade så pass mycket att bäckenbensfogen var öppen, så jag var helt instabil mellan rygg och ben. Smärtan var outhärdlig, men jag hade fått massor av morfin och var helt groggy. Lamporna hängde inte still när jag tittade upp i taket och när jag låg där med slangar överallt så hade jag visst sagt att de var så hyggliga på sjukhuset – att de visste att jag jobbade med ventilation och att de därför hade monterat in frisk luft i hela mig.

Kenneth tystnar en stund innan han säger att det fanns stunder när han kände sig uppgiven och funderade på vad som var meningen; om det inte hade varit bättre att få flytta hem till Herren. Han hade ett ständigt behov av hjälp och känslan av meningslöshet blev i perioder starkare och starkare, men samtidigt var han inte färdig för att flytta över gränsen.
– Hade jag inte haft Gud och min starka tro så vet jag inte om jag hade klarat det här. Visst var det så att jag många gånger funderade över varför jag fallit och slagit ner i marken, men jag var samtidigt tacksam över att jag hade livet i behåll.

Den kommande tiden var fylld med utmaningar för Kenneth och hans familj. Han sjukskrevs, opererades och ett yttre stativ borrades fast i honom som ett stöd för att komprimera bäckenbensbitarna mot ryggraden. Efter åtta veckors stillaliggande började han gå till en sjukgymnast och fick då lära sig att ta sig fram genom att hänga i armarna i en stå-stol med endast lätt belastning på benen.
– Så småningom kunde jag stödja mig på benen och då fick jag rådet att jag skulle gå så mycket som möjligt med kryckor. Det här var i april och läkaren hade sagt att om jag tränade tillräckligt mycket så skulle jag kanske kunna gå tillbaka och jobba lite i september. Det motiverade mig oerhört mycket, så jag tränade så hårt att jag fick en muskelinflammation som innebar att all träning fick läggas åt sidan. Därefter sjukskrevs jag tre månader i taget och först två år senare fick jag diagnosen att jag hade en permanent sextioprocentig invaliditet.

kenneth2

Kenneths liv förändrades. Under de kommande åren blev han starkare, men han åt fortfarande sina värktabletter, gick med kryckor och satt i rullstol när han behövde gå längre än hundra meter. Han gjorde det bästa han kunde av situationen och förebrådde inte Gud för att Han inte skyddade honom. Däremot kunde han inte riktigt få ihop det.
– Fram till olyckan skedde så hade allt gått så bra i livet; pusselbit efter pusselbit hade lagts, men det här var ingen pusselbit som passade in. Jag funderade på varför pusslet revs sönder under den här tiden, men jag fick inte riktigt ihop det. Men idag, efter det som hände förra året, tycker jag nog att jag börjar få det.

Kenneth berättar att det var i september förra året som han och hans fru hade besök av ett par vänner. De hade kommit över för att hjälpa till med förberedelserna inför en kvinnokonferens nästföljande dag och Anita, som är synskadad, bad honom bära några lådor från bilen. Det var då Anita sa hur hon kände att Gud ville att hon skulle be för honom och hans skador.
– Jag sätter mig på en stol och det första jag känner är att hon håller i mina fötter och säger att det ena benet är kortare än det andra. Ja, säger jag, det vet jag ju och det står även i journalen att det är så det blev. Då sa Anita att det inte fanns några hinder utan att Herren kunde fixa detta och så slöt man en ring omkring mig och började be om ett helande. Plötsligt känner jag en stark värme omkring mitt högra smalben och sekunden efter så ser jag själv hur klackarna på skorna står i samma höjd.
Kort därefter studsar Kenneth upp från stolen och ner på golvet för att börja gå och det är då han känner att han inte längre haltar och att höger fot går snabbare i golvet än vad han var van vid. Han berättar hur Anita också bad att den stickande känslan i fotsulorna skulle gå bort, och återigen kände han den starka värme som när hans ben helades.
– Jag tog av mig strumporna och gick barfota på golvet för att känna att det var helt borta. Och det var det. Den kvällen hade jag svårt att sitta still. Jag var uppe och gick hela tiden för att känna att smärtan inte fanns kvar i ryggen när jag gick fram och tillbaka utan hjälpmedel. Ja, jag kan inte beskriva det med ord egentligen, men jag förstod att jag blivit vidrörd av Gud.

Kenneth berättar att han själv och många andra har bett för honom under alla de här åren. Många i hans församling och enskilda individer har sagt att de plågats av att se honom sitta i rullstol och att de bett om ett Guds under. Fjorton år senare har Kenneth med glädje tagit kontakt med dem som bett för honom för att tala om att han blivit helad, inte bara från sitt fysiska handikapp utan också från beroendet av smärtstillande tabletter.
– Medicinen jag åt var beroendeframkallande och mycket svår att sluta med. Att sluta med medicinen var en resa i sig och bland det svåraste jag gjort under hela den här perioden.
Gud gav honom styrka att sluta med smärtstillande tabletter efter bara tre veckor, men det var tufft. Det tog honom ett par månader att känna full frihet från medicinen och under den här tiden fick han ett bibelord av Anita, Jakobs brev 4:7, som hjälpte honom.
– Att avvänja kroppen från tabletterna, var som att gå igenom en avtändning med alla dess symptom och hade det inte varit för Jesus så hade jag aldrig klarat det.

Idag är Kenneth tacksam för denna upplevelse som har gjort det lättare för honom att förstå hur det är för missbrukare att sluta med droger.
– I mitt arbete möter jag regelbundet människor som kämpar med missbruk och jag har förstått att Gud har gett mig en möjlighet att vittna om det jag varit med om. Både att jag blivit fysiskt helad men också att jag lyckades sluta med att äta beroendeframkallande medicin.

Sedan Kenneth har blivit helad har han träffat både läkaren och kiropraktorn som hjälpt honom under flera år och de kan inte förklara varför han blivit frisk. Även i hans församling har människorna förundrats över Kenneths tillfrisknande och själv tackar han Gud för vidrörandet som har stärkt hans tro och har lett till att han får berätta om sitt helande för både troende och icke-troende människor.
– Sedan jag blivit helad har jag fått en starkare gudsupplevelse och vidrörandet har skapat en starkare andlig urskiljningsförmåga i mitt liv. Nu i efterhand kan jag tycka mig se hur pusslet läggs på plats och jag upplever att syftet med det som har hänt är att jag ska berätta om vad Gud har gjort i mitt liv. Att Gud ska lyftas fram och att Jesus är på riktigt.

text Lydia Engström
foto Lydia Engström samt privat