– Jag tror att man som missbrukare ställs inför situationer där man tvingas ner på knä. Det finns inget val, antingen dör du eller så går du ner på knä och ber till Gud.

Jag träffar Malin och Valborg på en sushirestaurang i centrala Malmö. Två kvinnor som redan vid första anblick utstrålar glädje och styrka. Vi plockar på oss vår buffé och sätter oss ner vid ett av borden på restaurangen.

Malin Widerlöv föddes i Göteborg 1970. Hon växte upp med en ensamstående mamma och var yngst i syskonskaran. Hennes mamma tog avstånd från kyrkan och uppskattade inte att Malin umgicks i kristna sammanhang.
Malins mormor var pingstvän vilket påverkade Malin mycket. Hon var iväg på både tältmöten och många olika konferenser. Malin konfirmerades i missionsförbundet och hade en okomplicerad känsla för sin tro. Även om hon inte hade någon riktig undervisning visste hon att det fanns någonting större.
– Men så kom det en period i tonåren då allt brast. Min mamma mådde dåligt psykiskt och jag blev utsatt för övergrepp av min styvpappa. Det blev struligt i skolan och jag hamnade i missbruk. Jag blev familjehemsplacerad i ett hem som inte alls var kristet.

Malin blev mamma som väldigt ung, hon var bara 17 år när hennes första son, Christian, föddes. Under den här tiden slutade Malin med missbruket, hon gifte sig och fick två barn till.
När ett av hennes barn upptäcktes ha funktionshinder bestämde Malin sig för att bli läkepedagog. Malin kom in på en antroposofisk utbildning och hamnade där i någon slags religiös kris. Hennes tro blev ifrågasatt men hon kände ändå att hon ville läsa Bibeln. Ett tag senare upplevde hon en stor gudsnärvaro och blev frälst.

I slutet på 90- och början på 2000-talet fick Malin en svår livskris på grund av allt hon genomgått. Hon hade fått barn tidigt, hennes man var otrogen och hon har ett eget företag att sköta. Mitt i allt detta blir Malin våldtagen. Hon hamnar på mentalsjukhus och psykiatrisk sluten vård för första gången. Väl där blir allt ännu sämre och hon kan inte längre ta hand om sina barn som placerats i familjehem. Malin blir nu injektions-narkoman, hemlös och får under denna tid även hepatit C, men är för dålig för att få missbruksbehandling.
– Jag meckade mitt hasch på Bibeln och det är inget jag är stolt över, men som hemlös har du inte en chans att bära med dig alltför mycket. Bibeln och foton på mina barn var mina käraste ägodelar. Jag sov med Bibeln i mina trasiga armar, sönderstucken som jag var.

Som genom ett under får en kvinna som Malin jobbat med reda på hennes situation och tar med sig henne till sitt hem i Vinslöv i Skåne. Malin bosätter sig i en husvagn på arbetskamratens mjölkgård.
Stegvis upprättade Gud Malin. Hon blev frisk, skaffade bostad, kom tillbaka i arbetslivet, hennes barn fick flytta hem och hon lät döpa sig igen.

Valborg Landberg är uppvuxen i ett icke-religiöst hem. Hennes mormor och morfar var dock aktiva inom EFS, men att ens be en aftonbön fanns inte med på kartan i Valborgs familj. Någon slags barnatro känner hon ändå följde med.
Valborg berättar att hon började knarka väldigt tidigt och flydde hemifrån som 16- åring.
Sättet som Valborg knarkade på var väldigt destruktivt och detta pågick tills hon var 27 år gammal. Då var hon och hennes blivande man påtända men fick samtidigt en stark frälsningsupplevelse och blev båda frälsta. De blev drogfria och gick med i en församling. Gud hade en central roll i parets liv och höll dem starka när beskedet kom att deras pojke var handikappad.
Men Valborg och hennes man jobbade alldeles för mycket, till slut blev det för tungt för dem båda.
– Det gick åt skogen med äktenskapet, min man gick ut på krogen och träffade en ny kvinna. Han lämnade mig när jag inte hade några som helst resurser att ta hand om varken mig själv eller barnen. Jag hade levt under hans vingar under en lång tid så jag ramlade in i missbruket igen, berättar Valborg.

Allt blev bara sämre. Barnen togs ifrån henne och hon blev allt mer destruktiv. I sex år varade hennes återfall innan hon tog sig ur missbruket. Valborg kände sig otroligt sviken, inte av Gud men av människorna runt omkring henne.
– Tron är inte oviktig när man är på botten av ett missbruk. Jag kan tro att många får en bild av missbrukare att de kan vara långt borta från Gud, men att de sedan får en frälsningsupplevelse och lever friska och lyckliga. Den bilden behöver inte vara sann. Gud verkade inte så i mig, han helade mig stegvis på ett sätt som var mer jag, berättar Malin.

Malin och Valborg berättar även att det troligtvis finns en större representation av andliga, kristna människor i missbruksmiljöer än i kontorsmiljö. Man tar ställning på ett starkare sätt eftersom det blir som en krigszon.
– Jag tror att man som missbrukare ställs inför situationer där man tvingas ner på knä. Det finns inget val, antingen dör du eller så går du ner på knä och ber, säger Valborg.

Den sista frågan jag ställer innan vi går ut i Malmös vårsol, är hur de lever idag. Malin berättar att de jobbar med mammor som har eller har haft sina barn på familjehem på grund av att de missbrukat, och att de även åker runt och föreläser på olika platser.
– Och så är vi nyktra, drogfria och tar en dag i taget, avslutar Valborg.

Valborg Landberg
54 år, 5 barn
Bor: Malmö
Yrke: Poet.
Intresse: Skriva laga mat, resa och blommor

Malin Widerlöv
44 år, 4 barn
Bor: Abbekås
Yrke: Föreläsare och författare
Intresse: Äta, läsa och skriva. Jag har aldrig tråkigt!

text • foto Karin Carlsson