Kaisa Biemann var med om något som många fasar för. Under en ridtur började hennes häst att skena. Kaisa hamnade under hästens hovar och var nära att dö av skadorna.

Kaisa kom från Finland på 70-talet. Hennes far dog när hon var sju år och hon växte upp hos sin farmor.
– I tonåren blev jag oerhört intresserad av kristna frågor. En gång lyssnade jag och farmor till en pastor eller präst. Jag tänkte för mig själv att om han frågar om någon vill bli en kristen så vill jag bli det, berättar Kaisa.
Men predikanten sa aldrig något sådant och Kaisas intresse för andliga saker svalnade. Hon flyttade till Sverige och mötte Eddie. De gifte sig och fick två döttrar. Kaisa hade allt man kan tänka sig och borde vara lycklig, men en gnagande tomhetskänsla la sordin på tillvaron. Den ville inte ge med sig och växte sig allt starkare. För att fylla livet med något meningsfullt bestämde sig Kaisa för att börja rida. En väninna följde med henne på ridkurs. En dag rider de iväg till skogen på egen hand. Det är då det händer – olyckan som för all framtid kommer att förändra Kaisas liv.

Svävade mellan liv och död
Hon och vännen rider in på en skogsstig. Plötsligt blir hästarna skräckslagna. Väninnans häst gör helt om och galopperar iväg. Kaisas häst försöker följa efter medan Kaisa krampaktigt rycker hårt i tyglarna. Det är tvärtemot hur man ska hantera en skräckslagen häst men det har Kaisa inte en tanke på. Sedan blir allting svart.
– Jag vaknar liggande på skogsstigen utan att riktigt veta hur jag hamnat där. Hästen kommer galopperande från andra hållet. Den ser mig inte riktigt eftersom jag är klädd i skogsgrönt, förklarar Kaisa.
Hästens stora tunga hovar landar med full kraft på Kaisas bröstkorg. Det gör fruktansvärt ont. Flera revben knäcks och ena lungan punkteras. En av hovarna landar under nyckelbenet nära hjärtat.
– Jag gick sönder. När jag skulle resa mig strömmande det blod ur munnen. Sedan kom det bubblor ur munnen. De var stora som såpbubblor, minns Kaisa.

Väninnan som är sjuksköterska återvänder. Kaisa förklarar att hon behöver en ambulans och vännen ger sig iväg för att kontakta larmcentralen. Kaisa ser sig omkring. Omgivningen är vacker. Solen skiner och löven skimrar i höstens glada färger. Då händer något mycket märkligt. Höstlöven blir alldeles grå och färgerna tonar långsamt ut. När Kaisa ser upp mot solen är den också grå. Omgivningen blir mörkare och övergår slutligen till att bli helt svart.
– Plötsligt går en ljusstråle rakt in i mitt huvud. Jag blir helt kristallklar. Så klar har jag aldrig varit i hela mitt liv, poängterar Kaisa.
– Jag hör en röst som säger ”Nu är det inte långt kvar. Nu ska du dö.”
– Men jag kan ju inte dö! Jag är ju bara litet mer än fyrtio år! tänker jag.
En fruktansvärd dödsångest kommer över mig. Sedan kommer nästa tanke: ”Vad har du för kontakt med Gud?”.
Kaisa undrar var den tanken kom ifrån. Hon har inte tänkt på Gud på flera år. Hon vill till varje pris rädda sig från det skrämmande mörkret och döden som bokstavligen knackar på hennes dörr. Det enda hon kommer att tänka på är att be till Gud. Hon börjar be desperat och intensivt till en Gud hon egentligen inte känner.
– Gud, låt mig få leva! Om inte annat, gör det för mina barns skull! Om du gör det lovar jag att bli en kristen!
När Kaisa uttalat det sista ordet i bönen börjar något hända omkring henne. Mörkret viker undan. Den dödsångest som skakat hennes inre släpper henne ur sitt grepp. Det svarta är inte så mörkt längre och övergår snart till grått igen. Snart ser allt ut som vanligt. Solen skiner och höstfärgerna lyser i solskenet. Ambulansen kommer strax därefter och Kaisa stuvas snabbt in i bilen och körs i ilfart till sjukhuset.

”Min frid ger jag er”
Kaisa måste tillbringa en lång tid på sjukhuset och blir långsamt bättre. Hon börjar längta efter något som hon tidigare aldrig haft intresse för – hon vill läsa Bibeln. I sjukhussalen finns det ingen Bibel och Kaisa vågar inte fråga sjukhuspersonalen om de har någon. Det känns genant. När hon blir så pass frisk att hon får komma hem letar hon upp en Bibel. Den är stor och klumpig och känns så tråkig att läsa. Kaisa lägger snart undan den. Men löftet hon gett under olyckan ger henne ingen ro. Hon måste läsa! I en vrå upptäcker hon ett litet rött Nya Testamente från Gideoniterna. Det verkar mer tilltalande än den stora tegelstenen hon förut bläddrat i. Kaisa börjar läsa. Det är mest för att uppfylla löftet och snart är hon färdig med den lilla boken.
Det går dock inte att släppa tanken att hon faktisk lovat att bli en kristen. Hon läser det röda lilla Testamentet en gång till. Denna gång gör hon det ordentligt. Hon blir mer och mer fascinerad av det hon läser. Hon upptäcker att Jesus är mycket annorlunda än den bild hon fått av honom i Söndagsskolan. Det är inte en Jesus som har långa listor på vad man får och inte får. Nej, Jesus är modig och tvekar inte att säga sanningen. Snart är den lilla Bibeln full av små lappar med funderingar och frågor.
– Jag grubblade ständigt men till sist blev det tungt med alla grubblerier. Fyra år efter olyckan gick jag ut i skogen och satte mig på en sten, berättar Kaisa.
– Det är lika bra att jag bestämmer mig nu, sa jag till mig själv. Någon annan väg ut ur grubblerierna hittar jag inte. Så jag bestämde mig för att det inte finns någon Gud. Men längre än så hann jag inte tänka. Det började sjunga i hela mig. ”Det är fel beslut. Fel! Fel! Fel!”
– Det här är ju larvigt, tänkte jag. Men jag får väl säga att det finns en Gud då! berättar Kaisa med ett leende.
Kaisa kände inget särskilt. Hon hade väntat sig att uppleva något mer när hon sa att hon trodde på Gud. Besviken vandrade hon hem från skogen.

Några dagar senare slår insikten ner som en blixt. Hon har inte grubblat på flera dagar. Allt känns fridfullt och inga jobbiga tankar plågar henne. Kaisa upplever en stark förnimmelse av lugn och frid och kommer ihåg vad Jesus sagt:
”Min frid ger jag er. Inte ger jag er en sådan frid som världen ger. Låt inte era hjärtan oroas och var inte modlösa” (Joh. 14:7).
Kaisa sätter sig ner på en stol.
– Varför förväntar jag mig en massa lyckokänslor när Jesus säger att han vill ge oss sin frid? frågar hon sig själv.
– Och sedan den dagen har tomhetskänslan aldrig kommit tillbaka. Livet har varit tufft men känslan av tomhet har aldrig återvänt, säger Kaisa med eftertryck och ler.
Kaisa berättar att hon hade en period när hon fick kämpa med tuffa saker i sin familjesituation. Den tiden varade fyra-fem år. Det var en tid när hennes tro prövades och att hon fick lära sig saker om sig själv, andra, livet och om Gud. Kaisa bad mycket under de åren och upplevde att hon fick kraft att möta svårigheterna som fanns i hennes omgivning. Tron bar henne genom allt och den livsglädje som lyser igenom Kaisas blick berättar att hennes kärlek till Jesus för henne vidare till nya ängar vid vatten där hon finner ro.

Kaisa Biemann
Ålder: 65 år
Bor: Norrtälje
Gör: Nybliven pensionär som hjälper till i PMUs second hand butik i Norrtälje
Familj: Maken Eddie, 67, två döttrar och tre barnbarn
Kuriosa: Har tidigare haft flygcertifikat i ca tio år och bland annat flugit mindre propellerplan som Cessna

text • foto Lars Liljesvärd