Hon började missbruka alkohol och droger som 13-åring. Vändpunkten kom när hon som vuxen var nära att drunkna i älven och ropade på Gud. Nina Eriksson jobbar i dag för LP-verksamheten i deras arbete med kvinnor som missbrukar.

Nina och hennes man Peter har precis flyttat upp till Skellefteå där han har fått en tjänst inom LP i den lokala pingstkyrkan. Nina ska samtidigt jobba med kvinnofrågor inom LP Riks som berör hela landet. Det är en projektanställning där hon ska resa runt för att utveckla verksamheten som vänder sig till kvinnor och barn.
– Vi vill göra folk medvetna om att kvinnors missbruk eskalerar. Många döljer sitt beroende på grund av skam och rädsla för att förlora sina barn, säger hon.

Nina är uppväxt i Skellefteå och det känns bra att flytta hem igen, säger hon. Det var visserligen vemodigt att lämna arbetet på behandlingshemmet Lillvik där hon arbetat i tre år som behandlingsassistent, men de kände att Gud kallade dem till Norrland. Nina gick själv på behandling på Lillvik för nio år sedan då hon blev fri från ett långt missbruk.

Nina berättar att hon växte upp i en bra familj och hade en jättefin barndom. Hennes föräldrar är fortfarande gifta och hon har en äldre bror. Anledningen till att hon trots allt halkade snett som tonåring, tror hon kan bero på att en tragisk olycka. Hennes pappa råkade köra ihjäl sin sexårige brorson i en skoterolycka när Nina var tolv år gammal. Sorgen förändrade hela familjen och alla mådde väldigt dåligt, minns hon.
– Första gången jag började dricka var jag tretton år gammal och jag fastnade direkt för alkoholen. Jag hamnade i fel sällskap och festade mycket. Ingen hade ögonen på mig eftersom jag kom från en bra familj. Inga lärare reagerade och det dröjde flera år innan socialen ingrep.

När Nina var sexton blev hon kär i en av Skellefteås mest ökända narkomaner. Deras förälskelse ledde till att hon började ta tyngre droger såsom amfetamin. De gifte sig när hon var nitton, men skildes ett år senare. Dessförinnan blev hon tvångsomhändertagen och placerad på ungdomshem och ett kollektiv i flera år. Hon lyckades gå klart en tvåårig gymnasieutbildning trots att hon hade väldigt hög frånvaro.
– Första gången jag blev placerad på ett ungdomshem var jag helt förkrossad och grät och grät. Men man anpassar sig. Missbruket blev jag inte fri från. Jag ville inte bli fri, utan gillade livet med festande och den samhörighet som det gav mig. Jag var otroligt dumdristig och förstod inte vilken fara jag utsatte mig för. När jag inte längre kunde förneka mitt missbruk var jag nog 26 år, men jag fortsatte ändå tills jag var 34 och kom in på LP:s behandlingshem, säger Nina. Jag mådde så dåligt och drogerna fungerade inte längre. Jag hade en sådan ångest, blev folkskygg och hade inga pengar.

Dessförinnan såg Nina en annons och sökte ett stipendium som bekostade resa och uppehälle till en praktikplats utomlands för arbetslösa ungdomar i ett halvår. Hon fick en plats i Sjömanskyrkan i Fuengirola i Spanien där hon fick dela lägenhet med kantorn. Hon fortsatte att missbruka tills de upptäckte hennes problem.
– De första månaderna studerade jag kantorn, prästen och hans fru. De var så snälla och gulliga och jag trodde inte att det kunde vara äkta. Jag undrade vad de hade för dolda motiv och vad de ville ha av mig.

Efter tre månader fick hon beskedet att de inte kunde ha henne kvar på grund av hennes missbruk. Men då hade hon börjat förstå att det hon såg i deras ögon var kärlek. Det fanns ingen baktanke, deras ord var sanna och deras medkänsla genuin. Nina ville till varje pris stanna kvar. Hon sa att om hon bara fick stanna skulle hon göra sitt bästa för att skärpa sig. Hon fick stanna och efter sin förmåga försökte hon sluta dricka och ta droger. Där fanns en kvinnlig kyrkvärd som sa till henne att hon borde söka upp LP:s behandlingshem för kvinnor när hon kom hem igen. Det sådde ett frö i Nina. Trots detta föll hon tillbaka in i missbruket när hon kom tillbaka till Sverige. Vid denna tid träffade hon sin nuvarande man som också var missbrukare. De var båda trötta på sina liv, men visste inte hur de skulle kunna sluta med droger. Hennes ångest visade sig i ilska både mot andra och mot henne själv, berättar hon.
– En dag i maj då isen hade gått upp satt jag och några vänner och drack vid älven. Då föll jag i och var väldigt nära att drunkna. När jag kämpade för mitt liv och försökte ta mig upp skrek jag till Gud om hjälp från djupet av mitt hjärta. Och han hörde mig. Två kompisar lyckades dra upp mig ur det iskalla vattnet och polisen kom. Dagen efter när jag vaknade tänkte jag: ”Oj, vad nära ögat det var att jag drunknat”. Några dagar senare berättade en av mina vänner att jag inte hade fallit i av misstag, utan försökt ta mitt liv. Jag hade inte ens varit medveten om att jag försökt dränka mig. Det blev vändpunkten i mitt liv. Då insåg jag att jag inte kunde leva så här längre. Det skrämde mig oerhört och jag mådde verkligen dåligt.

Nina gick till socialen och bad dem hjälpa henne att komma till LP:s behandlingshem Lillvik i Småland. De var skeptiska men hjälpte henne till slut att få en plats under en prövomånad. Där började hennes resa ut i frihet och upprättelse.
– Jag var jättejobbig i början; jag svor och var besvärlig, medger Nina. När vi skulle be tillsammans satt jag och suckade och störde. Efter en månad frågade min kontaktperson om jag ville ta emot Jesus. Det kan jag väl göra, tänkte jag och lät henne be med mig. Jag kände inget speciellt just då. Men efter en vecka, då jag sökt och fått stanna ytterligare en månad på hemmet, märkte jag att jag blundade när vi bad. Jag började få en slags inre frid, sjöng med i de kristna sångerna och fick en annan syn på vad som var rätt och fel. Att bli frälst var för mig som att Jesus tog bort lager för lager som på en lök. Jag gick steg för steg med honom och det var en successiv förändring. För varje sak som han tog bort i mig, gav han samtidigt mig en tegelsten till den grund som jag står på i dag. Nu står jag på något väldigt stabilt.

I fem månader stannade Nina på Lillviks behandling och sedan ytterligare två månader på utslussning. Sedan den dag hon kom till Lillvik har hon inte ens rökt en cigarett.
– Att jag slutat med droger är resultatet av min beslutsamhet och Jesu kraft, säger Nina.
Innan Nina skulle in på behandling skildes hon och Peter åt. Han hade ett fängelsestraff att avtjäna. Nina ställde ett ultimatum till honom när han satt inne. Hon sa att han fick följa med henne på resan ut ur missbruket om han ville. Men om han inte gjorde det ville hon aldrig mer höra från honom. Han fick själv välja vilken behandling han ville gå och valde Torpa som är LP:s motsvarighet för män. Peter tog emot Jesus i sitt liv efter en månad och upplevde till skillnad från Nina en omedelbar förvandling.
Efter ett tag gifte sig Nina med sin Peter och de hade hela bröllopsfirandet på Lillvik. Lite senare blev både hon och hennes man erbjudna att börja jobba på LP i Kristianstad. Och så har det fortsatt. De brinner för att se människors liv förvandlade.

text • foto Angelica Victorin