Författaren och psykoterapeuten Patricia Tudor-Sandahl försonades med sin far på hans dödsbädd. Detta trots en uppväxt präglad av våld.
Patricia Tudor Sandahl är född och uppvuxen under kriget i Manchester, England och kom inte till Sverige förrän hon var 24 år. Att vara ett krigsbarn har präglat henne en hel del.
– Mina föräldrar var väldigt unga när de fick mig och pappa befann sig hemifrån på krigsfartyg under långa perioder. Jag blev osäker på vem han var när han kom hem efter kriget. Men efter det att jag var 5 år har jag en hel del minnen. Patricia beskriver sin pappa som charmig, rolig, vacker och otroligt social. Men han var också en ung man som blivit förstörd av sina krigserfarenheter.
– Pappa kunde vara väldigt våldsam mot mig och mamma, och även mot mina yngre syskon när de senare kom till världen. Han hade utbrott och han slog oss alla. Jag kan inte minnas att jag suttit i pappas knä en endaste gång, däremot har jag ett starkt minne av att han tog upp mig över knäet och slog mig. Något hade retat upp pappa precis innan. Jag tror han slog mig så hårt att jag tappade medvetandet – antagligen för att jag blev så rädd, för det jag sedan minns är att jag vaknar upp i sängen.

Jag kan inte minnas att jag suttit i pappas knä en endaste gång, däremot har jag ett starkt minne av att han tog upp mig över knäet och slog mig.

Pappa sitter då intill mig på sängkanten och smörjer in mitt blåsvarta lår med ett slags vaselin. Det var en stark scen som etsat sig fast och jag minns att mamma stod och grät.

Sin mamma beskriver Patricia som ung och söt.
– Och hon var rädd, precis som jag. Mamma var ingen trygg förälder som jag kunde hålla i handen. Istället för att göra motstånd när pappa fick sina utbrott, blev hon förtvivlad och grät. Patricia berättar att hennes mamma blev väldigt liten i de där utsatta situationerna, vilket var svårt för Patricia att inse. Patricia själv var däremot mitt i sin rädsla en rätt kaxig tjej som sa ifrån när hennes pappa slog sin fru. Hon ville skydda mamma.
– Men vid ett tillfälle stod jag inte längre ut. Jag var 17 år och stack hemifrån. Innan jag lämnade pappa var jag så ilsken att jag tog min högklackade sko i handen och ristade den hårt mot hans ansikte så det började blöda.

Jag som under alla år varit så äcklad av de där händerna som kladdat på mig och som slagit mig blå, kände nu att jag ville hålla i dem.

Delar av England kommer Patricia alltid att förknippa med den svåra tid hon hade med sin pappa som liten.
– Ja, inte är det en slump att jag bott i Sverige i 52 år, utbrister Patricia. Hon berättar att misshandeln påverkade henne och gör det på sätt och vis än idag eftersom hon hamnar i depressioner emellanåt.
– Min självkänsla är inte särskilt stark och ibland har jag svårt att känna att jag duger som jag är.

I ett misslyckat försöka att finna trygghet hos en fadersgestalt gifte sig Patricia med sin första man när hon var 18 år. Det tog ännu ett misslyckat äktenskap innan hon till slut insåg att verklig trygghet måste byggas inifrån och inte går att få genom någon annan. Till slut hittade hon sin Christer som hon nu varit gift med i 35 år.
Patricia har aldrig känt sig bitter över åren ”som gick förlorade”. Hon menar att det finns sår som aldrig läker, men ens inställning kan med tiden förändras och man måste acceptera.
– Man kan stifta fred med sin historia, men inte skriva om den.
Patricia fick ett sista fint möte med sin far när han låg på sin dödsbädd.
– Jag tror inte det finns genvägar till förlåtelse eller försoning, det måste få ta sin tid och för mig tog det nästan hela livet. Men huvudsaken var att jag hann få frid.

När Patricia var runt 50 och hennes kropp hade börjat visa symtom på att allt inte stod rätt till, reste hon till England för att träffa sin pappa.
– Jag visste inte då att jag bar på cancer, den diagnosen fick jag när jag kom hem igen. Jag blev så sjuk att jag inte behövde ta ställning till om jag skulle vara med på pappas begravning eller inte.
På grund av att kroppen var i obalans befann sig Patricia i en slags livskris när hon reste för att möta sin far. När hon såg sin far i sängen, liten och klen, drabbades hon av känslor hon trodde var omöjliga att känna för honom. Hon upplevde en oerhört stark känsla av vad som kunde ha varit.
– Jag som under alla år varit så äcklad av de där händerna som kladdat på mig och som slagit mig blå, kände nu att jag ville hålla i dem. Jag kände en enorm ömhet, en känsla som överraskade mig totalt. Patricia beskriver mötet som helt
odramatiskt, men fint. Försoningen innehöll inga ord, bara händer som höll hårt i varandra. Och det räckte.
– Jag tror inte försoning handlar så mycket om att den man har något oklart med lever eller är död. Om min pappa hade dött hade jag kunnat nå försoning ändå. För mig handlade det bland annat om att försöka förstå varför min far agerade som han gjorde.

Patricia har läst flera böcker om andra världskriget.
– Även om det är fullständigt förbjudet och oacceptabelt att misshandla barn kan jag idag förstå hans beteende. Han hade det fruktansvärt och jag har i efterhand kunnat se att också jag haft saker att be om ursäkt för. Försoningen var något som skedde i mitt hjärta och det är just detta som påverkar mig positivt nu och i framtiden.
Många människor, inte minst vuxna, har svårt att säga förlåt.
– Jag försöker bli bättre på det, säger Patricia och förklarar vidare skillnaden mellan att försonas och att säga förlåt.
– Att förlåta är att vilja återställa balansen och gå vidare. Man lämnar det som hänt bakom sig. Försoning ser jag mer som en process där man verkligen förstår vidden av att detta är skador som kanske aldrig kommer kunna repareras. Man måste också vara beredd på att ibland när man ber om förlåtelse kan man få ett nej.

Att förlåta är att vilja återställa balansen och gå vidare. Man lämnar det som hänt bakom sig. Försoning ser jag mer som en process där man verkligen förstår vidden av att detta är skador som kanske aldrig kommer kunna repareras.

Sedan några år tillbaka kämpar Patricia med svårt glaukom (grön starr).
– När jag fick den här ögonsjukdomen hamnade jag i en djup depression som var svår att komma upp ur. Jag blir fortfarande rädd när jag märker att synen försämras. Det är en sorg för mig. Som författare använder jag mina ögon och ärligt talat är jag livrädd för att förlora min syn helt. Med tanke på försoning så är jag inne i en sådan fas nu i form av att jag måste acceptera min ögonsjukdom. Men genom åren har jag lärt mig att inte skygga för det som gör ont. Vi människor som är gamla lever i en medvetenhet om att döden är en verklighet.

Patricia tycker om att prata om riktiga ting, om döden till exempel. Och hon är inte rädd för att dö, men hon vill dö en god död.
– En levande död där jag får ha samtal med mina kära. Just nära och uppriktiga relationer går som en viktig röd tråd genom Patricias liv.
– Ja, vi lever sociala liv med umgängen både i Skåne och här, tänk vilken nåd! Att sitta några stycken nära och kära och prata om viktiga ting och saker som berör kring en middag är det som gör mig som mest lycklig. Så även mina barn och barnbarn, säger hon. Men snabbt erkänner Patricia att småbarn inte är ”hennes starka sida”.
– Visst har jag hämtat på dagis och så. Men jag är inte en bullbakande mormor eller en sådan där som uppslukas av bebistiden, vilket gjort att jag nog varit en besvikelse för mina barn när de fått sina barn. Men ju äldre barnbarnen blir, desto mer känner jag att jag har att ge i form av bra samtal.

Länge var Patricia emot att ta mediciner för sin depression. Men för fem år sedan när hon fick sin ögonsjukdom bekräftad fick hon erkänna att det var det enda som hjälpte henne komma upp till ytan igen. Att finna sig i vissa saker och acceptera är nyckeln till frid, vilket är en viktig vägledning i livet. Patricia tog antidepressiva medel i 18 månader och därefter klarar hon sig av egen kraft. Och med Guds hjälp, menar Patricia som blev troende efter den där livskrisen hon hade vid 50.

… att få dela nattvard varje söndag är oerhört viktigt för mig.

– Innan dess var jag ateist. Både Christer och jag har en gudstro, att till exempel få dela nattvard varje söndag är oerhört viktigt för mig. Så även bönen. Patricia beskriver sin bön som en pågående dialog med Gud i form av tankar, tystnad och ord. Framför allt en medvetenhet om Guds ständiga närvaro.

Patricias väg till försoning:

  • Bestäm dig för att du verkligen vill försonas
  • Tänk ännu en gång igenom det som har hänt
  • Ta gott om tid att känna de olika känslor som väcks
  • Fundera på hur du själv kan ha bidragit till det som har hänt
  • Samla modet att be om förlåtelse (eller förlåta)

Patricia Tudor Sandahl
Ålder: 77 år
Familj: Maken Christer, döttrarna Hedda och Rebecka och fyra barnbarn.
Bor: I lägenhet på Kungsholmen,
hus på Österlen.
Yrke: Psykoterapeut och författare
Intressen: Dansa tango, heminredning och att läsa.

text • foto Frida Funemyr (från Junia 4-2017)