Förhoppningsvis så var det här den sista helgen för den här vintern, som det skottades snö. Både under Lördag och Söndag så var vi ut och försökte rädda det som behövdes genom att skotta bort snö från tak. Så otroligt mycket snö det var! Som tur var så fick vi på Lördag hjälp av goda vänner som följde med och skottade fram vår husvagn som även behövde få bort all snö från taket. Efter det, så fixade vi "solplatser" i snön och fikade gott, samtidigt som solen värmde och gjorde sig påmind om att snart är våren här. Nästa dag var det dax för nästa tak. Å, det var plasttaket på framsidans uteplats som behövde bli fri från snö. Och även här fick vi hjälp. Syrran och hennes man kunde hjälpa oss, så det gick rasande fort. Givetvis så fikade vi efteråt och njöt av en underbar, ljuvlig chokladtårta som Anna hade gett oss, mums.

Tack, tack alla ni goa vänner som gav av er tid och hjälpte oss och tack Anna för helgens efterrätt!

Ingen eldskrift på väggen fick jag när jag förstod att jag var kallad av Gud. Men däremot en inre förvissning om att Gud ville att Han och jag skulle bli ett team som tillsammans kan göra det som vi drömmer och längtar efter. Att vara kallad av Gud eller kanske bli kallad av Gud, kan för många innebära en känsla av olust eller rädsla. Många gånger kanske för att människor tror att det finns en föreställning om att en kallelse innebär ett personligt offer och att Gud kräver att man ska göra något man inte vill. Visst kan det i vissa fall innebära att man behöver ge upp vissa saker, men det är ingenting man saknar när man lever i Guds kallelse. För många innebär kallelsen som kristen att hitta sig själv, sitt värde och sin plats. Jag tror att en viktig funktion för oss alla är att leva i gemenskap med Gud, att ha en relation med Honom för då lever vi automatiskt i Guds vilja. Då finns nämligen inte ens tanken att man vill göra något som ligger utanför Guds vilja och Hans bud.

Sen tror jag att Guds längtan efter att leva tillsammans med oss människor är så stark och så kärleksfull att Han aldrig ger upp tanken på det. Det finns tillfällen då jag inte gjort det Gud önskat, kanske backat av rädsla, osäkerhet och det klassiska "vem tror du att du är"? Men då har Gud varsamt lyft upp mig och "kramat mig" så att jag kan känna och förstå att Han älskar mig, också går vi vidare nästan som om ingenting hade hänt.

Kanske du kämpar med en kallelse men ber om en eldskrift på väggen innan du bejakar den. Kom ihåg då att Gud talar på flera olika sätt och därför vet vad just du behöver för att våga tro att det är rätt i ditt liv.

Klart att den gör, tänker du. Å, jag håller med dig, för jag tror att ALLA dagar innehåller något av värde. Det kan till och med vara så att vi inte ens är medvetna om att dagen inneburit mer än det vi sett. Jag märkte det idag då jag träffade en hel del kvinnor som kom från olika organisationer och nationaliteter. Med handen på hjärtat, så hade jag egentligen inte alls lust att åka in till stan på samlingen. Det snöade för fullt ute, vilket kan innebära kraftiga förseningar med buss och tåg och inte visste jag om jag ens skulle hitta dit? Men dagen började oväntat bra.....svärsonen skulle in till stan så jag fick åka bil, nästan ända fram. Och efter att "bara" ha frågat två  personer så hittade jag till rätt adress. Väl där så möter jag dessa kvinnor som bl.a berättade om vad de arbetade med, många av dom ideellt.Så underbara kvinnor som gav mig glädje och uppmuntran.

Det finns dagar som vi behöver GE en chans, en möjlighet att få bli det Gud har tänkt för den dagen. Vem är jag som kan avgöra och råda över det Gud redan förutbestämt? I bibeln står det " Detta är den dag som Herren har gjort, låt oss på den jubla och vara glada". (Ps 118:24)

Visst finns det dagar då som inte alls är så lätt att jubla på, men den dagen förtjänar ändå en ny chans. Eller vad tycker du?

Lördag igen! Men inte vilken Lördag som helst. Jag är nämligen ensam i huset den här helgen vilket innebär att jag sover hur länge som helst och äter när jag känner för det. Det är nog flera år sedan jag var ensam, så lite konstigt känns det. Antingen blir jag så rastlös av tystnaden att jag sätter igång och städar o gör allt det där som bara ligger o väntar på en. Eller så gör jag det som ligger på mitt hjärta.....

I Torsdags var vi iväg ett helt gäng på Carolas stödkonsert för Haiti. Den skedde i samarbete med Hoppets Stjärna och eftersom vi har om deras arbete i Junia så fick vi möjlighet att dela ut Junia till alla kvinnor som var med där. I samband med att en kvinna ställde frågan hur länge jag haft Junia och delat ut tidningar som vi då gjorde och jag svarade i tio år, så blev jag uppmärksammad på att det alltid är lika uppmuntrande och roligt att få göra det. Det gensvar jag möter från kvinnor som är prenumeranter får mig att förstå att Junia fyller sin funktion.

Men nu sitter jag alltså här...ensam och lyssnar till en väldigt gammal skiva "En doft av himlen" av Seth Olofsson. En underbar instrumental skiva som förmedlar det titeln står för och det är min längtan - att i min ensamhet få känna Guds närvaro och höra Honom tala livgivande ord i mitt inre. För oavsett vad jag möter i livet så önskar jag att min tro är så djupt förankrad i den relation jag har med Jesus att oavsett vad som händer, så har jag min glädje och förtröstan på Honom och ingenting annat!

Sorg och glädje går hand i hand. Besvikelser och uppmuntran går hand i hand. Liv och död går hand i hand och Gud och jag går hand i hand. Livet innehåller och rymmer mycket som går hand i hand. Tror inte det går att utesluta det ena och bara leva av det andra. Oavsett vad vi går igenom, så skapar det oss till bättre människor. Ikväll hade vi "bönekväll". Låter lite crazy va? Men det går till så att vi är ett gäng som träffas för att be till Gud och samtala om "livet". Dom som vill berättar om det som dom vill att vi ska be för och många gånger så får vi oxå TACKA Gud för bönesvar! Vi som träffas kommer från olika länder, inte bara svenskar, utan även från Holland och Finland kommer några. Så kul och inspirerande. Och då under samtalets gång så hör vi och förstår detta......att allt i livet sker när vi går hand i hand.

Ps, inte bara att vi bad, nä fika gjorde vi oxå. Vi fick alla smaka på ljuvliga muffisar som Sara hade bakat. Det var chokladmuffins, blåbärsmuffins, geischamuffins, citronmuffins och mangomuffins. Så underbart gottigt. Grymt Sara, du är bäst!!