Profilen

Som dotter till den kände vissångaren Fred Åkerström var CajsaStinas uppväxt inte alltid så lätt. Här berättar hon själv om de åren, om kampen mot depression och om hur det kändes att få stå på scen igen. Hon är nu aktuell med ännu en skiva.

Artigt ber CajsaStina om ursäkt för att hon är 5 minuter sen. Hon kommer farande i sin blåa Jeep och vi möts på ett gammalt hamncafé i Kalmar, där hon bor ensam på en 1800-talsgård, en bit utanför stan. Nåja, helt ensam kan man inte säga. Hennes mamma hyr ett hus nästgårds och vid sin sida har CajsaStina alltid sina två hundar Rasmus och Remus.
Svart-vita tavlor med motiv på Kalmar från förr hänger uppradade på caféets gröntapetserade väggar. Ihärdigt strålar den starka vårsolen in och lyser upp CajsaStinas ljusa, skira hy. På frågan om hon har några tricks för att se sådär jämn ut i hyn förklarar hon att det kanske har att göra med att hon hoppat på trenden att äta mättat fett.
– Jag har haft jätteproblem med acne, så det är verkligen roligt att du säger sådär....Men faktum är att både min hy och min mage har blivit så mycket bättre sedan jag började med min nya diet. Nu äter jag flottig bacon och scrambled eggs till frukost och tro det eller ej, det funkar…

Nu nöjer vi oss dock med varsin kopp kaffe. CajsaStina är en av våra mest uppskattade sångerskor, och hennes personlighet speglas av en mjuk framtoning. Som barn uppträdde och spelade CajsaStina en hel del med sin pappa, den kände vissångaren Fred Åkerström. Men 1985 lade hon musiken åt sidan och utbildade sig till arkeolog. Efter ett tag insåg hon dock att det är musiken hon vill syssla med och snart var hon tillbaka. 1994 släpptes hennes debutalbum. Därefter har hon släppt en rad skivor, senast ”Kärleken finns överallt”, bestående av idel egenhändigt komponerade poplåtar. Men nu är CajsaStina mitt uppe i ännu en produktion –  det nya albumet består främst av visor och förväntas vara klar till sommaren.
– Jag jobbar gärna med både pop- och visgenren. Och gärna gör jag det parallellt, förklarar CajsaStina. Drivkraften får hon genom att lyssna på annan musik.
– Att skriva musik är en nödvändighet för mig. Jag har funnit glädjen i att tolka andras låtar, genom att gå in i den värld som just den låten står för och samtidigt få in mina egna värderingar. Att göra den resan är oerhört intressant, menar CajsaStina.
– Bilder och känslor ger mig inspiration till mina egna låtar. Jag försöker hitta det personliga i det allmängiltiga och tycker det är spännande att våga jobba med slitna fraser Det behöver inte vara så fruktansvärt introvert, knepigt och eget. För det är ju ändå populärmusik som jag håller på med, konstaterar hon.
CajsaStinas celloliknande röst kan få vem som helst att stanna till. Ena sekunden är den kärv och mörk för att i nästa sekund vara smäktande och ljus. Förutom gåvan att kunna sjunga gör hon numera det mesta själv på sina plattor, allt ifrån text och musik till själva produktionen.
– Nu har jag haft turen att jobba med otroligt bra musiker, som även är bra människor. Vi är som en enda organism. Visst är det jag som drar upp riktlinjerna, men utan de andra vore jag ingenting, säger CajsaStina ödmjukt. Hon erkänner att bara för ett par år sedan så var tanken på att hålla i en hel produktion helt otänkbar.
– Man upphör aldrig att förvånas, säger CajsaStina.

Har det hjälp eller stjälpt dig att vara dotter till Fred Åkerström?
– Stjälpt mig har det inte gjort. I början upplevde jag en skepsis från framför allt lite äldre herrar som var fixerade av trubadurbilden. De ville ha en trubadur-CajsaStina och dessa förväntningar på mig märktes, det kunde man märka i ett flertal recensioner. Det blev t ex en stor chock för många när mitt första album var en ren syntplatta.

Den mesta musiken kommer till i CajsaStinas ensamhet hemma på gården på landet.
– Jag kan inte enbart bo i stan eller enbart på landet. Jag behöver båda delarna. Att bo på landet och att vara ute i naturen är livsviktigt för mig. Då får jag tid att landa och bottna i mig själv. Det är viktigt att inte glömma bort att stanna upp och ge tid till sina egna tankar. Försöka hitta en inre balans mellan sina egna behov och vad som krävs från andra.
Det känns onekligen skönt med en offentlig person som inte försöker putsa på en falsk fasad inför media. Trots en stark integritet berättar CajsaStina öppenhjärtligt om den depression hon kämpat emot under många år och om saknaden efter ett familjeliv.

Dina texter handlar mest om kärlek. Är du själv kär?
– Ja, det är jag väl. På sätt och vis…Det är svårt det där med relationer, att få det att funka. Det är min erfarenhet. Man får försöka suga åt sig den kärlek man hittar. Speciellt svårt är det att hitta någon som förstår, respekterar och accepterar det yrke jag har.

Vad tror du är den viktigaste byggstenen i ett kärleksfullt förhållande?
– Respekt. En grundläggande god vilja att vilja förstå, lösa konflikter och föra en konstruktiv dialog med varandra. En stark vänskap som fungerar i vardagen.
CajsaStina levde tio år i ett särboförhållande.
– Vi är fortfarande vänner och det finns en slags grundvärme mellan oss, men jag har svårt att leva tillsammans med någon annan, säger CajsaStina och förklarar att även med sin nya kärlek finns det vissa bitar som inte klaffar.
– Det finns respekt, passion och vänskap. Men vi kan liksom inte leva ihop. Jag behöver utrymme. Visst kan jag ibland sakna någon så oerhört, speciellt de här traditionella bitarna, som barn till exempel med allt som det innebär. Som att baka kakor till barnen och pyssla…Men på sätt och vis, jag får ju skylla mig själv eftersom jag inte har strävat efter det. Det sceniska och det kreativa har varit starkare för mig än det traditionella familjelivet. Jag har inte fått ihop de här två bitarna och det har inneburit jättemycket smärta för mig, erkänner CajsaStina med sorg i rösten. Men hon förklarar vidare att hon försonats med sitt val.

Varför skulle det vara svårare att leva med en musiker?
– Dels turnerandet. Men sedan, åtminstone för min del, själva processen kring det sceniska. Dagarna innan jag ska stå på scen kan jag vara onåbar, vilket är svårt att förstå för någon som inte själv har stått på scen. Likt en idrottsman handlar det hela tiden om att toppa sig själv, uppfylla de förväntningar man har. CajsaStina har under en lång tid haft stora problem med sin nervositet för att stå på scen, ibland upplevde hon den som totalt kvävande. Efter Rocktågtsturnen 1994 tillsammans med Magnus Uggla, Just D och Orup nådde ångesten sin absoluta topp. Det dröjde sju år innan CajsaStina satte sin fot på scenen igen.
– Det var nästan på väg att knäcka mig. Att gå upp på en scen var detsamma som att gå till en avrättning, så hemskt upplevde jag att det var.

Sedan ett antal år tillbaka äter CajsaStina medicin mot depression. Hon har testat att klara vardagen utan tabletter, men klarar det inte riktigt.
– Det värsta med depressionen är den meningslöshet som man känner, att inte vilja kliva upp ur sängen. Det är det största spöket som finns. Min stora skräck. Det är synd att det i media ibland pratas om depression med ironi och att medicinerna kallas lyckopiller.
– För mig var allt så krampaktigt mörkt och jag led av så många sociala fobier att medicinen innebar en stor lättnad för mig. Jag kunde få en vardag. Det innebar en otrolig befrielse för mig att få berätta om det här och säga som det är. Depression är fortfarande så väldigt tabubelagt och jag vill ta bort den där stämpeln. Det handlar ju bara om en obalans i kroppen. Har man vitaminbrist tar man tabletter för det och har man brister i de kemiska signalsubstanserna tar man medicin för det. Konstigare än så är det inte. Psyket ligger väldigt nära personligheten och då är det inte konstigt att man förändras som person när man mår dåligt. Låt oss avdramatisera alla fördomar som finns kring psykiska sjukdomar, utbrister CajsaStina som berättar att det finns ett tungt sinnelag både på hennes pappas och hennes
mammas sida.

CajsaStina var 17 år när hennes pappa hastigt dog, endast 48 år gammal. Sorgen var outhärdlig och hon tror att bristen på en manlig förebild har kommit att påverka hennes liv.
– Oh, jag kan sakna honom väldigt mycket nu som vuxen, i ett vänskapsförhållande. I relationen far och dotter hade vi ganska mycket som var obearbetat. Min pappa var en fantastisk människa och en stor konstnär. Men han var en väldigt knepig människa, både i det sceniska och som far.

CajsaStina fick i tidig ålder lära sig att vara tyst, snäll och inte ta för mycket uppmärksamhet. Men med sin mamma har CajsaStina en jättefin relation.
– Vi har en väldigt skön vänskap och har kommit förbi det här ”mamma-dotter-stadiet”. Hon är den som jag kan prata med om allting.

Hur är din personlighet?
– Jag har aldrig varit en social människa. Iakttar mer än deltar.

Varför har du då valt ett yrke där det handlar om att synas?
– Det har varit förenat med mycket smärta. Samtidigt har jag ju det här märkliga behovet av att bli sedd och bekräftad. En längtan efter kommunikation, vilket är en stor drivkraft till att vilja göra musik och skriva texter. Jag försöker förmedla min bild av världen. Det handlar nog om en önskan att bli förstådd. Jag vill göra verkligheten gripbar.
Så länge CajsaStina får den positiva respons som hon får genom sin hemsida och sin publik vill hon fortsätta med detta.
Varje svar som CajsaStina ger känns noga genomtänkt, men hon skrattar generat bort iakttagelsen när detta kommer på tal.

Du är en stor musikartist med enorm integritet?
– Jag har aldrig eftersträvat kändisskap och har svårt att prata om mig själv annat än med min närmaste umgängeskrets.

Men kan du förstå att man vill läsa om människan bakom den som gör musiken?
– Jo, det kan jag. Jag tycker själv om att läsa om sådana som jag fascineras av.
Men på frågan om hon skulle vilja skriva ihop med någon annan låtkompositör som hon beundrar blir hon tveksam.
– Jag skriver helst musik själv. Men om jag erbjuds en melodi som jag känner extra för kan jag tänka mig att skriva en text till den. Önskar att jag inte var så begränsad, men jag kommer ofta tillbaka till min egna lilla värld…

CajsaStina tror att rädslan av att komma för nära en annan människa handlar om en risk för att utplåna sin egen vilja och bli ett med tapeten.
– Jag är starkt medveten om att jag lätt lägger mig för den goda stämningens skull. Under hela min uppväxt med pappa handlade det om att just bli ett med tapeten. Jag fick inte vara högljudd eller barn överhuvudtaget för det skulle rubba hans konstnärsskap. Jag fick inte vara i vägen. Även om jag har blivit bättre så har jag fortfarande idag, som vuxen, svårt att bli arg och slå näven i bordet. Jag får lätt dåligt samvete om jag varit arg. Men nu har jag börjat lära mig, att man inte är snällare emot någon för att man är tyst. Och sedan några år sedan tillbaka har jag blivit mycket bättre på att säga nej och inte ständigt foga mig efter andra.

Hur är din relation till Gud?
– Jag har varit troende sedan jag var barn. Den kristna tron är för mig totalt förknippad med Jesus som satte ord på det mest väsentliga i livet, nämligen förlåtelsen och nåden. Allt världsligt är av underordnad betydelse. Speciellt gillar jag att läsa Nya Testamentet ur Bibeln. Jag skyr all form av fundamentalism och paragrafrytteri.  CajsaStina tror att människor har ett behov av det andliga perspektivet.
– Vi kan inte springa runt och tro att vi är gudar varken i våra egna eller andras liv. Med en far som tillhörde de rödaste röda och som sa att ”religion är ett opium för folket” var kyrkan aldrig något alternativ. Idag känns det självklart annorlunda.
– Inom kyrkans väggar finns ett meditativt tillstånd, en plats där man tar sig tid till lyssnande. Dessutom kan jag uppleva naturen som en enda stor högmässa i sig, allt är så besjälat där.
CajsaStina gillar sitt ganska stillsamma liv. Simmar i den egna poolen och målar gärna tavlor i olja och krita.
– Dessutom håller jag sedan tio år tillbaka på med ett bokprojekt som jag helst inte vill prata så mycket om ännu, men jag kan säga så pass mycket att det inte är någon självbiografi, mer fiktion.

Annars är det musiken och allt jobb med den nya skivan som tar det mesta av CajsaStinas tid.
I augusti hon fyller 40 år, men ännu känner CajsaStina inte av någon 40-årskris. Tvärtom, hon är lyckligare än hon någonsin har varit. CajsaStina låter mig veta att den stora dagen kommer att firas i avskildhet, långt bort ifrån andra människor.

CajsaStina om sommaren:

Ditt bästa sommarminne: Riktigt tidiga, heta, stilla sommarmorgnar i slutet av 70-talet vid Kalmarsund. Innan alla andra hunnit ner till badet. Känslan av att vara ensam med allt det där ljuva, spegelblanka. Då Östersjön fortfarande var hyfsat ren. Alla ljud som fortplantades. Dunket från fartygsmotorer ute i farleden. Det att med de första simtagen klyva den helt stilla ytan…
Var tillbringar du helst sommaren: Hemma i trädgården eller någonstans ute i naturen.
Trivs du bäst i solen eller skuggan: solen (den är livgivande)
Vackraste sommarblomman: Maskros (den är som en sol i sig)
Öst- eller västkusten: Västkusten numera.
Bada i salt- eller sötvatten: sötvatten. Investerade i en utomhuspool häromåret. Östersjön är ju sorgligt nog inte vad den en gång var.  Såg bl.a. ett program om den obefintliga avloppsvattenhanteringen i Kaliningrad för ett tag sedan. Blev mörkrädd. Allt detta skitvatten som går rakt ut i Östersjön. Inte minst algblomningarna visar ju att något inte står rätt till...
Tält eller husvagn: Tält
Hur ska du tillbringa sommaren: ”On the road”, ut och turnera med nya plattan.

Text och Foto: Frida Funemyr

Från Junia 3-2007