Profilen

Hon är känd till enbart förnamnet. Amelia Adamo har startat upp tre tidningar, tilldelats stora journalistpriset två gånger och nu är hon aktuell med sin andra bok. Junia möter Amelia i en exklusiv intervju, ett samtal om äktenskap som spricker, den reflekterande åldern och om andligheten som kommit att bli allt viktigare.

Färgstark, fräsch och rak i ryggen är min spontana tanke då Sveriges största tidningsdrottning möter mig. Hon är klädd i en söt, figursydd svart kavaj med rosa detaljer på. Efter vår intervju ska Amelia vidare till en begravning av en make till en god vän. Han blev bara 64 år och Amelia frågar sig högt: ”Var inte han lite väl ung?” Själv är hon tre år yngre och har redan skräddarsytt sin egen begravning; det finns en lista med sånger och en formulering av det som ska stå i dödsannonsen.
– Jag är inte rädd för att dö. Skulle jag dö imorgon så skulle jag inte dö för tidigt.
Amelia känner att hon har haft ett roligt liv och hon är inte det minsta rädd för förändringar.
– Hela mitt liv handlar om förändringar och mitt arbete går ut på att få människor att göra någonting nytt och våga förändra sig och sitt liv.
Amelia menar att hon istället skulle behöva avgifta sig från förändringar.
– Jag tycker till exempel det är jättetråkigt att bara sitta hemma och titta på tv en kväll, då går jag hellre på teater och får en upplevelse. Mitt liv kräver att det hela tiden ska hända någonting.

Vill ha utmaningar och upplevelser
Det får aldrig bara vara vanligt, säger Amelia. Familjen får lov att påminna henne om att lugna ner sig då och då. Med undantag för en av sönerna…
– Ja, han är värre än mig. Han är mer rastlös än vad jag är, konstaterar Amelia.
Hon förklarar att det är just rastlösheten och otåligheten som är baksidan av att hela tiden vilja förändra och förändras.
– Det är inte en strävan efter att tjäna mer pengar, det handlar mer om nya utmaningar och upplevelser. Men jag är ändå så pass medveten att jag jobbar med den här biten och jag tycker att under de senaste tio åren har jag blivit mycket bättre på att leva i nuet och uppleva glädje i alla livets stunder, även när det inte händer så mycket.
Amelia nämner Patricia Tudor-Sandahl som har varit en stor vägledare för henne när det gäller just förnöjsamhet.
– Jag har läst alla hennes böcker och hon har ett sätt att prata med mig som påverkar mig. Hon har lärt mig att ta vara på de små glädjestunderna istället för att gå och tro att man plötsligt ska hamna i ett slags paradisiskt tillstånd. Det kan till exempel handla om att umgås med Sixten, min fyra år gamla sonson. I dag upplever jag en enorm glädje i livets stunder som jag tidigare inte ens noterat.

Amelia berättar att hon och Sixten brukar göra ganska vanliga saker tillsammans. Men favoritsysselsättningen är ändå att gå på museer. I topp just nu är postmuseet. Och så fikastunden som hör till så klart. Amelia vill att hennes barnbarn ska tycka att hon är en rolig farmor att umgås med och beskriver sig själv som rätt tillåtande och inte lika sträng som föräldrarna behöver vara.

Måste man bli över 50 för att komma till en insikt att man ska vara nöjd med de små tingen?
– Ja, jag tror åldern spelar stor roll. Jag har kommit till facitdelen av livet då man ställer sig själv en massa frågor, till exempel: ”Hur blev mitt liv och varför blev det så?” Man har nu en annan ambition att vilja göra saker bra och försöker lösa sådant som legat och ruttnat, relationer eller konflikter som man undvikit. Tidigare i livet har man inte tid att reflektera på samma sätt som man har i min ålder. För då går den mesta tiden åt till att lösa allt det vardagliga med barn och hem. Och när barnen flyttat hemifrån börjar man ta hand om sig själv på ett nytt sätt och får en massa ledig tid. Men när man har åkt på alla spa som finns och simmat runt i ”den där oceanen” – då kommer reflektionstiden som jag nu befinner mig i.

Vad är viktigast för dig i dag?
– Egoistiskt nog skulle jag vilja säga hälsan, för både mig själv och mina närmaste. Sedan är det viktigt med bra relationer.

Uppskattar sina vänner
Amelia tycker att hon har många bra vänner och hon påstår själv att hon är bra på att värdesätta dem och tala om för dem hur mycket de betyder för henne.
– Ja, jag är nog bra på att ge beröm, komplimanger, och på att ge kritik också.
– Inte till mina vänner, men på jobbet måste jag vara kritisk, säger Amelia rappt och förklarar att hennes roll på jobbet ju faktiskt är att vara en missnöjd person. Om hon inte är missnöjd så blir det inte en lika bra tidning.

Har du haft någon större ålderskris?
– Ja, både när jag var 49 och 59 år. Har man alltid varit söt så spelar utseende stor roll och för söta människor innebär åldrandet en större plåga. Jag har inte varit någon fotomodell, men jag har alltid varit en ganska söt flicka och när jag blev 49 så kände jag att jag med åldrandet började mista min attraktionskraft.

Vill inte åldras i förtid
Nu är Amelia 61 och ganska förnöjsam med livet och med sig själv. Men samtidigt gör hon motstånd och stretar emot ålderstecken.
– Jag gympar, jag är olycklig med min mage om den blir för tjock, blonderar håret, går en halvtimme om dagen och jag skäms inte för att jag har lyft mina ögonlock.
Amelia menar att vissa inte anser att det är ett värdigt sätt att åldras på.
– Då får jag väl lov att åldras på ett ovärdigt sätt då, säger hon och förklarar att hon trivs bättre med en fräsch yta.
– Att jag rör på mig och försöker ha en så bra disciplin som möjligt på mig själv är för att hålla hälsan också. Jag vill inte behöva tänka på övervikt eller dåligt hjärta när jag inbillar mig att jag ska kunna vandra med mitt barnbarn i Dolomiterna.

Aktuell med bok om skönhet
Amelia anser att attityden mot äldre måste förändras.
– Vi är visst attraktiva fast vi är över 60 år, utbrister hon. Detta är en av anledningarna till att Amelia själv poserar på varje omslag till sin tidning M.
– Jag vill visa att vi är fina och kraftfulla trots att vi är över 60.
Amelia har just kommit ut med en bok om hälsa och skönhet för 50 plus. Här ger hon, tillsammans med medförfattaren Cattis Grant, handfasta och praktiska råd.
– Jag delar med mig av mina egna erfarenheter. Jag utlovar inga ”kvick-fix”, men den kan ses som en lustfylld kroppsuppslagsbok för kvinnor över 50 som vill hålla längre, förklarar Amelia, som samlat kunskap hos proffsen och tipsar om hälsa, skönhet och mat.
Hennes önskan är att inte gå upp i vikt, inte vara stel och hon vill inte stressa mer. Hon vill kunna vandra över de italienska kullarna, lära sig dansa tango med sin make och gå en franskakurs med väninnorna. Men Amelia menar att dessa drömmar inte är genomförbara för en kvinna över 60 som inte är i god form.

Hur har du varit som mamma?
– Jag tror att jag varit en rolig mamma, kanske för kul. Jag tänker att jag borde ha varit lite mer sträng och så har jag dåligt samvete för att jag jobbade och var borta så mycket. Jag har frågat mina barn, och skulle de betygsätta mig på en skala mellan 1-10, så hamnar jag på en sjua, just för att jag var frånvarande så mycket, annars har de sagt att jag skulle ha fått en tia.

Kort tid som mamma
Amelia berättar att barnen ser sin mamma som väldigt varm och förlåtande också. När hon ser tillbaka på tiden som småbarnsförälder ångrar hon att hon hade så bråttom. Kanske inte för barnens skull, för hon tycker ändå att de blivit ”bra människor”, men för sin egen del. Amelia uppmanar föräldrar till att stanna hemma mer med barnen. Den tiden kommer aldrig tillbaka. Jobb däremot, de kommer och går.
– När man är äldre har man en massa tid för sin egen utveckling, menar Amelia.

Du har fått flera utmärkelser både som chef och journalist genom åren, vilken utmärkelse känner du dig mest stolt över?
– Mest stolt är jag över mina journalistpris och särskilt det första som jag fick år 1986, det var ett viktigt erkännande för mig då. Jag tycker alla utmärkelser är bra, jag tycker det borde finnas fler priser av olika slag.

Rosabandet-kampanjen viktigast
Amelia nämner även bröstcancerpriset och hela rosabandetkampanjen som haft stor betydelse för henne.
– Jag såg det som en kvinnofråga och det är den sjukdom som våra kvinnor är mest rädda för. Det började i tidningen Amelia, sedan blev det TV och kampanjen har ju fått en enorm respons, vilket känns otroligt roligt. Till skillnad från mina journalistpris så handlade det här mer om empati. Detta handlade inte om mig.

Vad betyder all bekräftelse du får?
– Det betyder arbete. Man jobbar ihjäl sig. Nackdelen med bekräftelse är att man blir beroende. Oavsett var man befinner sig i hierarkin så får man aldrig så mycket bekräftelse som på arbetet.

Ville reparera äktenskapet
Amelia hävdar att det är vanligare att man blir bemött med komplimanger och beröm på sin arbetsplats än av sin man.
– Och var anstränger man sig då för att få ännu mer bekräftelse? frågar sig Amelia retoriskt och svarar sig själv i samma sekund – jo, på jobbet. Och somliga av oss, typ jag, blir då beroende av dessa kickar. Man blir duktigare och då sprattlar vi ännu mer och sedan blir det ett problem.
Amelia beskriver sitt förhållningssätt till sin arbetsroll på ett medvetet plan och drar en parallell till sin relation till sin make:
– Om jag vill ha mer bekräftelse hemma så måste jag anstränga mig för att bli en lite bättre människa hemma. Om jag bekräftar min man för hans goda mat till exempel så kanske jag också får bekräftelse tillbaka.
Amelia och Thorbjörn har varit sammanboende i 23 år och gifta nästan lika länge, men för fem år sedan så ville Amelia bli fri.
– Det var jag som ville lämna Thorbjörn, säger hon.
– Vi separerade. Jag var förälskad i en annan, men ångrade mig och valde att gå tillbaka till min man.
Amelia och Thorbjörn var båda beredda att ge sitt äktenskap en ny chans. En psykoterapeut tog hand om paret dygnet runt i en hel vecka.
– Det var jättebra. Det här var inget som vi skulle klara att reparera själva. Vi behövde hjälp av experter. Så morgon och kväll under en vecka bearbetade vi vår relation.
Amelia berättar att experthjälpen gick på 28 000 kronor men att det var värt varenda öre.
– Om man har krockat sin bil och den blir plåtskadad så måste den lagas, säger hon.
– På samma sätt var vi plåtskadade, vi behövde någon som kunde bulta ut våra kroppsskador.
Amelia tror att det är många par som ger upp i en sådan här situation för att man inte vill ta hjälp av andra. Relationer kan väl alla sköta, men Amelia menar att det är det svåraste som finns. Det finns så mycket underförstått i många relationer som aldrig får benas ut.
– Många par går för länge med sina sår och till slut blir det en varböld som blir alldeles för svår att läka.
I dag står Amelia och Thorbjörn varandra mycket närmare.
– Vi är försiktigare med det vi har och uppskattar kanske egenskaper som vi tidigare inte gjort. Jag vet att vad som än händer så finns han där.
Amelia berättar att Thorbjörn inte är det minsta romantiskt lagd.
– Nej, inte alls, men så är han från Kopparberg också, säger Amelia ironiskt.
Hon är bara något litet mer romantisk själv.
– Jag är en ganska pragmatisk människa. Men jag tycker om att bygga upp stämningar med levande blommor och tända ljus, men det är sådant min man inte ser. Där skiljer vi oss ganska rejält.
Amelia hävdar att de flesta par som skiljer sig är under 40. Kanske beror det på för lite ömhet eller så är frestelsen för stor i sökandet efter en större lycka. Människan är definitivt föränderlig, men sedan har man sin personlighet och den stannar alltid kvar och som partner får man faktiskt lov att hacka i sig en del av det som man inte gillar. Man ska inte gå in och försöka ändra på allt hos den andre. Men Amelia tror också att det är svårare för folk att hålla ihop i dag.
– Förut fanns det inga mobiltelefoner och inget internet. I dag ställs dessutom helt andra krav på kvinnan att göra karriär. Jag tycker nästan synd om de unga. De bryr sig så mycket om ytan och spenderar gärna lördagarna med sina ungar i inredningsaffärer, i en strävan att piffa till sina hem lite extra.
Amelia uppmanar familjerna att istället ge sig ut i skogen och leka med sina barn.

Om du skulle skicka ut en representant för vårt land, vem skulle passa bäst?
– Just nu skulle jag skicka ut Nyamko Sabuni, hon är fantastisk. Hon borde vara en stor förebild, hennes resa är imponerande. Hon är minister i dag. Jag är chefredaktör… Men titta på henne, utbrister Amelia.

Vem har du själv som förebild?
– Alla ensamma mammor, de är verkligen hjältar… Jag tycker det är svårt att säga endast en person. Det har varit många betydelsefulla människor som jag fått ta lärdom av ända sedan den dagen jag förstod att jag måste "bli svensk" för att inte bli städerska som mamma.

Vände bakgrunden till sin fördel
Sedan de invandrade till Sverige har Amelia och hennes mamma alltid känt en samhörighet och styrka. Men för Amelia fanns inga getton, det fanns inget Rinkeby eller Tensta. Hon är uppvuxen i Solängen.
– Vi hade svenskar runt omkring oss så jag hade tur.
Amelia förklarar att hon kunnat göra karriär för att hon lyckades vända sin invandring till en fördel.
– Vi får inte se vårt ”invandrande” som något som ligger i vägen. Det är en styrka. Vi behöver fler invandrare i vårt land, folk man kan se upp till och ha som förebilder.
– Som invandrare får man tidigt lära sig att ska man kunna fixa sitt liv så måste man göra det själv. Man kan inte ta hjälp av släktingar och deras kontakter för de bor kvar i hemlandet.

Förlorade man och barn
Amelia har gått igenom flera sorgeperioder i sitt liv. Hennes barns far dog tidigt i malignt melanom och hon fick ett barn som dog bara ett par timmar efter födelsen.
– Jag var 27 år. Vi befann oss i Rom och barnet föddes för tidigt. Det var sjukt och förmodligen var det som hände det bästa för barnet. Men det togs ut med kejsarsnitt och där låg jag, efter sju månader klappande på min mage med två mjölstinna bröst, ett ärr och inget barn.
– Jag hade bara ett enda mål och det var att bli gravid på nytt. Men det tog ytterligare tre år innan Filip föddes och nästa barn kom till världen tre år senare. De båda pojkarna var endast 5 och 8 år gamla när deras pappa dog, berättar Amelia och går från den sorgen till en annan.
Hon drar handen genom sitt blonderade hår, böjer ner huvudet och när hon tittar upp igen är ögonen fyllda med tårar.
– Just nu har jag en annan stor sorg… åh, nu börjar jag gråta, säger Amelia och berättar att sorgen handlar om hennes 85-åriga mamma.
– Hon är en tiger, en stark människa som alltid varit ganska olycklig och ensam. Hon var gift med en supersnål man som inte tillät några extravaganser. Jag trodde att när han dog för tre år sedan skulle hon kanske ta till vara på tiden och känna sig fri igen. Men det blev tvärtom. Hon sitter instängd i sin lägenhet i Fruängen och vägrar gå ut.

Är det ditt dåliga samvete för att du själv haft ett så fritt liv som gör dig så ledsen?
– Ja, kanske, otillräckligheten att inte kunna hjälpa henne när hon är så olycklig. Jag skulle kunna ta med henne till Italien, köpa en lägenhet och låta henne sitta under ett olivträd.

Frustrerande situation
Amelia har pratat med psykologer och experter, men hennes mamma vill bara få vara ifred. Det är frustrerande – i den här situationen kan hon inte göra någonting.
– Jag får bara stå vid sidan om. Min mamma skuldbelägger mig inte, men jag har dåligt samvete och undrar dagligen vad jag har gjort för fel. Den här sorgen ligger över mig som en fuktig, grå filt.

Vill tro på evigheten
Under en period i livet bodde Amelia med katolska nunnor. Men hon säger att det inte alls gjorde henne särskilt gudfruktig.
– De fokuserade endast på synd och sex, vilket istället gjorde mig rebellisk och ointresserad av Gud.
Något förändrades när barnens far, Lasse, gick bort.
– Jag kunde inte elda upp honom utan ville ha en jordfästning och när pojkarna frågade efter sin pappa kunde jag peka upp mot himlen och säga att han bor där. Tragedin gjorde att jag var tvungen att ta ställning till Gud och evigheten. Jag valde då att tro på evigheten. Och med åren har jag blivit allt mer andlig, förklarar Amelia som menar att någon högre makt vill hon tro på.
Och bibeln, den ser hon som världens bästa bok.
– Vilket språk, vilka vinklar, vilken kraft! Och jag går gärna till kyrkan, men där är det stopp. Min ateistiska man drar ut mig.
Men Amelia har en vän, prästen Annika Borg, som hon gärna har djupa och andliga samtal med. Tidningsdrottningen tror att pendeln över vårt konsumtionssamhälle håller på att slå över.
– Det finns så mycket yta och modebloggar etcetera. För många infinner sig i en tomhet och man vill söka sig till något djupare. Men ett fel med många kyrkor i dag tror jag är att de inte anpassar sig till den tidsepok vi lever i. Alla troende borde göra ett studiebesök i Allhelgonakyrkan. Den är öppen för alla och den känns ”Gud 2008”.    

text • foto Frida Funemyr och Carl Johan Rönn

Från Junia 3-2008