Möt skivaktuella Sonja Aldén i ett samtal om hennes inre andliga resa, om att, som troende, leva med en man som är ateist och om skivan som bygger på hennes tro på Gud.

Efter en bilresa med Sonjas nya skiva i högtalarna är det svårt att inte känna sig gripen och berörd. Inte minst av den melodi hon komponerat till en text ur Bibeln, Första Korinthierbrevet, som brukar kallas ”kärlekens lov”.
– Större och vackrare än en hyllning till Kärleken själv kan det ju inte bli, utbrister Sonja som sjunger på bröllop så ofta hon har möjlighet.
– Det finns inget bättre serum för själen, där är så mycken kärleksfull energi, förklarar Sonja när vi ses på ett fik på Ekerö, en av årets regnigaste förmiddagar.
För Sonja har förfrågningar om att spela i kyrkor bara ökat. Ett faktum som tilltalar henne, inte minst eftersom kyrkorummet har en stor potential i konsertsammanhang.
– I kyrkan blir det väldigt intimt och nära. Texterna får största möjliga utrymme och man kan lyssna fokuserat. I kyrkorummet bor också en känsla av att man öppnar sig för intryck och information, för budskap. I alla fall känner jag så. Akustiken, som ofta får tonerna att klinga särskilt vackert, gör också sitt till.

Musiken har funnits i Sonjas hem ända sedan hon var liten. Främst är det mamma Estelle som suttit och sjungit framför pianot, men Sonjas pappa har inte heller varit sen att ta ton vid till exempel födelsedagar.
Sonjas mamma som är starkt troende katolik, bad kvällsbön med sina barn när de var små.
– Mamma pratade ofta om Gud och betydelsen av tron. Hon bad och ber fortfarande väldigt mycket för oss. Jag har alltid haft en tro och ett intresse för andlighet. Men jag har aldrig velat eller känt behovet av att göra en grej av min kristna tro, mycket på grund av respekt inför andras sätt att tro eller inte tro, och även för att hålla fokus på musiken. Drömmen om att få göra en skiva med andlig karaktär har växt fram med ett stort mått av ödmjukhet och öppenhet. Jag har stor respekt för att folk tror olika, och det sista jag vill göra är att skriva någon på näsan. Bara för att jag har en viss tro så betyder det inte att det är rätt eller att någon annan behöver känna så. Jag älskar citatet: «Många säger att de tror att de vet. Jag säger att jag vet att jag tror».
I Sverige är vi bra på att sortera in folk i fack, konstaterar Sonja, som likt många andra helst skulle vilja slippa bli det. Och med tanke på repertoarens bredd tycker hon att det faktiskt är omotiverat. Under sin karriär har hon sjungit pop, soulfunk, visa och mer därtill.
– Genom åren har jag fått så otroligt många fina brev. Från män och kvinnor, gamla och unga, barn och hårdrockare. Jag ser det som en enorm rikedom att få en chans att kunna nå olika människor.
Sonja hoppas och tror att även den nya skivan ska finna vägen till publikens hjärta.
– Självklart vill jag inspirera och dela med mig av det som ger mig sådan kraft och tilltro till livet. Den lyckan vill jag dela med andra, och mitt uttryckssätt är musik.

Runt millenniumskiftet, när Sonja var i 22-årsåldern, gjorde hon något slags egen inre resa.
– Innan dess kändes det som om jag mest gått omkring och ”hobbytrott”. Men det kändes halvhjärtat och nu infann sig en nyfikenhet blandad med ett ifrågasättande av tron. Jag frågade mig själv varför jag tror och vad det är jag tror, om min tro kom från mig själv eller om det bara var något som jag hade blivit påverkad till. Så kom jag till en punkt där jag insåg att jag inte längre bara kunde ta min tro för given, utan att jag måste komma fram till varför jag tror. Sonja förklarar att hennes mer övertygade tro på Gud inte kom till genom en vändpunkt utan att det var flera olika händelser som till slut kom att förankra känslan av visshet.
– Jag var öppen och bad om indikationer. Jag ville se, känna och bli berörd. Få mer glöd i brasan helt enkelt. Och det var så många saker som föll på plats på ett lite för bra sätt. Jag fick också en stark känsla av att någon där uppe har humor. Jag bad om ett svar, men fick tio.
Sonja följde med en kompis till en frikyrka i Malmö, där hon bodde under denna period.
– Det är trist att media ofta ger en så missvisande bild av frikyrkor och troende människor. Det som man oftast kan läsa om är människor som dödar, hamnar i fängelse och ”möter Jesus” eller om extrema sekter. Men det finns så många bra människor i frikyrkorna. Jag kom till en fantastiskt öppen, reflekterande och fördomsfri kyrka där känslan är att man inspireras, snarare än informeras.
– Min kristna tro är för mig en källa att hämta kraft ur. Om det sedan är en ren placeboeffekt eller inte lär tiden utvisa, men tron ger mig stryka och trygghet i det liv jag lever. Ingen kan säga vad som är rätt eller fel när det gäller att tro eller att inte tro. Något av det finaste som står i bibeln är att Gud gav människan en fri vilja. Jag tycker att det är jätteviktigt att inte våldföra sig på det genom att försöka övertala någon annan att tro si eller så.

I en tid då allt fler ”hobby-tror” och plockar ihop en tro som passar dem själva menar Sonja att man måste hänga med i tiden.
– Man måste ha i åtanke att vi kommer allt längre ifrån den tid då Jesus levde på jorden. Vi måste tänka på att allt är föränderligt, vilket också står i bibeln, därför måste man förhålla sig till allt på ett ödmjukt vis. Jag anser att tro och andlighet handlar så mycket mer om att vara en bra människa. Tron bygger även på att ta vara på vår jord, vårt hem. Vi måste låta den andas, leva och vara frisk. Därför tycker jag att det är lika självklart och viktigt att till exempel källsortera som att vara en bra människa. Be gärna en bön och hjälp en granne, men ge också tillbaka till jorden vad den har gett oss, säger Sonja som med åldern kommit att fundera allt mer på miljöfrågorna. Sedan hon och familjen flyttade ifrån Vasastan ut till landet på Ekerö har detta blivit allt mer tydligt för henne.
– Här ute kan jag andas på riktigt, det var en befriande känsla att flytta hit. Jag mår så mycket bättre sedan flytten, både fysiskt och psykiskt. Då, när jag bodde i stan, led jag inte, men nu när jag åker in hör jag plötsligt det extrema bullret på ett annat sätt och jag känner lukten av avgaserna. Jag ångrar aldrig tiden jag bodde där, men längtar inte heller tillbaka. Här ute kan man till och med se stjärnorna på himlen om kvällarna, säger Sonja.

Sonjas mamma är ett krigsbarn, föddes i Ungern och flydde därifrån under revolutionen år 1956. Hon flyttade runt en hel del i världen innan hon träffade Sonjas pappa.
– De båda träffades på Ica i Södertälje över en ungersk salami. Det fanns endast en korv kvar som de båda stod och drog i. Min pappa sa till mamma att «Det där måste vi nog göra upp över en kopp kaffe…» Kärlek uppstod från första början, pappa friade efter ett par träffar och nu har de varit gifta i 36 år, berättar Sonja entusiastiskt. Sin egen kärlek träffade hon inte över någon salami, utan på ett gym.
När Sonja och Jörgens vägar korsades i slutet av 2007 hade hon inte några som helst tankar på att inleda en ny relation.
– Jag hade ett par trassliga kärlekshistorier bakom mig och kände att jag ville leva ensam ett tag. Jörgen hade också kommit ur ett långt förhållande sedan en tid tillbaka och var inte heller ute efter att träffa någon. Han hade därtill som fast princip att inte dejta sina kunder.
– Gymmet var det sista ställe jag trodde att jag skulle träffa en man på. Jag hade mina förutfattade meningar om gymkillar, på samma sätt som Jörgen hade sina förutfattade meningar om oss artister – han och många kollegor såg generellt artister som opålitliga kunder som alltid har ont i halsen, aldrig kommer i tid, och bokar av sina träningspass i sista stund. Men vi motbevisade varandras fördomar ganska skarpt. Vi blev väldigt goda vänner innan vi så småningom blev kära i varandra.
Sonja menar att hon och Jörgen har många gemensamma personlighetsdrag.
– Vi har väldigt lika grundvärderingar, och vi är båda sociala och spontana. Men också envisa och debattsugna. Vi blev förälskade i varandras hjärnor, och en sådan kärlek får bra fäste. Vi blev inte kära bums, det växte fram genom våra diskussioner och allt mer, allt eftersom tiden gick, kände jag ett behov av att få dela livet med Jörgen, berättar Sonja, som anser att lyhördhet och acceptans är det viktigaste i en relation.
– Man måste acceptera att man är olika, men även föränderliga. Jag tror att ju mindre man pushar varandra åt olika håll, desto mer vill man följa varandra.

Inte nog med att Jörgen är en ”gymkille”. Ganska snabbt kom det fram att han var ateist också.
– Han är verkligen tokateist. Så radikalt icke troende. Tidigare hade jag inte känt så många ateister. För mig var det nästan som ett skällsord, förknippat med hårda och kalla människor. Som liten var jag rädd för dem. Trodde väl aldrig jag skulle kunna bli tillsammans med en ateist, men återigen hade Gud humor. Jörgen tycker om att munhuggas och diskutera, precis som jag. Jag har alltid kallats för ”familjens lilla debattör”. Vi hade diskussioner i timtal om vår trosinställning innan vi blev ihop. Inga luckor lämnades för missförstånd. Vi försöker båda att inte vara fördomsfulla och vi har skämtat om att ingen av oss någonsin kommer att bli trångsynt. Sonja menar att de båda har utvecklat varandra, båda har blivit mjukare, öppnare och mer förstående som personer.
– Det som vi i alla fall har enats om i denna fråga är att ingen vet exakt hur det är och vi visar varandra ömsesidig respekt. Han är till exempel den som kan påminna mig om att gå till kyrkan. Visst har han kunnat följa med någon gång, men det ligger liksom inte i hans intresse och är inget som jag förväntar mig av honom.

När det kommer till deras son, snart tre år gamla Teddy, tycker Sonja att det är viktigt att man inte förlöjligar sin partners ståndpunkt i frågan.
– Vi kan bara vara öppna och goda förebilder. Vi erbjuder ett smörgåsbord till vår son, men han måste få välja själv och göra sin egen resa.
Att kunnat få barn ser Sonja som en enorm ära.
– Vi hade en längtan efter barn och vi hade tur, Teddy blev till ganska snabbt, säger Sonja som är fullt medveten om hur svårt det kan vara för många. Sonja konstaterar att han anlände, som det kändes, i precis rätt tid i hennes liv.
– Jag hade länge sett fram emot att en dag få bli mamma, men jag kände ingen press att skaffa barn. Många säger efter att de har fått barn: ”Det här borde jag ha gjort mycket tidigare.” Så känner inte jag. Jag är verkligen tacksam över att Teddy kom nu när jag har hunnit mogna lite och känner mig redo. Jag upplever att jag alltid har varit lite sen med allting eftersom jag har behövt tid på mig. Därför känns det skönt att ha fått växa in i föräldrarollen i lugn och ro.

Sonja är fascinerad över hur naturligt det kändes att få barn och att vara mamma.
– Jörgen och jag är otroligt synkade. Han är väldigt hjälpsam och omtänksam. Många fäder menar att de inte kan göra så mycket med barnen den första tiden, att det mest är mamman som är behövd i början, men vi kan inte förstå det tankesättet. Jörgen har kunnat göra precis allt som jag gör, förutom amningen då… Men han har burit och vaggat vår son i otaliga timmar och bytt minst lika många blöjor som jag, om inte fler, säger Sonja och skrattar. Hon erkänner att Teddy inte varit särskilt krävande, han har alltid ätit och sovit bra. En aktiv och glad liten pojke som gärna pratar mycket.
– Eftersom vi tagit hand om Teddy lika mycket är han lika trygg med oss båda. Sonja beskriver sig själv som en naturlig, lyhörd och kärleksfull mamma.
– Ett barn kan aldrig få för mycket kärlek. Tryggheten och att känna sig älskad är viktiga bitar i en människas liv. Det vet Sonja av erfarenhet. En av de saker som skrämmer henne mest i livet är nämligen rädslan för att inte känna sig omtyckt.
– Jag har alltid fått mycket kärlek och bekräftelse från mina föräldrar, men på mellanstadiet då jag började på en skola där klimatet var ganska tufft, och där det, som det gör på många skolor, byggde på att äta eller ätas när man skulle hitta sin plats i gemenskapen, så grundades min rädsla för att inte bli omtyckt av alla. Jag, som hade lätt till både skratt och tårar, var ett tacksamt offer att reta. Dessutom har jag aldrig varit särskilt bra på att försvara mig. Jag tror att det här kan ha färgat mig även som vuxen. Kan känna en viss släng av ångest och hugg i bröstet om jag anar att man av någon anledning inte gillar mig. Sonja förklarar att hon med åldern dock blivit mer kavat och inte längre är lika känslig.
– Jag älskar att bli äldre. Jag tycker det är jätteskönt, känner mig tillfreds och trygg i mig själv.

På frågan om hur det är att leva tillsammans med en egen personlig tränare, svarar Sonja att det är som att skomakarens barn går utan skor.
– Åtminstone har det varit så det senaste året med väldigt lite träning. Nu när jag tränat mindre har jag också haft fler förkylningar. Jörgen är aldrig på mig om träningen, däremot inspirerar han mig att ge mig ut och springa till exempel. Sonja berättar att de är väldigt aktiva tillsammans och de drar sig inte för att ge sig ut och åka skidor eller bara vara ute i naturen.
Sonja gillar tanken att inte ha vare sig så många eller stora framtidsplaner.
– Jag hoppas få må bra och är med nyfikenhet och spännig öppen för vart livet för mig. Visst har jag både stora och små drömmar, men min lycka och tillfredställelse ligger främst i det jag har här och nu. Jag hoppas kunna leva på min musik för alltid, att få släppa fler skivor och jag önskar även att vi ska kunna ge Teddy ett syskon inom en överskådlig framtid.  Men för oss handlar lyckan mest om att vi får tillbringa tid tillsammans,
hela familjen.

Sonja Aldén:
Ålder: 36 år
Bor: Villa på Ekerö, Stockholm
Familj: Jörgen och sonen Teddy som snart fyller tre.
Yrke: Sångerska och låtskrivare
Aktuell med: Skivan ”I andlighetens rum”. Kyrkoturné i vår.
Intressen: Att vara i naturen och med min familj, skidåkning och beteendevetenskap, hur det kommer sig att människor säger och gör som de gör eller varför de är på ett speciellt sätt.
Läser helst: Böcker, av typ Paulo Coelho eller biografier om människors livshistorier.
Ser helst på TV: Jag är så trött på alla dokusåpor som fördummar och dränerar dem som tittar. Ser hellre program som är uppbyggande, men även gärna en skön sitcom eller något debattprogram.
Min bästa egenskap: Min förmåga och vilja att se och höra andra människor för dem de är. Jag lyssnar mer till vad de menar än till hur de uttrycker sig. Jag
har en förlåtande attityd som jag är tacksam för.
Min sämsta egenskap: Min bristande planeringsförmåga.
Reser helst till: Jag reser så mycket så favoriten är att resa hem.
Min last: Jag är en godisgris av rang.

text • foto Frida Funemyr