Tina Ahlin har spelat in flera skivor, medverkat i tv och shower, och hon har många spelningar runt om i landet – ofta tillsammans med maken Morgan. Här berättar hon om ett liv som frilansande musiker och om kärleken till sin make och kollega.

Ute på Värmdö på en minigård bestående av flera små bodar eller stugor bor musikanten Tina Ahlin tillsammans med maken Morgan Ågren (trummis), sonen Alvin 10 år och hunden Billie. Jag knackar på dörren till den större stugan. Tina öppnar och ler stort. Hon är klädd i en ljusblå klänning och är härligt solbränd. Tina berättar att hon just är hemkommen från en resa till Turkiet med en väninna. Efter en snabb rundtur på gården (som snart firar 100 år), tar vi med oss lite kaffe in i hennes arbetsbod som är som tagen ur en Pettson & Findus-bok. Det är rörigt, levande och kreativt.
– Här kan jag ibland sitta och skriva musik veckor i sträck, berättar Tina och ögonen glittrar entusiastiskt. Få svenska kvinnliga musiker i Sverige har sådan passion för just den här typen av musik som Tina. Men det är inte särskilt konstigt. Redan från barnsben blev musiken en naturlig del av Tinas liv, eftersom
både mamma och pappa spelade olika instrument och hennes syster tyckte
om att sjunga.
– Vi lyssnade mycket på musik i familjen. Och så hamnade jag i flera olika musikklasser och körer. Jag gick på Stockholms musikgymnasium och Musikhögskolan. Många av mina kompisar sysslade med musik. Min bästa kompis sedan jag var liten är professionell operasångerska idag, i operatrion Divine.

Skaparperioderna är viktiga och fulla av lycka

Just nu är Tina fullt upptagen med kommande skivinspelningar och vinterkonserter, samtidigt som hon skriver på en ny bok.
– Det ska bli en sommarbok innehållande allt som följt mig som en röd tråd genom livet, musiken, trädgården, havet och maten. Allt som gör livet vackert och lite lättare att leva. Arbetsnamnet nu är ”Om sommaren den sköna”. Tina erkänner att det är en kärleksförklaring till denna ljusa årstid.
– Jag har svårt med mörker och blir deppig av det. Har drag av melankoli och sentimentalitet, jag grubblar runt och blir alldeles för lätt modstulen. Tina berättar att grubblerierna blir snäppet värre just under hösten. Därför inhandlade hon en ljuslampa förra året.
– Det är en sådan där riktigt fin. Och vet du, jag tycker faktiskt att lampan gjorde lite skillnad för mig. Antingen satt jag nära lampan intensivt i tio minuter eller på avstånd i en timme. Och möjligen gav den mig ett ljusare sinnelag, eller så ville jag det så intensivt att det blev bättre, säger Tina med ett skratt.

Kan denna melankoli ha hjälpt dig i din kreativitet?
– Nej, det tycker jag inte. Tvärtom, den får mig att bli energilös. När jag ska jobba och prestera vill jag ha energi och känna flow.

Tina har jobbat som frilansmusiker i över 25 år med många olika produktioner.
– Antingen så är det noter, texter eller manus som jag får i min famn. Det är bara kortare perioder varje år som jag kunnat skapa själv. Jag har helt enkelt fått avsätta två månader då jag gör sådant som bara är för min egen del. Och när jag gör detta har jag ett sådant enormt uppdämt behov och flöde. Det kan ha gått ett år då jag gått runt och tänkt på sådant jag vill skriva och därför känns det ofta ganska lättarbetat och inspirerande när jag får ta vara på dessa kortare perioder under året. Det händer att jag säjer nej till en del andra jobb, om jag haft ekonomisk möjlighet till det, för att jag känner sådan otroligt lycka över att få skriva och skapa. Tina nämner senaste projektet då hon skrev till Orsa spelmän.
– Det var musik som jag längtat efter att få lära mig mer av och få dyka in i.

Hennes inspiration kommer mycket från de bilder hon bygger upp i sitt huvud:
– Det är bilder av förväntningar och längtan, som en inre pirrighet. Så var det när vi väl skulle ut och spela med Orsa spelmän, som ett barnsligt lyckopirr. Tina lyser av passion för sitt yrke. Hon trycker igång sin diktafon och spelar upp en demo där hon lägger på fiol efter fiol med vackra melodier.
– Lyssna nu, nu kommer dragspelet in, säger Tina och höjer volymen. Hon har aldrig slutat älska musiken. Däremot har hon blivit mer observant på delar av själva musikbranschen.
– Emellanåt kan den vara ganska oberäknelig, och man får önska att det inte påverkar en på ett alltför personligt plan. Jag hoppas att få stå kvar med fötterna i det musikliv där jag en gång började. Jag är tacksam för att vi har ett rikt och stort musikliv i Sverige oavsett vad som pågår i TV till exempel. Musiklivet som finns, med körer, storband och orkestrar, jazz och visfestivaler och kyrkokonserter är helt fantastiskt!

Tina är en utpräglad ensemblemänniska och har inte sneglat avundsjukt på popartister runt omkring henne.
– Nej, jag stortrivs med att jobba ihop i ett gäng, oavsett om det är för tv eller i musiksammanhang. Sedan är också känslan av att få vara fri ett behov som vuxit sig starkare med åren. Att kunna spela in en munspelsskiva eller sjunga med sånggrupp eller lära mig elfiol bara för att det är så otroligt kul! Jag skulle in till stan häromdagen för att köpa en röd klänning med åkte hem med en röd ukulele istället.

Men du är ändå van att ha en framträdande roll i ditt yrke?
– Ja, det har blivit mer solistiska sammanhang, där jag gör konserter eller gästar konserter, ibland programleder i på tv eller scenen. Och jag sjunger och spelar mer munspel än någonsin! Men jag känner att det är mer i takt med mig själv, jag känner mig trygg i det jag gör efter 25 år av ganska mycket hårt jobb. Det är viktigt, att hitta sin egen plattform och sitt eget uttryck!
För Tina ”bara blev” musiken hennes yrke.
– Det har aldrig funnits något annat för mig, det kändes väldigt självklart. Men ibland undrar jag fortfarande vad jag ska bli när jag blir stor. Ska jag bli trädgårdsmästare eller journalist? Eller biståndsarbetare eller ambulansförare, men det är jag nog för gammal för, säger Tina och skrattar.
Tina och hennes man har båda varit frilansande musiker i över 25 år. Det krävs en hel del disciplin och entusiasm för en frilansare att hoppa upp på hästen efter en motgång.
– Visst är frilanseriet en berg- och dalbana, och ibland är musiklivet välkomnande och omhuldande och ibland inte. Min man är en sådan person som inte ger upp i första taget. Han har en pågående passion, och känner att det är viktigt för honom att göra detta, ett livskall. Jag har också de passionerade perioderna, men blir nog lättare däckad av motstånd än vad han blir, säger Tina men menar att hon ändå känner sig privilegierad.

– Jag kan sitta i månader ensam med mitt material, man kavlar upp ärmarna och går på som en ardennerhäst, och jag är superlycklig för att jag alls får och kan.
Från en annan stuga hörs trummande. Maken Morgan har sin arbetsbod strax intill Tinas. De lever liknande liv och har jobbat en hel del tillsammans genom åren. De träffades år 2001 på en fest där Morgan satt och spelade trummor.
– När jag hörde honom spela och såg hans fina lockiga hår blev jag som förhäxad. Jag älskar hans norrländska lugn. Morgan är den mest harmoniska människa jag känner. Tidigare hade jag haft ett rätt neurotiskt förhållande, men Morgan förhåller sig på ett klokt sätt till det mesta. Vi har väldigt roligt tillsammans och jag lär mig mycket av honom. Jag älskar att ventilera allt med honom.
De båda är tillsammans jämt. Det är endast under Morgans turnéer utomlands som de är skilda åt.
– Då får man längta och att längta är underskattat, menar Tina som förklarar att hon inte tröttnar på sin man.

Hur är du som mamma då?
– Jag har inte haft tålamodet att sitta på golvet och leka lego. Jag är inte heller så bra på det som innebär att vara vuxen när det kommer till att komma ihåg att passa tider, utvecklingssamtal med papper och komma ihåg pärmar hit och dit. Rätt vimsig och disträ, konstaterar Tina och erkänner att hon är fascinerad över dem som har 3-4 barn och verkar kunna ha koll på allas scheman utan och innan.
Tina känner sig själv som ett barn emellanåt:
– Jag skrattar, flamsar och fnissar en hel del. Är nog fortfarande rätt barnslig och tramsig. Men jag är nog kanske en fantasifull mamma som överraskar med bus och skattjakter. Alvin brukar ta med sina kompisar hem och då kan jag hitta på skattjakter i trädgården med rebusar och gåtor.
Eftersom de själva inte blev en större familj tycker Tina om att ha huset fullt av barn. Hon har insett att det finns många barn som behöver ett par extra ögon eller öron som ser och hör dem.
– Alvin och hans kompisar tycker nog att det är lite Villa Villekulla här med alla små hus, bad i badtunnan och skattjakter. Det är en bra lekgård helt enkelt. Häromdagen ropade jag hem Alvin från fotbollsplanen för mat. En efter en hängde kompisarna från planen på och till slut står jag i trädgården och grillar hamburgare till ett stort killgäng. Det gillar jag.

Hur tar du dig igenom en sorg?
– Jag kan nog ytligt sett framstå som en glad och positiv tjej. Och visst, jag har nog ganska nära till skratt. Skrattet är otroligt läkande och under kämpiga stunder är det ju en fördel om man kan tillåta sig att få gapskratta mitt i en storgråt. Jag skrattar mycket både med min man och mina vänner.
– Jag har gått igenom smärtsamma perioder i mitt liv, som alla gör, men dessa ventilerar jag bara med min man och mina vänner som jag litar på. Vissa sorger behöver lång tid att läka och rent generellt tror jag det är viktigt att prata, prata och gråta, gråta. Så småningom lindras det som gör ont, eller hamnar i ett nytt ljus. Och det försöker jag ha tillit till, och i viss mån också acceptera, att man inte heller kan få svar på allt. Som raderna i bönen ”sinnesro”, även om jag inte är religiös så är den ju väldigt trösterik:

”Gud, ge mig sinnesro att acceptera
det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan
och förstånd att inse skillnaden.”
(skriven av den amerikanske prästen och teologen Reinhold Niebuhr)

– Jag tycker det är viktigt att ge sig själv stunder då man sitter ner och ser på sig själv och sin tillvaro. Hur mycket fokuserar jag på det jag inte är eller har framför det som jag faktiskt är och har? Man behöver vakna till ibland, tvinga sig själv att få nya perspektiv och sätta på sig nya glasögon.
När Tina ser tillbaka på sitt liv är hon mest stolt över att hon står där hon står idag. Hon förklarar att hon som ung var mycket mer osäker inför att gå upp på en scen och uppträda.
– Det tog mig lång tid, inte ens när jag hade kommit in på musikhögskolan var jag trygg på en scen. Jag var osäker på mig själv, hittade inte min identitet. Jag trodde eller litade helt enkelt inte på min egen förmåga. Så jag är lite stolt över att jag ändå följt mitt hjärta och levt många av mina drömmar. Till stor del är det Morgan jag har att tacka detta för. Han har inspirerat mig att slå bort många dubier och fått mig att inse att man inte behöver ta allt på så stort allvar, det finns alltid saker som är viktigare i livet.

Tina Ahlin
Ålder: 46 år
Familj: Maken Morgan, sonen Alvin 10 år och vovven Billie.
Bor: På Värmdö
Intressen: Musik, trädgård, mat, skärgården
Yrke: Musiker
Bakgrund i korthet:
4 säsonger för ”Go kväll” (ett 50-tal program), ”Tinas trädgård”, 4 skivor med bland annat Hasse Alfredssons och Allan Edwalls texter (två av dessa blev grammisnominerade). SVT:s programledare för bl.a. Midsommar och Nationaldagen
Bästa egenskapen: Känslig
Sämsta egenskapen: För känslig ibland
Reser gärna till: Skärgården eller ut på havet
Vad gör dig arg? Okänslighet, hänsynslöshet hos människor. Med ett ord: brist på empati
Vad skrämmer dig? Samma som ovan, tror just bristen på empati är ett av världens stora kollektiva problem.
Vad gör dig lycklig? Min son, min man och mina vänner.
Läser mest: Karin Alfredsson, hennes böcker är nagelbitare som alltid väcker reflektioner.
Ser helst på TV: Är en usel tv-tittare, men säger väl dansk film, Brottet och Bron… och Kunskapskanalen, en alldeles fantastisk kanal!
Godaste maten: När Morgan röker lax, med färsk potatis och hemlagad majonäs.

text • foto Frida Funemyr