Misshandel, skilsmässa, hjärnblödning, död och terrordåd. Man tror inte det är sant, men Magdalena Graaf har upplevt det mesta och som en följd av detta bär hon på en ständig oro för vad som ska inträffa härnäst. Alltid beredd på att släcka bränder.
Junia möter Magdalena i en ärlig och öppen intervju om hur det är att gå i livets hårda, men samtidigt kärleksfulla skola.

Magdalena Graaf skickar mig ett sms: ”Kan vara några minuter sen, men gå in och sätt på kaffet så länge!” och ger mig samtidigt portkoden. Vilken tilltro tänker jag, när jag sedan trycker in koden och stiger in i den fantastiskt stora och lyxigt inredda våningen i centrala Stockholm. Men så hör jag någon spola och badrumsdörren öppnas. Vet inte vem som blir räddast, den andra kvinnan eller jag. Men vi presenterar oss och hon visar sig vara en au pair som hjälper till med barnpassning. Hon hänvisar mig till vardagsrummet och när jag senare kikar in i sovrummet väntar nästa överraskning ”Hej, jag mår inte bra och stannade i sängen extra länge”, säger mannen från sängen och vinkar. Det visar sig vara Magdalenas man, Filip.

Nu dyker Magdalena upp, tufft klädd och fräscht solbränd. För ett par dagar sedan kom hon hem från Thailand där hennes son Lancelot befann sig på träningsläger.
– Jag åkte dit helt själv utan småbarnen för att kunna fokusera helt på Lancelot, men även mig själv. Han tränade på dagarna och jag skrev och så åt vi middagar och myste tillsammans på kvällarna. Det är så lätt att de äldre barnen får anpassa sig till de yngre när man är ute och reser med småsmåbarnsanpassade filmer och matställen. Men nu var det bara vi, säger Magdalena och beskriver hur skönt det var att även bara få vara för sig själv ett tag.
– Jag sov en massa och så skrev jag på en ny bok. Den handlar om psykisk ohälsa och om hur det är att kämpa i motvind. Psykisk ohälsa är ju fortfarande väldigt tabubelagt så jag hoppas kunna hjälpa andra genom att lyfta ämnet.

Sist Junia träffade Magdalena berättade hon om misshandel och hjärnblödning. Då trodde man att hon hade fått sin beskärda del av livets orättvisa. Men så hände det värsta en mamma kan gå igenom. Den 25:e augusti år 2014 förlorade Magdalena sin Isak. Han blev endast 19 år gammal. ”Min älskade son Isak har lämnat oss alldeles för tidigt. Jag älskar honom så mycket att jag hade dött på sekunden i hans ställe”, skrev profilen då på sin blogg. I samma inlägg skriver Magdalena att det inte går att beskriva den fruktansvärda smärtan.
– Jag önskar ingen annan den här sorgen. Det går inte att bekämpa sorgen efter min son. Varje dag försöker jag hålla huvudet ovanför vattenytan. Ibland tappar jag det, men idag kan jag även stundtals känna glädje. Den första tiden efter Isak var alla påminnelser, som en låt eller ett ställe som var typiskt för honom, enbart jobbiga. Nu lever jag MED Isak genom dessa påminnelser. Tid läker inte sår – tiden lär dig att leva.
Det band som hon och Isak hade beskriver hon som väldigt starkt.
– Isaks och min relation var väldigt speciell och som personer var vi väldigt lika. Han var en finurlig kille och vi gillade att göra saker ihop.

Att vara en offentlig person när man drabbas av en sådan här tragedi är inte så lätt, men Magdalena menar att media behandlade henne och familjen med respekt under denna period.
– Ja, de flesta var väldigt fina. Men sedan fanns det vissa tomtar som klampade i klaveret, kanske någon nybörjare till journalist eller praktikant som gjorde rätt klumpiga saker. Men annars blev jag bemött på ett respektfullt sätt.
– Vi i familjen reagerade alla väldigt olika efter olyckan. Tristan är väldigt introvert och Lancelot mer utåtagerande. Charlie är den som pratar om Isak hela tiden. ”Hade Isak gillat den här maten?” ”Mamma, har du en ny bild på Isak som jag får ha på mitt rum?” eller ”Jag älskar Isak”. På ett sätt är det lättare att bemöta små barn i en sådan här tragedi, de har ett helt öppet sinne, till skillnad från oss vuxna.

Magdalena är glad att det inte fanns något otalt med Isak den kväll olyckan inträffade…
Vad som egentligen hände, hur Isak egentligen dog, tycker Magdalena är mindre viktigt i sammanhanget.
– Han kan ha trillat från balkongen och det kan ha varit självvalt. Jag har funderat i två år. Jag vet faktiskt inte om jag ska vara helt ärlig. Jag vet att han föll från sin balkong. Det är en olycka hur som helst och det är det mest tragiska som kan hända en familj. Men det viktiga för mig är att vi hade ett sista bra möte. Det blir en hel del bråk med tonåringar i huset, men den sista tiden var lugn och vi pratade kvällen innan det hände och jag sa att jag älskar honom. De där orden är väldigt viktiga för mig och jag låter ingen gå hemifrån utan att berätta för dem att jag älskar dem. Det är inte bara efter Isaks bortgång utan så har det alltid varit. Jag är uppvuxen i en familj där vi nästan överanvänt dessa ord.

Till en början tillbringade Magdalena en hel del tid i stallet.
– Djur är verkligen helande för en sorgsen själ, men det var två rätt destruktiva år där jag fick ta sömntabletter för att kunna sova.
Det är lätt att bli ett offer i en sådan här tragedi, men Magdalena frågar sig samtidigt ”Hur mycket fint har jag inte fått?”.
– Jag har en fantastisk familj, vänner, ett jättebra jobb och jag möter fantastiska människor genom min blogg. Magdalenas blogg är otroligt uppskattad. Hon förskönar ingenting utan visar gärna upp bilder på ett hem i kladd och stök. Och där berättar hon om livets upp- och nedgångar. Responsen är enorm från läsarna.
– Under dessa nio år har jag fått så enormt mycket kärlek, Självklart har även maken Filip varit ett stort stöd.
– Han är lugnet själv och har aldrig höjt rösten så länge jag känt honom. Häromdagen sa Filip: ”En vanlig människa hade aldrig klarat det du gått igenom, men du är så van vid skit”. Han är uppvuxen i en familj som inte gått igenom lika många djupa dalar. Allt har bara varit rätt vanligt, säger Magdalena.
Magdalena menar att kärnan i hennes och Filips relation bygger på förtroende.
– Vi unnar varandra saker, så där på riktigt. Aldrig har vi tjafsat om typ ”din eller min tid”. Allt är så fint med Filip, när man är med honom har man aldrig en klump i magen. Vi har varit tillsammans i åtta år nu och jag tycker fortfarande att det är lika härligt att vara i hans närvaro. Han är kvicktänkt och intelligent vilket jag gillar. Och så har han glimten i ögat.

Ett år efter att Isak gått bort, när Magdalena fortfarande befann sig i djup sorg, upptäckte hon plötsligt att hon var gravid.
– Min mens hade upphört och det var en massa som hände med kroppen, vilket jag trodde berodde på att kroppen reagerade på det vi gick igenom. Eller att jag kanske hade kommit i klimakteriet? Men så får jag reda på att jag faktiskt är gravid, något som var helt oplanerat och egentligen inte passade sig just då. Allting slogs ut. Det sista jag ville var ju att oroa mig för ytterligare en människa. Men det visade sig att lilla Louie var en kärleksgåva från Isak. Louie föddes nämligen på Isaks födelsedag. Tänk vilket samband!
Familjen firar nu Louie och Isak tillsammans varje år och det blir ”en väldigt fin stämning och mycket symboliskt”. Förlossningen beskriver Magdalena som ”en gåva från Gud”.
– Så enkel, så smärtfri och så underbar. Första månaderna som föräldraledig tillbringade sedan Magdalena med familjen i Marbella, Spanien.
– Pojkarna gick i svenska skolan och jag kunde läka ihop i själ och hjärta. Jag koncentrerade mig på det basala, att äta bra och ta hand om mig själv. Det var fantastiskt och jag skulle gärna åka tillbaka och bo där en längre period snart igen, säger Magdalena.

Hon berättar att när hon var gravid för fjärde gången tänkte hon att det kunde vara kul med en flicka, men med barn nummer fem kände hon mest att ”det är nog lika bra om det blir en kille den här gången också”.
– Jag älskar att vara mamma till mina söner och jag tycker om tiden nu när de börjar bli stora och man kan hänga med dem på ett annat sätt. Magdalena beskriver sig själv som en ”kompismamma”.
– Förmodligen är jag lite för snäll och skulle nog behöva sätta upp lite mer regler och struktur. Mycket tjafs på hemma-plan handlar just om att jag tycker att jag ger dem allt de ber om och roddar och styr med det mesta, men så fort jag ber om en tjänst tillbaka får jag en suck som svar. Men nu räcker det, det får bli ordning på det där, utbrister hon bestämt.

Magdalena och jag promenerar vid Observatorielunden, en park inte långt ifrån hennes hem och hela tiden tar hon upp telefonen. Hon väntar på att polisen ska ringa. För som om det inte vore nog blev Magdalena och hennes barn vittnen till terrordådet på Drottninggatan den 7:e april.
Vi sätter oss ner på ett mysigt lunchhak, ”Himlavalvet”, och fortsätter prata:
– Vet du vad som är märkligt, säger hon och fortsätter: Jag hade precis pratat med min syster den där dagen och sagt att jag var gladare än på mycket länge. Men sådant där ska man uppenbarligen inte säga. Jag och barnen var på väg för att se på ”Bebisbossen” på bio på Hötorget när vi såg lastbilen komma körande på Drottninggatan precis när den blivit kapad. Jag minns att Tristan pratade om att det var en stor lastbil på en trång väg med mycket folk och han jämförde med lastbilen som körde in i folkmassan i Frankrike. Misstankarna fanns, men sedan trodde vi att den skulle leverera öl till en restaurang och fortsatte gå. Strax därefter hörde vi en smäll. Hade vi inte just pratat om terrorattacker hade jag inte varit beredd alls. Men nu kastade jag barnen åt sidan. Vi hade bara tur, det kunde lika gärna varit vi som blev offer. Belgiskan som dog var endast två meter framför oss. Jag såg allting och minns folk, kroppsdelar och en barnvagnsinsats som flög i luften. Skrik och blod. Paniken. Tumulten. Motorns skenande. Röken… Vi sprang in på ett fik. Charlie var så kort och såg inte vad som hände, men Tristan och jag såg allt. Folk skrek ”bomb” och jag tänkte att det var terrorister som skulle komma in på fiket och skjuta hej vilt, därför tog jag med barnen till en affär istället där vi gömde oss och la oss ner på golvet. Det märks att Magdalena fortfarande är skärrad över det som hände. Rädslan och ångesten finns fortfarande kvar i henne, den går nästan att ta på. Hon fortsätter:
– Så slår det mig att just innan lastbilen kom hade vi sagt hej då till vår au pair, som skulle gå en promenad med Louie medan vi andra var på bion. Jag ringer och ringer, men inget svar. Jag tänker att de är döda och blir förkrossad. Efter femton försök, svarar Magdalenas barnflicka äntligen. Ögonblicket då lastbilen kom hade de gått in på Seven Eleven och köpt en flaska vatten.
– Det där vattnet räddade dem!

För Magdalena som gått igenom det mesta av livets orättvisor, blev terrordådet en sak för mycket. Hon drabbades av panikångest och fick svårt att sova. Under ett tag har hon nu ätit ångestdämpande mediciner som hjälper henne att orka.
– Jag tycker verkligen att medicinen hjälper. Den får mig att vilja ta tag i saker och jag känner mig lite gladare, mindre orolig. Jag ska vara ärlig och erkänna att jag hört till dem som tycker att folk med ångest eller utbrändhet bara ska rycka upp sig och ta tag i sina liv. Men nu när jag själv lider av psykisk ohälsa och bär på en massa ångest har jag insett hur fruktansvärt det är.
Magdalena drar sig idag för att vistas ute på gator och torg. Hon är rädd för sopbilar, bussar och lastbilar. Och hon kan fortfarande höra ljudet och smällarna från den där dagen.
– Jag undviker vissa ställen och går aldrig mitt i gator, snarare intill husväggar. Det är en fobi jag fått. Dessutom har jag blivit livrädd för män. Jag skulle faktiskt vilja flytta utomlands, jag känner mig inte säker här och tycker det är obehagligt när man hör att någon blivit nedhuggen med kniv i stort sett varje dag.

Magdalena skulle vilja slippa berätta om sådana här tråkiga, tragiska saker, samtidigt är det så hennes liv ser ut.
– Jag har blivit mer hypokondrisk efter det jag gått igenom och vet att saker kan drabba en. Hårt. Det jag har kvar är väl bara cancer, säger Magdalena med en ton av ironi, cynism och allvar på samma gång. Magdalena bär på en rå humor, är sarkastisk men har en självdistans som gör henne avundsvärt härlig och genuin när hon pratar. Och på tal om cancer, var det inte länge sedan hon förminskade sina bröst. Magdalena hade upptäckt en knöl och blev på en gång rädd att det var cancer. Knölen var ofarlig, men för att ha bättre koll på brösten beslutade hon sig för att operera sig.
– Jag tog bort implantatet, 200 gram fett och vävnad. Jag ville inte ha kvar mina stora Graaf-bröst och grejen är att jag känner en sådan enorm skillnad nu. Nu är jag naturell för första gången på 20 år. Det nya svarta är att vara naturell och det är inne att åldras med klass. Jag tycker att jag är så mycket snyggare utan brösten och dessutom sitter kläderna mycket bättre.

Magdalena är uppvuxen i en kristen familj och tron på Gud har spelat stor roll i hennes liv. Men vad händer när man drabbas så hårt gång på gång?
– Efter Isaks bortgång är Gud och jag inte helt överens. Absolut, min tro på Honom finns kvar, men vi är helt enkelt lite osams vilket man blir i alla nära relationer. När det kommer till kritan så har det alltid varit Gud jag vänder mig till, inte minst under kriser. Men just nu känner jag mig sviken och förstår inte varför jag inte skulle få mer tid tillsammans med Isak, säger Magdalena och berättar att hon också förändrats en del som person.
– Jag ska inte sticka under stol med att jag blivit mer cynisk som människa, lite kallare och mer hårdhudad. Energitjuvar och komplicerade relationer klipper jag bort från min närhet, livet är för kort för att gå runt och må dåligt i onödan. Istället har jag en liten skara nära vänner. Bloggen har hjälpt mig enormt mycket, där är jag väldigt ärlig i det jag skriver och lägger ut. Kanske har den också blivit en slags terapi för mig.
– Mina barn, Filip, min familj och mina vänner ger mig livsglädje. Men även mitt jobb och alla underbara följare jag har på bloggen. Inför framtiden känner jag att jag vill utvecklas och göra bra saker rent yrkesmässigt. Det skulle vara skönt att komma bort lite från offentligheten, jag har tappat lusten att stå i rampljuset, säger Magdalena och beskriver hur hon hellre jobbar mer i det tysta.

Magdalena vågar knappt säga orden högt, men efter flera år har hon börjat le igen. På riktigt.
– Jag hade ett par destruktiva år efter Isak. Men nu kan jag på nytt känna harmoni i livet och jag kan le när jag tänker på Isak och vad han hade tyckt om eller sagt i olika situationer, istället för att bryta ihop. Han är med mig, ständigt.
– Tack vare medicinen får mitt huvud vara på spa några månader, vilket är enormt skönt. Vila från rädsla, argsinthet och ångest. Jag kan släppa en viss oro att hela tiden tänka på vad som kommer hända mig eller barnen härnäst, men samtidigt kommer jag alltid vara beredd på att släcka en ny brand. När man har med mig i bilen brukar jag säga ”Kör försiktigt nu när jag är med i bilen, för då kan vad som helst hända”, säger Magdalena och jag kan både se och höra henne där inne i bilen.

Magdalena om sommaren
Bästa platsen på sommaren?
– Ystad. Filip har ett town-house mitt inne i stan.
Hur ska du tillbringa din semester?
– Jag hoppas vi kan ta det lite som det kommer, men någon sväng till huset i Ystad blir det absolut.
Ditt bästa sommarminne?
– När jag och Filip bilade genom Europa efter att ha varit ett par i ett år.
Vad äter du helst under sommaren?
– Grillat!
Bästa sommarplagget?
– Min syrras sommarklänningar, de är såå fina!

 

text • foto Frida Funemyr