Pernilla Wahlgren är en av våra mest folkkära artister. Att vara så känd har sina för- och nackdelar. Här berättar Pernilla om livets berg- och dalbana sedan hon för 30 år sedan slog igenom med ”Piccadilly Circus” i melodifestivalen.

Pernilla Wahlgren har just kommit hem från en fyra dagar lång resa med sin väninna i Singapore, därefter stått på scen och spelat musikal och nu ses vi här i hennes kläd- och inredningsaffär MiNilla, som hon driver tillsammans med sin brors ex-sambo Mia Bodén. Förutom klänningar från ”Pernilla Wahlgren collection” säljer ex-svägerskorna kläder från andra märken och handplockade inredningsprylar. På övervåningen finns det dessutom ett showroom för Pernillas klänningar. Kunder vill hälsa och berömma och Pernilla pratar glatt med dem alla. Hon ser otroligt fräsch och utvilad ut och det finns inget spår av jetlag.
– Jomen, jag har nog ganska lätt för att acklimatisera mig och är rätt obrydd och easy going, helt enkelt. Jag påverkas inte så mycket av för lite sömn och jetlag, säger hon när vi ett par minuter senare sitter inne i fikarummet. Hon fortsätter:
– Jag älskar mitt jobb och så länge jag tycker det är roligt att gå till arbetet kan jag vara igång i ett rätt högt tempo och ha många bollar i luften samtidigt. Och Pernilla har verkligen många järn i elden. Hon är artist, skådespelerska, kläddesigner, kokboksförfattare, butiksinnehavare samt driver egen bloggportal. Själv blir man matt av bara tanken…
– Men jag får verkligen energi av alla dessa olika jobb. Bloggen går ju så bra och jag kan erkänna att jag till en början kände mig pressad av att ständigt lägga ut nya bilder och kommentarer. Följare skrev och berättade att de börjar sin dag med en kopp kaffe och min blogg. Även om jag då kom hem klockan 4 på natten efter ett jobb kände jag mig tvungen att lägga in nytt material för att mina följare skulle ha något att läsa om följande morgon. Men detta har jag släppt, det var allt för stressande och jag låter inte bloggen ta över min vardag numera.

Pernilla kommer från en välkänd kulturfamilj och är dotter till skådespelarna Christina Schollin och Hans Wahlgren. Hon är barnbarn till skådespelarna Ivar Wahlgren och Nina Scenna. Sedan barnsben har hon ägnat sig åt både skådespeleri, sång och allehanda medverkan i medier. Ända sedan hon var 11 år har hon tjänat sina egna pengar.
– Vissa har frågat sig om jag inte förlorade min barndom, men så har det verkligen inte varit. Jag har haft världens bästa barndom med massor av kärlek från min familj och jag blev kompis med övriga barn som spelade i musikalerna, menar Pernilla som, inte minst efter sin låt ”Piccadilly circus” i melodifestivalen 1985, är en av Sveriges mest folkkära personer. Men hon är även en av de kändisar som det skrivits mest om i våra svenska tidningar. Detta har både sina för- och nackdelar menar hon:
– Det är klart att det är roligt om det står på löpet att man som offentlig person har vunnit melodifestivalen eller blir hyllad för något. Men när det under många år stod på löpet om mina två olika skilsmässor så att barnen kunde läsa det, var det allt annat än roligt. Man väljer inte själv när man ska hamna på löpet, tyvärr.

Att hon hållit sig kvar ”på toppen” i så många år i en tuff bransch tror hon beror på hennes mångsidighet.
– Jag började som musikalartist, blev sedan pop-artist för att sedan gå tillbaka till musikalscenen. Sedan blev jag barnidol i samband med ”Nicke och Nilla” och nu har jag märkt att jag har en helt ny publik tack vara mina matlagningsböcker och min blogg.
Trots alla de sysselsättningar Pernilla åtagit sig genom åren är det artist hon främst kallar sig.
– På det stora hela handlar mitt jobb om att underhålla. Jag skulle inte ställa mig i nyhetsmorgon varje vecka, kalla mig kock och laga mat, menar Pernilla och berättar att maten är ett stort intresse som hon även blivit allt duktigare på. Hennes matlagningsböcker karaktäriseras av lättlagade rätter; enligt henne ska det vara lätt och enkelt att laga god mat. Att hon sedan började designa kläder var ingen slump.
– Jag har under många scenuppträdanden designat mina egna kläder och jag vet att efter att jag slog igenom på 80-talet med mina svarta kläder, nitar och strass blev det snabbt många som tog efter. Och nu när efterfrågan på mina kläder blivit så stor, förstår jag att man har saknat den här sortens kläder. Min stil kan beskrivas med att det är mycket färg, mönster och bra kvalitet som gäller.

Jobbet är en stor energikälla för Pernilla, men inget slår tiden med hennes fyra barn.
– Familjen är mitt allt. Jag älskar att hänga med mina barn och trots att jag har flera stora barn så tycker de även om att hänga med mig, vilket jag förstått av dem som följer mig på bloggen, inte är helt vanligt. Pernilla beskriver hur hon, barnen och deras flick- och pojkvänner brukar laga mat tillsammans och inte sällan åker gitarren fram. Trots åldersskillnaden mellan äldsta och yngsta sonen har de roligt tillsammans.
– Oliver och Theo har fotbollsintresset gemensamt och det är underbart att se hur alla syskon hittar sådant de kan mötas i. Den kärleken, syskonkärleken, blir man lycklig av att se. Vi har kul tillsammans, alla tycker om att skoja och driver ganska rejält med varandra. Just att jag skrattat mycket tillsammans med mina barn tror jag de uppskattar mest med mig. De har även sagt att de älskat att vara med mig på mina turnéer.
– Största bristen i rollen som mamma tror Pernilla är att hon sett igenom fingrarna när det gäller läx-biten.
– Nej, någon skolmamma ska jag villigt erkänna att jag aldrig varit. Och jag ska inte heller sticka under stolen med att jag köpt läxhjälp. Samtidigt är Pernilla stolt över att hon klarat att ta hand om sina tre äldsta och delvis sin yngsta helt själv.

Under förlossningarna var de tre första barnens far, Emilio Ingrosso, frånvarande. Lite senare kastade han ut Pernilla och deras nyfödde bebis. Hon har sedan dess fått försörja och ta hand om de tre barnen själv. 2009 separerade hon från Joachim Lennholm, som hon då varit tillsammans med i sex år och fått sonen Theo med. Även om första skilsmässan var slitsam på många sätt (vilket man kunde läsa om i skvallerpressen), var den andra skilsmässan den största hjärtesorg Pernilla någonsin upplevt. Inte minst för att hon nu var tvungen att ha delad vårdnad om Theo. Inte långt efter uppbrottet berättade Pernilla för tidningen Mama att då hon själv är uppvuxen i en kärleksfull kärnfamilj var detta vad hon alltid önskade sig själv.
– Att ta hand om barn varannan vecka är allt annat än optimalt. Det sista jag ville var ju att få ännu ett skilsmässobarn… Jag har inte valt den här situationen och jag kan tycka att det är sjukt sorgligt, förnedrande och onaturligt att få be om att få vara med sitt eget barn. Och även om jag och Theos pappa fortfarande har en bra relation så hatar jag det här hattandet fram och tillbaka för Theo.
Pernilla tar en klunk vatten och berättar vidare:
– Det är så många som skiljer sig som framhäver hur positivt det är med varannan-vecka-livet och ”att få det bästa av två världar”. Det förstår jag inte alls! Det gör än idag otroligt ont i hjärtat när jag måste lämna ifrån mig honom, men idag försöker jag även ta vara på dagarna utan Theo.

Efter separationen från Theos pappa höll Pernilla på att tappa hoppet helt och hållet.
– Jag hade sådan där dödssorg då jag låg i sängen och grät och vaknade av ångest på nätterna. Skilsmässan var det enda jag tänkte på och jag kunde inte se allt annat bra som jag var omgiven av just då. Att bearbeta skilsmässan innebar en lång process för mig, men jag gjorde allt för att komma ut på andra sidan. Jag gick bland annat i terapi och pratade också en hel del med mina väninnor. Tack och lov att jag har så många fina vänner!

Pernilla vill inte leva sitt liv utan en man vid sin sida, men hon är inte desperat.
– Jag vill inte träffa någon bara för att ha någon eller för att det ska vara praktiskt. Nästa gång vill jag verkligen falla ordentligt och bli ordentligt pirrig och kär. Men ärligt talat så går jag inte runt och längtar, kanske tack vare att jag aldrig är ensam. Jag har alltid barnen runt omkring mig och jag umgås hellre med dem än springer runt på dejter.
Pernilla berättar att alla lögner och svek som hon har gått igenom har gjort att hon tappat glädjen till livet lite grann. Länge ältade hon tanken på att ”hon ju så gärna ville vara en hel familj”. Men nu fokuserar hon på sig själv och på att bli lycklig igen. Detta istället för att försöka finna lyckan i någon annan. Och sedan något år tillbaka känner hon att den där livsgnistan kommit tillbaka till henne, tack vare hennes barn.
– Tack vare mina barn, familjen och mina vänner blev jag aldrig bitter och känner åter livet i mig. Sedan har jag nog min positiva syn på livet och humorn att tacka för. Jag har kunnat sitta och gråta med vänner för att sedan bryta ut i hysteriska skratt. Jag tror verkligen att skratt och humor kan hela en människa, även om hon är i sorg. Det är fantastiskt!

När Pernilla är ledig och ”stänger av” alla sina jobb-projekt, tillbringar hon gärna sin tid hemma, i mysbyxor.
– Jag är en riktig hemmakatt. Det är underbart att gå runt i pyjamas och bara blicka ut över vår vackra sjöutsikt. Träning är min akilleshäl. Jag är så otroligt dålig på att träna och borde gå runt med ständig ångest som jag inte har, haha! Roligast är väl att gå på step-up och andra dansklasser, men bara att ta sig dit tar ju emot. För övrigt har jag en sund livsstil, jag dricker ingen sprit och röker inte. Kanske äter jag lite för mycket…

På sin blogg berättar Pernilla om hur hon bevittnat ett ”under” på ett tåg en gång. Där var en kille med en stark Gudstro som bad för en kvinna som hade värk i sina axlar. Han bad för henne och hennes värk försvann där och då.
– Jag ville ju inte sitta och stirra, men jag måste säga att jag blev väldigt fascinerad av hela scenariot som utspelades bredvid mig, menar Pernilla som tror att vi är lite rädda för allt “kristet” i det här landet.
– Vi svenskar är alldeles för fega för att ens våga chansa, tror jag. Hade jag verkligen lidit av värk eller någon sjukdom, så hade jag lätt låtit honom få be för mig! Vad har man att förlora? Det var en fin bön han bad, säger Pernilla som själv ber till Gud emellanåt.
– Ja, jag tror på att under kan ske och ber till Gud ibland. Jag tackar för allt bra jag är omgiven av, men ber även när livet krisar. Jag försöker dock att vara sparsam och vill inte ödsla Hans tid på ytliga saker.
Pernilla kallar sig troende och ser på Gud som en god, högre makt.
– Ja, jag vill verkligen tro, men skulle du fråga mig kuggfrågor på bibelställen skulle jag inte ha en chans, haha!

Är du fåfäng?
– Till viss del, men visst kan jag gå osminkad till affären till exempel

Har du haft någon ålderskris?
– Ja, jag har inte tyckt att det känns roligt att bli äldre. Samtidigt kan jag bli trött på hur man håller på med sitt utseende, inte minst inom artistvärlden. Jag tycker jag är cool som skippat löshår, botox och fejkade ögonfransar, det verkar vara rätt ovanligt i den här branschen tyvärr.

Är du rädd för att dö?
– Nej, inte att bli gammal, somna in och dö. Men däremot om det skulle hända mig något nu så att mina barn inte längre får ha sin mamma. Det som skrämmer mig mest är att jag ska bli svårt sjuk eller att det ska hända mina barn något.

Vad har du för framtidsdrömmar?
– Bara att få leva ett långt och friskt liv. Och så vill jag slippa fler hjärtesorger…

Berätta lite om musikalen ”Det påstrukna förklädet” som du ska spela i till hösten?
– Jag vet inte så mycket om musikalen ännu, mer än att det är parodi på musikal med mycket humor och en färgstark ensemble. Björn Kjellman, Maria Lundkvist, Ola Forsmed, Kim Sulocki och Rennie Mirro är några av dem jag kommer spela tillsammans med.

PERNILLA WAHLGREN
Ålder: 47 år
Familj: Oliver 25, Bianca 20, Benjamin 17 och Theo 8 år.
Bor: Lidingö, Stockholm
Yrke: Artist, skådespelerska, kläddesigner, kokboksförfattare, butiksinnehavare samt driver egen bloggportal.
Aktuell med: I september är det premiär för musikalen ”Det påstrukna förklädet” där jag spelar en av huvudrollerna.
Intressen: Inredning, matlagning, mode och musik.
Äter helst: Jag älskar mat, allt från en nyttig sashimi till en god, fet pasta.
Favoritresmål: Thailand, jag försöker ta med mig familjen dit en gång om året. Men det blir även en hel del resor till Italien.
Bästa egenskap: Jag är positiv och har lätt att acklimatisera mig.
Sämsta egenskap: Tidsoptimist
Förebild: Ingen direkt… fast det är klart, mina föräldrar ser jag upp till.
Motto: Bättre sent än aldrig!

text • foto Frida Funemyr