David Elofsson är som vilken edsbybo som helst. Han pratar sjungande norrländska. Han är sambo och har två döttrar. Han jobbar på Svenska fönster samt är deltidsbrandman och har jour var fjärde vecka. Utöver detta driver han lokalpuben i Edsbyn. Fritiden spenderar han med familjen och han följer slaviskt alla fotbollsmatcher med Manchester United. Det är egentligen bara en sak som skiljer honom från övriga bybor och det är hans hudfärg.

Trygg uppväxt
David beskriver sin uppväxt som trygg och lycklig med många fina barndomsminnen. Vintrarna i Edsbyn kunde vara riktiga vargavintrar så skidor har alltid varit en självklarhet.  Likaså fiske och andra naturnära aktiviteter.
– Det är klart att jag alltid varit medveten om att jag inte är född i Sverige, det blir man som barn klar över ganska så snabbt. Ta bara en sådan sak som att ingen i släkten är lik mig. Jag har ofta tänkt, att den dag jag får barn kommer de vara lika mig. Men jag har aldrig haft det här skriande behovet av att söka mina rötter, även om jag skulle tycka att det var roligt.
David föddes i Sri Lanka 1976. När han kom till Sverige var han bara 4,5 månader. Det var mamma Siv och pappa Ingemar som hämtade hem sin son från barnhemmet Fridsro. I familjen fanns också de biologiska barnen Carolina och Krister.
– Båda mina syskon hade haft väldiga problem med eksem. Jag tror att det var därför som mamma och pappa bestämde sig för att adoptera, samtidigt som mamma också alltid haft ett stort hjärta för att hjälpa människor.

Återvände till Sri Lanka
Under hela Davids uppväxt pratade hans svenska familj mycket om Sri Lanka. Hans föräldrar gav honom ett löfte: ”Har vi en gång tagit dig därifrån ska vi en dag ta dig tillbaka.”
David berättar att han och systern Carolina i många år hade pratat om att den dagen som David skulle återvända till Sri Lanka så skulle de göra det tillsammans.
– Så en dag bara bestämde vi oss för att det skulle bli av. Den 17 april 2003 satte vi oss på flygplanet.
Det viktigaste för David var att få se ön och den miljö han kom ifrån. Skulle han träffa sin biologiska familj skulle det vara en rejäl bonus men det var egentligen ingenting han vågade hoppas och tro på.
Värmen slog emot dem när de landade på Bandaranaike flygplats klockan fyra på morgonen.
– Det var en otrolig känsla att plötsligt vara den som flöt in i mängden och inte vara den som skilde sig från andra. Min syster har berättat att hon nu lättare kan förstå hur jag upplever det att alltid vara den som sticker ut.

Besökte barnhemmet
En av David och Carolinas första utflykter gick till barnhemmet Fridsro, där David bodde under sina första månader. De pratade om att det skulle vara roligt att se om det fanns någon möjlighet att söka efter Davids mamma. Men i ett land med 19 miljoner invånare på en yta stor som Småland så verkade oddsen inte vara alltför goda. Dessutom hade de vare sig något namn eller födelsebevis att gå på.
– När vi kom till barnhemmet så frågade faktiskt personalen om jag var intresserad av att leta upp mitt ursprung. Jag hade ju sett på tv att många kan söka i flera år utan att lyckas, så jag var väl inte alltför optimistisk. Men jag tyckte ändå att det kunde vara väl värt ett försök.

Hittade gammalt dokument
Sagt och gjort. Familjen Pereas som driver barnhemmet ville gärna hjälpa till och tillsammans försökte de lägga upp en strategi. För att försöka hitta Davids födelsebevis begav de sig ner till byn tillsammans med en kvinna från Fridsro för att leta i arkiv där rättegången hade ägt rum. Efter ett antal timmar fick de dock finna sig i att det var en omöjlig uppgift och begav sig tillbaka till barnhemmet. Men när de kom tillbaka till barnhemmet så möttes de av goda nyheter: En av kvinnorna i barnhemspersonalen hade av en slump just hittat uråldriga papper i ett skåp. På ett av bladen stod det ”Sweden” och ett namn på en by som inte låg så långt bort.
– Hon sprang ut och pratade med vår chaufför. Det visade sig att den byn som stod omnämnd på pappret var hans hemby. Så han erbjöd sig att åka dit och prata lite försiktigt med byäldsten, minns David.
Mannen som blev tillfrågad mindes mycket riktigt Davids mamma och kunde peka ut systerns hus. Chauffören knackade på och kvinnan som öppnade bekräftade mycket riktigt att hon var Davids moster. Hon tipsade dem att gå och leta på busstationen eftersom Davids mamma var på väg till en buddistisk högtid.

Mamma!
På busstationen kryllade det av människor. Vem av dem kunde vara Davids mamma? Chauffören fick syn på en kvinna i högtidsdräkt och chansade. Och som av ett under bekräftade kvinnan att hon hade en son som hon lämnat bort för 27 år sedan. Medan hon talade steg tårar upp i hennes ögon.
På Fridsro väntade David, med sin syster och sambo. Han hade inte särskilt stora förhoppningar, chansen var ju ändå ganska liten att de skulle lyckas hitta rätt kvinna bland miljontals andra. Men så kommer föreståndaren för barnhemmet in.
– Hon börjar med att säga: ”David... du bör nog sätta dig ner.” Då började mitt hjärta slå som bara den. Sedan fortsatte hon: ”Vi har hittat din mamma.” Alltså kära nån! Jag jobbar inom brandkåren och är van vid puls men det finns ingenting som gick upp mot det där! Mitt hjärta slog i hundraåttio, jag bara låg på sängen och hade svårt att ta informationen till mig och min syster satt bredvid mig och grät som ett barn. Sedan avslutade föreståndaren med att säga: ”Hon finns här utanför så vill du så kan du få träffa henne.”
– Många saker surrade genom mitt huvud. Hur visste de att det var just hon som var min mamma? Tänk om de trodde att jag var rik och bara var ute efter pengar? Men så slog det mig att jag är född med dubbla lilltår och skulle det vara något tvivel kunde jag ju alltid använda mig av det för att få bevis. Så jag repade mod och gick in.

Mor och son möts
– Hon satt med ryggen åt mig när jag kom in. Jag gick fram till henne och höll om henne. Vi stod så i säkert tio minuter och bara grät och grät. Min sambo skulle filma och man kan se att i början är bilden rak men efter ett tag så börjar kameran skaka eftersom alla blev så tagna av stundens allvar och bara grät. Vi sa ingenting till en början. När vi sedan skulle sätta oss var det första hon sa:
”Du har tolv tår och pekade på min fot!” Så på något sätt blev det svaret på att hon var min mamma.

Hotades till livet
– Jag hade så många gånger funderat över vem min biologiska mamma var, varför hon lämnade bort mig och allt det där fick jag svar på, säger David.
Hans mamma, Yasohamy, var bara 19 år när David föddes. Hon var mycket förälskad i pappan men han var av lägre rang och ”dög” inte åt hennes föräldrar. För att släkten inte skulle få reda på att hon var gravid flydde hon till sin syster och sökte skydd hos henne. Morbrodern hotade till och med att mörda henne. På den tiden var Yasohamy engagerad i motståndarrörelsen mot de terroristgrupper som senare skulle komma att leda Sri Lanka in i krig. Hon utsattes för mordförsök vid 18 tillfällen och hade fått ett ärr som gick rakt över kinden.
– Hon adopterade bort mig för att man hotade att mörda både henne och mig. Hon var övertygad om att jag inte skulle ha överlevt om jag inte lämnats på barnhemmet. För mig var det därför tillfredställande att jag kunde visa bilder från min uppväxt, bilder som visade att jag hade haft det bra. När hon såg bilder på mig från barnhemmet återupplevde hon händelsen och grät. Varje gång hon tittade mig i ögonen så grät hon.

Aldrig bitter
– Jag har aldrig varit bitter på min mamma, säger David. Jag har haft världens bästa uppväxt i världen bästa familj. Min biologiska mamma är buddist och varje år den 15 september brukade hon tända ett ljus i templet. Ibland har hon gått förbi barnhemmet och sett personalen men av rädsla inte vågat fråga dem hur jag hade det.
När David träffade Yasohamy var hon omgift och hade två andra barn. Dagen efter deras första möte så fick David även träffa sina halvsyskon. Till sin glädje kunde han se att systern var väldigt lik honom.
Direkt efter att David träffat sin biologiska mamma kontaktade han sina adoptivföräldrar och de storgrät och var överlyckliga för hans skull.
Hur känns det nu så här efteråt?
– Jag vill först poängtera en sak och det är att det finns en slags utbredd teori om att den som är adopterad ofta drabbas av depression och att man känner sig särbehandlad. Så har jag aldrig upplevt det. Jag kan nästan känna lite tvärtom: att jag blivit väldigt väl behandlad just för att jag är adopterad och mina föräldrar har varit otroligt engagerade. Att få träffa min biologiska mamma var en helt fantastisk upplevelse, det var som att pusselbitarna föll på plats. Och jag skulle väl säga att jag kallar både min svenska och srilankesiska mamma för ”mamma”, för det är ju det de är.
Skulle du rekommendera andra adopterade att leta upp sina biologiska föräldrar?
– Jag rekommenderar varmt andra att göra det. Jag har vänner som är adopterade som inte vågat på grund av rädsla men det är helt klart värt det. Det är en känslosam resa, men man får så otroligt mycket tillbaka. Jag känner mig som världens mest lyckligt lottade människa!

Fotnot: Ett par dagar senare efter att denna intervju gjordes åkte David till Sri Lanka på nytt tillsammans med sina döttrar och sina svenska föräldrar. För första gången fick Davids mamma Yasohamy träffa sina barnbarn och de människor som tagit hand om hennes son.

text Rebecka Woods • foto Privat