Den 5 september 2015 är ett datum som Vanessa Stavenow aldrig ska glömma. Då omkom hennes make Urban i en tragisk flygolycka. Han blev 35 år gammal.
– Livet förlorade sin mening. Men biståndsarbetet hjälpte mig att helas, berättar hon.
Det såg ut att bli en helt vanlig lördag. Urban Stavenow och en annan kille skulle ut och flyga. Urban var pilot och körde ofta på uppdrag småflyg åt svensexor och andra arrangemang runt om i Värmland där han och Vanessa bodde.
Men under flygturen gick något fruktansvärt fel.
– Allt var i sin ordning när de startade. Urban var van och jag har alltid känt mig trygg när han ska upp i luften. Men det visade sig att en elledning inte var utmärkt på kartan och planet flög rätt in i den och kraschade, berättar Vanessa.

Planet störtade hjälplöst ned i sjön Alstern och båda män omkom. Planet och passagerarna hittades senare på 23 meters djup.
– Det var en fruktansvärd chock. Livet förlorade på en gång all sin mening.

För Vanessa vändes världen upp och ned. Paret hade köpt ett renoveringsobjekt och Vanessa lämnades ensam i ett kaos.
– Plötsligt stod jag ensam med allt, mitt i sorgen och förvirringen.
Då grep Vanessas församling in. De såg till att hantverkare färdigställde huset så att det kunde säljas. Att bo kvar var inget alternativ och Vanessa flyttade hem till sina föräldrar i Uppsala.
– Jag fick en liten vinst när jag sålde huset och det underlättade i allt det kaosartade. Jag kände att Gud var med mig, berättar hon.

Vanessa är uppvuxen i och har levt sitt liv med kristendomen nära sitt hjärta. Efter Urbans död kände hon att relationen med Jesus växte sig allt starkare.
– Jag känner väldigt starkt att han har hjälpt mig i allt det jobbiga.

Ett halvår efter olyckan kom Vanessa i kontakt med Hoppets Stjärna. Hennes pappa var bekant med Lennart Eriksson, en av Hoppets Stjärnas grundare, och Vanessa fick chans att åka som volontär till Filippinerna och staden Tay Tay.
– Jag fick välja vilket av deras områden jag ville åka till och valde ett land där man pratade engelska. Tanken var att hon skulle hjälpa till på skolor men eftersom hon är utbildad grafisk formgivare och en duktig kommunikatör blev hon en reporter som med texter och bilder rapporterade om organisationens verksamhet till sponsorer och givare.
– Det var ett bra sätt att utnyttja mina kompetenser. Jag hittade också en församling jag kunde vara i och där jag kunde hjälpa till. Jag fick också följa med och dela ut mat till de allra fattigaste. Folk bor på soptippen, det var en enorm tillfredsställelse att få dela ut säckar med ris till dem och se deras glädje. Det kommer jag aldrig att glömma.

Vistelsen i Filippinerna blev ett sätt att ta emot helande.
– Jag försökte inte fly ifrån sorgen, jag förstår att jag måste igenom den. Men det var skönt att få betala tillbaka all hjälp som jag själv fick när Urban dog. Samtidigt var det tufft att se den misär som vissa människor tvingas leva i. På något sätt hjälpte det mig i sorgearbetet. Jag fick en insikt i vad som är meningsfullt. Att relationerna är viktigare än det materiella, att det är människor som räknas.

Jag fick en insikt i vad som är meningsfullt. Att relationerna är viktigare än det materiella, att det är människor som räknas.

Vanessa är tacksam över att ha fått jobba med Hoppets stjärna.
– Jag har träffat fina och genuina människor där.

I september för två år sedan kom Vanessa hem till Sverige igen. Sorgen tog ny fart.
– Jag kom hem ett år efter Urbans död och det var samma årstid. Då kom allt över mig igen. Vanessa berättar att hon då tog tag i sorgearbetet igen.
– Jag lägger inte locket på utan försöker vara öppen med mina känslor. Ibland går det bra, det finns bra dagar men ibland känns det som att jag vandrar omkring i sumpmark.

Vanessa låter sorgen ta tid. När Urban omkom var hon just färdig med sin utbildning, men lusten att jobba med något kreativt försvann.
– Jag lever en dag i taget. Tids nog kommer det att öppna sig vägar för mig.

text Elin Holmberg • foto Leif Wikberg

DELA
Tidigare artikelNär livet kommer ikapp