I byn Valea Seacă i nordöstra Rumänien lever den romska befolkningen i svår fattigdom. Analfabetism, arbetslöshet och diskriminering följer dem genom vardagen och kvinnorna drabbas hårdast. Kontrollerade av de patriarkala system de lever i kämpar de för överlevnad och för att hålla ihop sina familjer. Drömmen om en annan vardag förblir ofta bara en dröm. Men det finns också strimmor av ljus, och hopp.

I Yonela Ciobanus hus sitter 78-åriga Maria Danila orörlig på en välbäddad men solkig säng. På gatan utanför har tumult uppstått – en hundvalp var nära att mista livet under en bil, men uppståndelsen och barnens skrik berör inte Maria Danila. Det finns annat att bekymra sig för. En ängslan som skaver är om hon får vara kvar i huset när Yolenas make Alin återvänder från Sverige.
Maria har vandrat flera mil längs de dammiga vägarna för att komma till Yonelas hus. En månad tidigare kastades hon ut ur sitt eget hem.
– Min dotter och hennes familj tog över huset när min man dog för 15 år sedan. Kanske blev jag en börda för dem till slut, säger hon och tittar med grumlig blick ut genom husets enda fönster.

Maria har inte romskt ursprung men har levt hela sitt liv i fattigdom och har aldrig haft ett arbete.
– Min man var svartsjuk och rädd för att jag skulle vara otrogen på jobbet. Jag orkade inte kämpa emot, berättar hon.
När mannen dog lämnades Maria med ingenting. Ingen inkomst, ingen pension, inget socialt skyddsnät.
– Jag arbetade med det jag kunde få tag på, som barnpassning och städning, säger hon. När det inte längre fanns en bostad för henne, gav hon sig av för att hitta mat och tak över huvudet. Hon hamnade i en avkrok i Valea Seacă, i det som i folkmun kallas Palamida, på engelska The Weeds, det vill säga platsen där ogräs växer eller platsen för luffare och utslagna. Hon hörde sig för om en sovplats, och plötsligt var hon beroende av det folk hon under hela sitt liv lärt sig att förakta.
Hon sänker huvudet och Yonela, kvinnan vars händer hon lagt sitt liv i, rycker förläget på axlarna. Hon förklarar att hon gillar Marias sällskap.
– Jag är föräldralös och Maria är som en mor för mig, säger hon som för att bringa tröst till Marias hopplösa situation. Men Yonela vet, och Maria vet, att om Alin inte vill ha henne där, då blir det som han vill.
De kvinnor i Valea Seacă som lever med en man är priviligierade. Det betyder gemensam kamp för överlevnad och en något tryggare tillvaro. Men juridiska giftermål är inte vanliga eftersom de kostar pengar. Dessutom är en stor del av befolkningen inte folkbokförd – de finns egentligen inte.
Relationerna kan vara sköra. Om en man tappar intresset för sin ”fru” kan han byta ut henne utan att behöva ta känslomässigt eller ekonomiskt ansvar för barnen. En omvänd situation inträffar nästan aldrig, berättar Liviu Avasiloai, frilansande tolk åt Hoppets Stjärna och väl insatt i den romska kulturen.

De ensamma mödrarna står längst ned i hierarkin och även om de är unga och vackra, vill männen inte ha förbrukat gods. Deras kamp för överlevnad blir en än större utmaning, förklarar han.

I det romska samhället får inte alla kvinnor välja vem de ska leva med. Det är vanligt att föräldrarna redan i tonåren utser en lämplig kandidat och det finns sällan utrymme för en flicka att opponera sig. Om hon ändå framhärdar kan en lösning för henne vara att man arrangerar en ”kidnappning” med hennes medgivande.
Sådan är 18–åriga Maria Opreas berättelse. Hon bor ett stenkast ifrån Yonela Ciobanu i Palamida.
– Jag blev förälskad i Razwan när jag var 13 år men mina föräldrar gillade honom inte, berättar hon. En kidnappning arrangerades och Maria flyttade till Razwans familjs hus i Cucova, grannby till Valea Seacă. Hon hoppade av skolan och två barn, Melisa och Elisa, föddes tätt.
– Vi hade det bra i vår lilla familj. Vi hade inte mycket men jag njöt av att leva familjeliv, berättar Maria. Men när sonen David Raszan föddes, ändrades allt. Raswan träffade en ny kvinna och det fanns inte längre plats för Maria och barnen i det gemensamma hemmet.
– Jag hamnade i chock och kunde inte längre amma babyn, berättar hon. Förvirrad och sviken tog hon barnen och gick till sin bror i Valea Seacă – han var den ende som hade plats för henne.
Maria sitter med sänkta axlar på den säng i broderns hus hon delar med barnen. Babyn vilar just nu lugnt i famnen men oron över hur hon ska få tag på modersmjölksersättning är ständigt närvarande.
– Barnen är det enda jag har. Jag hade aldrig kunnat lämna dem där, säger hon med svag röst.
Granne med broderns hus står ett halvfärdigt hus som Maria äger men just nu finns inga pengar till att färdigställa det.
– Min mamma tigger pengar i Norge som hon skickar ibland. Jag vill bara få det lugnt och behagligt och kunna ta hand om mina barn i mitt eget hus.

I fallfärdiga ruckel försöker kvinnorna i Valea Seacă få vardagen att fungera. De flesta hem är utan el och vatten, och blöjor byts på kalla jordgolv. Några saknar eldstad och när mörkret faller och kylan kommer krypande, tränger familjen ihop sig under lager av täcken. För kvinnorna gäller det att hushålla med de få slantar som finns. Att få tag på blöjor är en ständig oro, men även välling, medicin och kläder. Flera barn hålls hemma från skolan för att de helt enkelt saknar skor att gå i.
Andreea Plescan är en förebild i Valea Seacă. När en desperat mamma dyker upp vid centret öppnar hon alltid dörren. Hon bjuder på soppa som blivit över eller sitter ned och pratar över en kopp värmande kaffe. Det är kvinnor som Andreea Plescan som kan visa andra kvinnor att det går att leva annorlunda. Att det går att komma ur fattigdomen.
– Jag är rom och stolt över det. Det har gett mig det här jobbet, jag förstår deras kultur och deras behov, säger hon. Hon är en de viktiga krafterna i Hoppets Stjärnas center i Valea Seacă. I det som tidigare var ett övergivet rådhus har nu konstruktiva krafter mobiliserats för att hjälpa de mest utslagna, de som lever i Palamida, i ogräset och gyttjan. Barnen tas emot efter skolan, de får mat och en dusch. Centret är en stark symbol för förändring, det ger hopp.
Andreea Plescan har sin mamma att tacka för mycket. Hon var envis och fast besluten att Andreea skulle studera trots familjens knappa resurser.
– Vår familj var integrerad i det rumänska samhället i Bacau och därför hade vi ett försprång. Det gav mig säkert en skjuts framåt, berättar hon. Andreea och hennes syskon gick ut college och Andreea studerade vidare till socialarbetare på universitetet.
– Jag har min mamma att tacka för mycket. Hon är en fighter. Precis som alla de kvinnor som kämpar i Valea Seacă, säger Andreea.

text Elin Holmberg • foto Leif Wikberg