Charlotte Sjöberg föll sex våningar och knäckte alla revben och ena skuldran, punkterade lungorna, bröt ryggen och fick en ryggmärgsskada. Förlamad från midjan och ner fick hon starta ett nytt liv.

Charlotte Sjöberg bodde i en lägenhet på Kungsholmen i Stockholm och var anställd i en forskargrupp inom neurovetenskap på Karolinska institutet. I början av juli år 2012 befann hon sig hos sin pojkvän i Atlanta, USA.
– Tanken var att jag skulle hälsa på honom och den fjärde juli skulle vi springa världens största lopp på en mil tillsammans. Därefter skulle han åka med mig till New York för en anställningsintervju på ett läkemedelsföretag, berättar Charlotte när vi ses över en kaffe på ett bageri inte långt från hennes lägenhet i Enskede, Stockholm. Livet var då på topp och entusiastiskt planerade paret sin framtid. Om Charlotte skulle få jobbet skulle de flytta till New York tillsammans. Men istället hamnade Charlotte på sjukhus.
– Vi hade varit på restaurang och nattklubb till sent in på natten. Garaget tillhörande min pojkväns bostadshus låg på sjätte våningen och medan han parkerade bilen hoppade jag av och gick fram till kanten. Charlotte har minnesluckor av vad som hände, men höga klackar, mörkret och ett trasigt betongräcke slutade i att hon föll.

Hon minns hur hon fick tag i kanten där hon blev hängande tills pojkvännen kom till undsättning.
– I panik skrek jag ”Don´t let me fall”. Han tog mina händer, men den dagen hade det varit 40 grader och svetten gjorde att, trots att han krampaktigt försökte dra upp mig, gled våra händer isär. Jag föll sex våningar rakt ner i marken. Hade underlaget varit asfalt hade jag dött på en gång, men läkarna har berättat för mig att jag hade tur då underlaget som var gjort av singel var stötdämpande.

Charlottes pojkvän rusade ner för alla våningar och fick med sig en annan person, men när de kom ner märkte de att Charlotte hamnat i ett inhägnat område och de kunde därför inte ta sig in till henne. Men de hörde Charlotte väsa fram att hon inte kunde andas. Charlotte själv minns inte så mycket, men för pojkvännen blev händelsen så klart ett fruktansvärt trauma som han jobbar med än idag.
– I ambulansen tuppade jag av och på sjukhuset i Atlanta opererade man akut under totalt 17 timmar, först nacken och därefter ryggen. Sedan var jag nedsövd i tre dygn och den första tiden minns jag väldigt fragmentariskt på grund av starkt smärtstillande medicin.

Charlotte bröt alla revben, ena skuldran, punkterade båda lungorna, krossade en kota i nacken och tre i ryggen. Hennes pojkvän, som saknade kontaktuppgifter till sin svenska flickväns anhöriga, skickade mejl till hennes senast använda kontakter och tog sedan kontakt med svenska konsulatet och en kvinna vid namn Jill.
– Jill kom att bli en viktig person för mig. Hon tog kontakt med min familj och hon hälsade på mig varje dag under de fem veckor jag befann mig på sjukhuset. På söndagarna hade hon med sig klassiska svenska söndagsmiddagar, som till exempel stek med pressgurka. Hon, tillsammans med en fantastisk arbetsterapeut, blev min stora räddning i ett läge som var väldigt förnedrande och utsatt för mig. Folk hjälpte mig med precis allt, toabesök, tvättning, påklädning … allt. Men dessa två personer såg de små sakerna, som ändå var så viktiga. Som mascara på ögonfransarna, eller till exempel att jag behövde raka benen eller borsta håret.  

Hon beskriver att hon hade väldigt mycket smärta den första tiden och grät en hel del, men att hon inte såg hela bilden framför sig. Hon hade fullt upp med att bara andas och uthärda nuet.
– Försäkringsbolaget, som tog kontakt med min pappa, trodde att min försäkring hade gått ut. Men tack och lov hade den inte det, räkningen hade gått på 4-5 miljoner. Så en viktig lärdom är att se till att alltid vara försäkrad när du åker utomlands. Då slipper du i alla fall den biten om något händer dig.

På sjukhuset kallade man Charlotte för ”the girl with the golden wings”.
– Jag hade tur som både överlevde och som bara blev förlamad från midjan och ner, säger Charlotte.
Charlotte flögs över till Karolinska sjukhuset i Stockholm tillsammans med två läkare på en brits i ett reguljärflyg. Hon fick en insomningstablett och sov från sjukhuset i USA tills hon vaknade i en säng på KS. Väl i Sverige fick hon veta att hon aldrig skulle kunna gå igen.
– När läkarna sa detta kom det som en käftsmäll, som om de smulade sönder alla de små förhoppningar jag byggt upp under veckorna i USA. Jag blev väldigt arg men befann mig fortfarande i ett chocktillstånd. Det var först när jag kom till ett rehabiliteringshem, där jag blev kvar i 10 veckor, som jag hamnade i en ordentlig livskris och förstod att inget skulle bli som det varit.

På rehabiliteringshemmet fick Charlotte lära sig allt man behöver som ryggmärgsskadad. Förutom att man vid en förlamning inte kan gå, tillkommer det en hel del andra besvär och krångel som det tar tid att få bukt med.
– Jag fick lära mig att ta mig fram på stan, åka buss, gå på toa, klä mig. Jag fick helt enkelt lära mig att återta makten över mitt eget liv. Jag fick ett fullspäckat schema måndag till fredag med träning med sjukgymnast, arbetsterapeut och rullstolsinstruktör Många gånger satt jag bara och grät. Jag ville inte lära mig att klara mig själv, eftersom jag inte ville ha ett liv över huvud taget. Vissa dagar när det var riktigt mörkt ville jag bara inte leva.

I december fick Charlotte flytta hem och väl hemma i lägenheten möttes hon av den största utmaningen.
– Jag kände mig så ensam. Det kändes som att alla andras liv fortsatte medan mitt stannade upp. Det var helt surrealistiskt, säger Charlotte och berättar att hennes amerikanska pojkvän kom och hälsade på henne vid två tillfällen, men att deras förhållande tog slut.
– Vi gled ifrån varandra, men jag tror ärligt talat att det blev för jobbigt för honom att se mig i den här situationen. Han har nog tagit på sig en hel del av skulden för det som hände mig. Vi har en viss mejlkontakt idag, men inte mer än så.

Charlotte beskriver att hon under två års tid befann sig ”rejält under isen”.
– Men det var en stor hjälp att träffa andra olyckssystrar- och bröder med ryggmärgsskador liknande min, som levde bra liv med familj, jobb och en aktiv fritid. Detta skedde under tiden på rehabcentret Spinalis. Och det var viktigt för mig att träffa kvinnor som fött barn. Jag insåg att jag fortfarande hade en chans att kunna bli mamma, att fertiliteten inte påverkas av en ryggmärgsskada. Och jag förstod att jag skulle kunna bli helt självständig igen. Det var viktigt för mig.

Men det finns saker som Charlotte aldrig kan få tillbaka. Särskilt om somrarna saknar hon att bara kunna springa ner i vattnet och simma eller dyka från bryggan.
– Eller bara att få springa barfota på en gräsmatta. Jag saknar att dansa och rida, något jag sysslade med en hel del innan olyckan. Och jag saknar att bara kunna resa iväg lite spontant. Nu måste jag kolla vilka hotell som funkar för mig och liknande. Allt jag gör måste planeras i minsta detalj och allt tar tid.

I början hade Charlotte väldigt svårt att hitta tillbaka till sin kvinnlighet.
– Jag trodde aldrig att någon skulle kunna bli attraherad av mig igen. Man vill ju vara stolt över sig själv och sin kropp. Och från att killar kunnat vända sig om efter mig på stan blev jag plötsligt osynlig eller möts av medlidsamma blickar. Eller så möts jag av blickar som säger: ”Vilken superhjälte du är som klarat av detta”. Men jag är ingen superhjälte bara för att jag sitter i rullstol. Livet händer och man har ju inget val annat än att gå vidare med livet. Jag har lärt känna vänner i samma sits som jag som tagit sitt liv. Jag tror att det kan drabba dig värre om du måste omskola dig och byta yrke. Då blir det ytterligare en identitetskris. Som forskare har jag använt min hjärna och det kan jag fortsätta med även i framtiden. På den fronten behöver inte mitt liv förändras så mycket.

Charlotte beskriver att vägen tillbaka varit en långsam process. Med tiden har de mörka dagarna blivit färre och färre och de ljusare dagarna fler.
– Det känns lite som att sorgen är som ett ständigt närvarande oväder som anas borta vid horisonten, men som inte längre kommer över mig lika ofta ju längre tiden går. Jag mår allt bättre och jag tycker att även om min kropp har försvagats så har den mentala biten blivit starkare.
– Insidan, mitt självförtroende, har förändrats till det bättre. Jag har klarat saker jag aldrig trodde jag skulle kunna ta mig igenom. Från att ha varit helt sängliggande klarar jag idag min vardag helt själv. I början gick jag till en psykolog, men besöken sker allt mer sällan. Och jag har lärt mig att det är okey att känna ångest vissa dagar, det blir alltid bättre.

Två år efter olyckan började Charlotte dejta, på nätet.
– Jag har träffat en del killar och blivit tillsammans med någon, säger Charlotte. Som andra i 35-årsåldern längtar hon efter att skaffa man och barn.
– Ja, men än finns det tid, säger Charlotte och berättar att vänner och nära relationer hör till det viktigaste i hennes liv. De, tillsammans med hunden Gucci som tvingar ut henne på promenader, samt segling, är det som ger henne mest livsglädje idag.
– Kappsegling är ett helt nyfunnet intresse för mig. Det är en superhärlig känsla att lämna rullstolen på bryggan, sätta sig i båten och bara vara ensam med havet och vinden. Det ger mig en sådan enorm frihetskänsla. Ofta glömmer jag bort min funktionsnedsättning när jag är ute med båten.

Vad drömmer du om?
– Jag skulle vilja doktorera inom neurovetenskap, bilda familj och resa massor och då gärna tillsammans med någon.

text • foto Frida Funemyr