Christoffer Lindhe hade simmat i nästan hela sitt liv. När han var 17 år gammal var han med om en hemsk tågolycka där han blev av med båda sina ben och sin vänstra arm. Ändå fortsatte han att simma. Det skulle ta honom både till Paralympics i Peking 2008 och London 2012.

Christoffer Lindhe var från början en helt vanlig sjuttonårig kille, från Ulricehamn i Västergötland. Han umgicks mycket med sina kompisar och läste Teknikprogrammet på gymnasiet. Dessutom älskade han att sporta, och hade hållit på med simning sedan han var fem-sex år. Under början av 2006 hade han dock tappat motivationen lite, och funderade på att ta ett uppehåll med simningen i ett halvår för att se om han verkligen ville fortsätta. Christoffer fick det uppehåll han hade planerat, men på ett sätt som han aldrig hade kunnat ana.

Tågolyckan som förändrade allt
Det var under sommaren 2006 som Christoffers liv förändrades radikalt. Han och hans kompisar befann sig i Varberg för att titta på en bil- och flygutställning, och tältade en bit ifrån området. På kvällen var han trött och gick hem ensam, innan sina kompisar.
– Precis när jag skulle vika av mot tältet såg jag några människor bakom mig, minns Christoffer. Jag fick en känsla av att de ville följa efter mig så jag fortsatte rakt fram istället. Sedan minns jag inte mer. Jag vaknade upp på sjukhuset i Göteborg en och en halv vecka senare, utan båda mina ben och min vänstra arm.
Vad som hade hänt har Christoffer fått pussla ihop i efterhand. Det mest troliga är att han börjat springa för att han blev rädd för dem bakom sig.
– Antagligen har jag sprungit över en räls i mörkret, men snubblat och slagit i huvudet, säger Christoffer och pekar på ett ärr i pannan. Jag krossade i alla fall pannbenet och svimmade. Antagligen låg jag med benen över rälsen, och sedan kom tåget.
Lokföraren larmade genast polisen, som hittade Christoffer vid rälsen.
– Det var nog inte så trevligt för poliserna, konstaterar Christoffer. Mina ben och min arm hade slitits av redan när tåget körde på mig.

Förstörda framtidsdrömmar
När Christoffer vaknade visste han inte vad som hade hänt, han mindes inget tåg. Dessutom gick han på höga doser morfin för att klara av smärtorna, så när hans föräldrar berättade att han hade varit med om en fruktansvärd olycka visste han inte om han drömde eller var vaken. När morfindosen till slut kunde sänkas, tre-fyra veckor efter olyckan, förstod Christoffer vad som hade hänt.
– Det var jättejobbigt! Jag var 17 år gammal och vaknade upp utan båda mina ben och min vänstra arm. Allt rasade!
Tiden som följde blev kämpig. Christoffer grubblade mycket på varför det hade hänt just honom och på vad det nu skulle bli av honom.

Tävlingsmänniskan vaknade
Efter en eller två veckor insåg Christoffer att ältandet inte skulle hjälpa honom tillbaka till ett någorlunda normalt liv. Ungefär samtidigt såg han en dokumentärfilm om en kille från USA som hette Cameron Clapp. Han hade varit med om en nästan identisk tågolycka och blivit av med båda ben och sin högra arm. Ändå kunde han nu gå, springa, köra bil och åka skidor.
– Allt det som jag gjorde före olyckan, konstaterar Christoffer. Då vaknade tävlingsmänniskan inom mig. Kan han så kan jag!
På grund av detta blev Christoffer extremt motiverad. Han flyttades till rehabiliteringsavdelningen och kunde börja träna. Christoffer pushade sig själv väldigt hårt och hade som mål att lära sig så mycket som möjligt varje dag. Läkarna hade trott att det skulle ta flera år för Christoffer att komma tillbaka till ett normalt liv men redan efter ett halvår blev han utskriven och kunde börja i skolan igen.
Även om Christoffer hade lyckats ta sig tillbaka till ett relativt normalt liv, hade självklart mycket förändrats.
– Jag klarade det mesta själv, men fick ta mig runt i rullstol. Det fanns mycket som jag upptäckte att jag inte kunde göra, till exempel spela fotboll eller gå i skogen där det var backigt. Men jag ville inte se problemen, utan försökte se lösningar. Om jag inte kunde gå i skogen kunde jag köra fyrhjuling där istället.
– Alla förändringar var inte dåliga, tillägger Christoffer. Efter olyckan blev jag mycket mer tacksam. Dels för att jag överlevde, men också för allt det jag hade som var bra.

Från rehab till Paralympics
När Christoffer blev utskriven ville han fortsätta träna så han återupptog simningen.
– Så fort jag kom ner i vattnet visste jag exakt hur jag skulle göra för att simma även om jag saknade båda benen och ena armen.
Han började träna mer och mer och på första tävlingen slog han svenskt rekord. Svenska handikappslandslaget fick då upp ögonen för honom och han fick åka på fler tävlingar. Han presterade så bra tider att han till slut fick besked om att han hade blivit uttagen till Paralympics i Peking, detta bara två år efter den fruktansvärda olyckan.
– Inför tävlingarna trodde jag att jag hade chansen att komma sexa om jag simmade riktigt bra. Jag kom till slut fyra i två grenar, så jag var jättenöjd!
På grund av en långvarig infektion i benet 2011 såg det länge ut som att Christoffer skulle missa Paralympics i London 2012, men när han väl fick vistas i vatten igen lyckades han ta sig tillbaka fort. I London slutade han som bäst också fyra. Han satte personliga och svenska rekord i alla grenar.

Vill inspirera andra
I dag simmar Christoffer fortfarande, men tävlar inte längre. Istället jobbar han med att försöka tillverka nya, smartare proteser på ett företag i Halmstad. Han har också startat en fond vid namn ”Lindhes hjälte”. Till sommaren ska han för första gången dela ut pengar till någon som har drabbats av en olycka eller sjukdom som har förändrat livet totalt, men som trots detta har kämpat sig tillbaka.
Det är snart sju år sedan tågolyckan tog Christoffers båda ben och hans vänstra arm. I dag tänker han inte så mycket på olyckan men hade självklart velat att den aldrig hände.
– Jag hade gärna velat ha tillbaka mina ben och min arm, men det fungerar inte så. Därför har jag försökt göra det bästa av situationen, konstaterar Christoffer. Även om det har varit riktigt jobbigt har jag fortsatt att kämpa mot mina mål och mina drömmar, och det vill jag att andra människor också ska göra!

Christoffer Lindhe
Ålder: 24 år.
Familj: Mamma, pappa, flickvännen Martina.
Bor: Halmstad.
Sysselsättning: Egen företagare, utvecklar nya proteser.
Förebild: Cameron Clapp.
Främsta meriter: Att ha kommit tillbaka, fjärdeplatser i Paralympics, VM-brons 2009 och många SM-guld.
Motto: Vill man så lyckas man, ingenting är omöjligt.

text • foto Cecilia Imberg
Från Junia 2-2013