Jag hade i december 2013 förmånen att spendera två veckor på Mission Aviation Fellowships:s bas i Mount Hagen, Papua Nya Guinea. Resan blev en möjlighet att få insikt i livet som missionär med MAF och större kunskap om hur vardagen fungerar på en flygbas ute i djungeln i ett land där skottlossningar och stamrivalitet är en del av vardagen, men med många vackra människor som har nära till glädje och skratt.

När jag påbörjade min resa var jag nervös för vad jag skulle möta, att resa ensam och bytet av flyg i Port Moresby. Port Moresby är huvudstaden i PNG och en av världens 10 farligaste städer med 60-90 procent arbetslöshet och en hög dos av gängkriminalitet. Jag hade i förväg fått instruktioner hur jag skulle gå mellan de olika terminalerna, då flygplatsen är dåligt skyltad. Att resa som turist och ensam tjej utgjorde här en säkerhetsrisk. Det var helt enkelt inte läge att gå vilse på flygplatsen.

Mitt lokalsinne är inte något att lita på i vanliga fall, så på planet bad jag att Gud skulle hjälpa mig. Vid incheckningen till mitt anslutande flyg träffade jag en kvinna som erbjöd mig att vi kunde gå tillsammans i passagen mellan terminalerna och väl i inrikesterminalen bjöd hon även med mig till VIP-loungen. Där satt vi sedan och pratade om livet och hon gav mig restips. Det blev en bra start och jag kände mig redan välkommen till landet.

I Mt Hagen, där MAF:s huvudkontor i PNG finns, möttes jag av en kvinna från Nya Zeeland, fru till en av piloterna på basen. Hon blev min fadder under de första dagarna och hon visade mig runt på flygplatsen och i staden samt hjälpte mig med allt jag behövde. Mt Hagen är landets tredje största stad med 46 000 invånare. Staden ligger ca 1600 m över havet bland bergstoppar som delvis består av vulkaner omslutna av tät djungel. Tidigare gick invånarna runt med pil och båge, men nu för tiden har de bytt dem mot pistoler och på grund av stamuppgörelser förekommer skottlossningar och oroligheter i staden. Som tur var kom jag aldrig nära de beskjutningar som förekom i staden under min vistelse.

MAF har verkat i PNG sedan 1951. De flesta byar i landet ligger isolerade från omvärlden mellan bergen, utan några vägar. Markvägen kan man inte ta sig någonstans och därför är behovet av flygtransport i området stort. Dessa byar odlar i första hand kaffe och den enda externa inkomstkällan de har är att sälja det odlade kaffet. För att göra det möjligt behövs det flygtransport av varorna till större städer och detta är en del av MAF:s verksamhet i landet. Planen är att på längre sikt hjälpa människorna ute i de isolerade byarna att bygga upp affärsrörelser för att kunna skapa en hållbar utveckling i landet, en utveckling som bygger på deras egen ekonomiska styrka. Förutom detta ombesörjer MAF ambulansflygningar, transporterar missionärer, lärare och undervisningsmaterial. Piloterna har även ett projekt där de säljer biblar i byarna, de går åt som smör i solsken.

Behovet av piloter och andra medarbetare i PNG är större än det någonsin varit tidigare. Det är nödvändigt att de piloter som kommer kan tänka sig att satsa ett antal år för att det ska vara värt den omfattande flygutbildningen. Piloterna måste dessutom ha flygvana och erfarenhet och man går även en intern utbildning på de sträckor man ska flyga. Höjden man flyger på är ofta lägre än de högsta bergstopparna, eftersom man kan få syrebrist om man går högre. Att då vara tvungen att kryssa runt bergstoppar samtidigt som ingen landningsbana är den andra lik gör flygningen till en större utmaning än på många andra ställen i världen.

Jag inser att jag är bortskämd med raka, platta och i många fall asfalterade landningsbanor. I PNG har de ofta en lutning på över tio procent och avslutas med antingen en bergsvägg eller ett stup. På ett av fälten där jag startade såg man inte hela fältet utan en person stod längst ner och vinkade när det var fri väg för att starta.

Det bästa med resan var för mig mötena med lokalbefolkningen ute i byarna. Människor var otroligt vänliga och tacksamma. För många är det veckans höjdpunkt när MAF-planet kommer och en livlina ifall något skulle hända. Jag är även glad för den insyn och erfarenhet piloterna jag fick följa gav mig. Deras villighet att tjäna, att lära ut och deras passion för flyg smittade verkligen av sig.

Emma Zahlin – två veckor i Papua Nya Guinea

Läs mer om MAF på: www.maf.se