Vid det här laget var Anna säker på att hon skulle vara gift och ha en stor familj. Men hennes verklighet blev en utmanande tillvaro som västerlänning i Kabul, Afghanistan.
De senaste åren har Anna Levin levt med skyddsväst och en to-go-bag bredvid sängen om larmet skulle gå. Bombattentat är ett ständigt hot i hennes värld. Men viljan att hjälpa människor är starkare än rädslan.
Hon är amerikan med svenska rötter, pastorsdottern med föräldrar som under många år arbetat som missionärer i Pakistan. Och visst spelade hennes bakgrund roll för valet att åka till Afghanistan på statligt uppdrag. Från Washington DC och chefsjobb inom senaten till utmanande demokratiseringsprocesser i ett av världens tuffaste länder för västerlänningar.
– Jag längtade utomlands och ville tillbaka till det som verkligen motiverar mig – att hjälpa människor, berättar Anna.

Annas uppgift under fyra år var att hjälpa afghanerna att bygga upp ett tryggt och säkert fängelsesystem. Hon var anställd av ett privat bolag men uppdragsgivare var den amerikanska staten. Och det var ett steg rakt ut i det okända. Anna stationerades i Kabul och reste en hel del även i andra delar av landet. Åtminstone under den första tiden.
– Kriget är över i Afghanistan men det finns andra element som skapar oro, talibanerna har blivit allt mer aktiva, IS rör sig i landet och hotbilden har växt. Vi trodde att det bara handlade om att göra slut på kriget i Afghanistan men hela världen har förändrats så mycket, säger Anna.

Som västerlänning i Afghanistan lever man under en ständig hotbild. För 1,5 år sedan utsattes Annas bas i Kabul för en attack av en självmordsbombare. Sex av hennes arbetskamrater dödades och flera skadades svårt. I höstas blev en bilkonvoj beskjuten av en raket som också skördade flera dödsoffer. Under det senaste halvåret har hon i princip aldrig rört sig utanför basen på grund av hotbilden. Skyddsväst är standard och bredvid sängen har hon haft sin ryggsäck packad med livsnödvändigheter som multiverktyg, pass, sjukvårdsartiklar och lite kontanter om hon måste ge sig av mitt i natten.
Ändå vill hon knappt prata om hotbilden.
– Folk tycker att man är galen som är kvar. Men man stannar ändå, trots hotet, för du vet att det finns saker kvar att göra, det finns ett större mål i att hjälpa afghanerna skapa ett demokratiskt
samhälle.

Men har du inte varit rädd?
– Jo, men nej. Man kan inte gå omkring och vara rädd hela tiden. Det finns dagar när jag har varit rädd men det goda har alltid övervägt. Jag har inte haft på mig säkerhetsvästen alla dagar. Jag har fortfarande fixat håret, fortfarande fixat tacos på den lilla spisen i mitt rum och dukat upp en buffé på min säng.
Hon skrattar.
– Kanske har jag påverkats en del av mina föräldrar också. De har alltid sagt att åren i Pakistan var de bästa i deras liv, trots att de levde under hot hela tiden.

Annas kristna tro betyder mycket både för hennes mod och för hennes vilja att hjälpa andra. Hon har ”levt med Gud” hela sitt liv. Och hon har känt att Gud vill använda henne för att göra skillnad i den här världen. Visst trodde hon också att det var Guds plan för hennes liv att hon skulle gifta sig och ha en stor familj. Där är hon inte än, trots att hon passerat 50. Och kanske kommer hon aldrig att hamna där. Det är en sanning som hon sakta men säkert har börjat acceptera.
– Det var tufft att ge upp drömmen om en egen familj. Och det här var inget som kom över en natt, men det var en process som ledde fram till en mer äkta tro. Jag behövde vara helt ärlig mot mig själv och mot Gud. Komma underfund med nästa steg. Hitta en ny dröm, säger Anna.
Hon ville inte ha en tro baserad på Guds löften, hon längtade efter en tro baserad på Gud själv. Att drivkraften i hennes liv inte skulle vara drömmen om ett liv med man och barn utan kärleken till Gud.
– Jag var tvungen att möta min egen besvikelse och sorg. Omdefiniera mig själv. Och gräva djupare i min bild av Gud, säger Anna.

När vi träffar Anna är hon på semester i ett vinterkallt Sverige, och står inför ett nytt vägskäl. Efter fyra år i Afghanistan har hon avslutat sitt uppdrag, lämnat över till afghanerna och är redo att vända blad. Hon vet inte alls vad som väntar den här gången. Hela hennes liv ligger i kappsäck. I praktiken har hon inget hem, allt ligger i lådor i ett förråd. Föräldrar och syskon med familjer finns i Texas, själv befinner hon sig i något av ett tomrum.
– Men jag känner frid. Jag behöver en paus. Och jag vill inte springa före Gud, han får öppna mina dörrar. Men jag gissar att jag ganska snart befinner mig i något nytt galet program i något fattigt utvecklingsland. Det är liksom jag.
Hon ler.
– Jag gillar äventyr och att ta risker. Jag känner mig inte hotad i okända och svåra situationer. Och jag vet att bibelordet är sant, att Guds Ord är en lykta för min stig. Inte så att jag ser hela vägen, men så att jag ser tillräckligt för att ta nästa steg.

En tanke som hela tiden rör sig inom Anna är – hur gör man för att älska Gud mer än sitt liv?
– Det här var inte det liv jag hade tänkt mig, men jag fortsätter framåt. Jag tänker inte vara bitter, jag vill ha ett mjukt hjärta som Gud kan arbeta med. Om du inte har ett mjukt hjärta dör allting inom dig. Jag tror verkligen att Gud har riktigt goda planer för mig, att det väntar något stort. Och jag vill lära mig att älska Gud mer än mitt liv. Det är då livet blir helt autentiskt och ärligt.

text Gabriella Mellergårdh • foto Privat

DELA
Tidigare artikelSommarfint på trappan
Nästa artikelDe glömda kvinnorna