Danska Lone Dröscher Nielsen är kvinnan bakom världens största rehabiliteringscenter för orangutanger. Hon sa upp sig från sitt jobb som flygvärdinna och blev istället mamma för behövande orangutanger.

Fascination för djur
Vi ses på Arlanda där Lone mellanlandat innan hon ska vidare till sitt hem i Wales där hon bor sedan några år tillbaka. Lone föddes i Aabybro i Danmark 1963. Redan som litet barn var hon fascinerad av djur. Hon tog hem allt från spindlar till vildkatter.
– Mina föräldrar har alltid stöttat mig. Aldrig har de sagt åt mig att göra något annat än det jag vill syssla med. Lyckan var stor när jag som 14-åring fick praktisera under tre veckor på ett zoo. Det var då Lone förstod att hon skulle jobba med djur, men inte med vilken art och hon visste inte heller var i världen.
– Jag har alltid lockats av äventyr så efter gymnasiet reste jag runt i hela världen och testade på de flesta jobb man kan tänka sig, allt från privatkock och barnflicka till jobb på restaurang och hotell.

Fick som flygvärdinna se världen
Som 21-åring var Lone färdigutbildad flygvärdinna. I tio år reste hon runt och fick se världens alla hörn. Det var ett förmånligt jobb, hon arbetade intensivt en del av året och under längre ledighetsperioder reste hon till nya platser på egen hand.
– Det var under en av dessa semestrar som jag som frivillig volontär kom till primatologen Birute Galdikas i Tanjung Puting National Park på Borneo. Professor Galdikas drev själv ett mindre rehabiliteringscenter för orangutanger. Jag kom dit och hjälpte henne att ta hand om de små nödställda aporna som blivit hem- och moderlösa på grund av skogsskövling.

Regnskogens magi
Tio dagar gick utan att Lone fick se en enda orangutang. Till en början blev hon förälskad i regnskogen.
– Det var något som fick mig att känna att ”här hör jag hemma”, jag kände mig ett med naturen. Visst var det svettigt och tröttsamt, men framför allt var det äventyrligt och vackert. Tidigare hade jag bara sett regnskog på TV, men det går inte att jämföra med hur förundrad man blir över dess magiska skönhet i verkligheten. Och att se djur i burar är ingenting mot att se dem i sin verkliga miljö, i naturen där de hör hemma.

Veckor blev till år
Så snart Lone träffade orangutangerna blev hon fäst vid dem. Första gången Lone såg en moderlös orangutang i ögonen, såg hon en total avsaknad av livslust. Samtidigt blev Lone vittne till den massiva skövlingen av regnskogen, som gör orangutangerna så sårbara.
– Jag bestämde mig för att vara orangutangernas röst och föra deras talan i en värld som till synes hade glömt dem. När den första orangutangen höll sina armar runt min nacke började jag gråta. Det var så stort. De är i sådant stort behov av trygghet och närhet.
Lone stannade längre och längre, veckor blev till månader och månader till år. Fram till mitten av 1990-talet hade hon använt alla sina pengar och all sin semester till att resa till orangutangerna på Borneo.

danskalone1

Bosatte sig på Borneo
Då beslutet att flytta till Borneo var taget sa Lone upp sig från sitt jobb som flygvärdinna på SAS och flyttade till ön permanent.
– En del tyckte jag tog ett konstigt beslut som tog avsked av familjen, vänner och basen i Nordjylland för att resa till en ny kontinent. Men jag hade aldrig särskilt många vänner, min och pojkvännens relation hade redan börjat knaka på grund av allt mitt resande. Och min mamma och pappa träffade jag ändå mycket sällan. Andra i min ålder ville ha barn, men inte jag. Jag tycker det är en hård värld som små barn får växa upp i idag. På grund av allt detta kände jag att jag inte hade något att förlora, bara allt att vinna.
Tidigare hade Lone flugit jorden runt, bott på lyxhotell och shoppat i New York. Allt handlade då om henne själv. Nu skulle Lone istället sätta något annat före sig själv.

Offer för skogsskövling
Orangutangerna behövde Lones hjälp och hon kunde bara inte vända dem ryggen.
– Målet var att skapa ett rehabiliteringscenter för de orangutanger som mist sina mödrar och sina hem i centrala Borneo. 1999 startade jag rehabiliteringscentret, Nyaru Menteng, i den centrala delen av Indonesiska Borneo. I dag är centret världens största.
Sedan dess har centret tagit sig an orangutanger som blivit offer för skogsskövling och röjning till fördel för palmoljeplantager. Lone skyller inte på indonesierna som skövlar sin regnskog för palmoljan utan på alla oss européer som köper den.
– Vi använder den i vissa råvaror och som biodiesel till exempel. Det finns ingen skog, ingen miljö eller mat för orangutangerna att livnära sig på. Jag har räddat och varit mamma till över 1300 orangutanger. Idag är centret Nyaru Menteng med över 500 orangutanger världens största i sitt slag.

Ett center som växer
Nyaru Menteng är med sina 200 lokalt anställda och sitt samarbete med lokala leverantörer områdets största arbetsplats. Alla orangutanger ska utfordras, stimuleras och tittas till av veterinärer.
– Att centret vuxit med rekordfart är inte ett faktum som gör mig stolt. Alla orangutanger vi har på centret har haft tur att vi fann dem innan det var för sent, och de har en framtid. Men vi måste angripa roten till problemet för att få stopp på skövlingen av regnskogen, som gör orangutangerna så sårbara för människor. Bäst vore det så klart om inte Nyaru Menteng behövdes, menar Lone.

Attackerad av orangutang
Endast vid ett tillfälle har Lone attackerats ordentligt av en av alla orangutanger som hon tagit sig an.
– Mellie var lika stor som jag. Hon ville in i huset och hon visste att jag hade nycklarna i fickan, men jag lät henne inte komma in. Jag gick och bar på fyra bebisar och kunde inte skydda mig när hon kom emot mig. Jag kastade de andra små orangutangerna åt sidan, men snart hade hon bitit av mig fingertopparna (de gör så för att de vet att man inte kan klättra i träd om händerna inte fungerar). Jag la mig ner på marken och försökte skydda mitt ansikte. Mellie drog fram armarna och fortsatte att bita. Än idag kan man se ärr från detta tillfälle på flera ställen, säger Lone och visar upp några ärr på kroppen. Hon fortsätter:
– Det var blod överallt och jag skrek efter hjälp. Till slut kom en man från centrat och då skyndade orangutangen iväg. Jag tog en antibiotikakur och började min färd mot närmaste sjukhus. Först 7 kilometer i hettan genom djungeln fram till en flod. Där försökte jag ro, det tog 1 ½ timme. Jag övernattade på en ö och tog mig senare fram till ett flyg som först flög mig till Java och därefter vidare till Singapore hospital. De undrade varför jag inte kommit tidigare, jag skrattade bara.
Man opererade Lone och sedan återvände hon till sina vänner. Lone har aldrig förebrått Mellie som anföll henne, hon hade så mycket med sig i sin ryggsäck.
– När jag för första gången hörde om Mellies bakgrund blev jag förskräckt. Kanske var jag då lite naiv, jag trodde inte att människor kunde vara så grymma. Det var ofattbart att förstå att hon hade utnyttjats som prostituerad. Hon rökte cigaretter och drack alkohol. Det var så extremt att jag först inte kunde tro på det. Det gjorde mig plötsligt medveten om hur ovetande många av oss är om vad som pågår runt omkring oss.
Lone har mött Mellie flera gånger efter detta tillfälle och Mellie har haft problem med sin mammaroll, fött fyra bebisar som hon övergivit. Men senast Lone såg henne, hade hon blivit mamma för femte gången och Lone såg att hon tog väl hand om sin bebis.
– När jag började arbeta med orangutanger, sa mitt sunda förnuft att orangutanger, precis som barn, blir starkare och mer självständiga ju mer kärlek de får när de är små. Just detta har varit min metod.

Problem med hälsan
Men livet på Borneo var inte helt problemfritt. Hälsan påverkades med tiden. Lone fick plötsligt hög feber som höll i sig längre perioder, svår huvudvärk och ett flertal infektioner i sina njurar.
– Jag tog hand om flera hundra orangutanger och min personal bestod nu av över hundra personer. Vi fick inte in några pengar och jag höll på att bli bankrutt. Får vi inga pengar dör orangutangerna ut. På grund av denna stress hade jag ständigt högt blodtryck. Min kropp kollapsade helt och läkarna menade att jag var tvungen att flytta ifrån tropikerna. Skulle jag drabbas av en femte njurinfektion var det inte säkert att jag skulle överleva.
Lone testade att flytta ett par veckor till en vän i Australien och tillfrisknade då sakteligen. Veckorna som följde var de svåraste i Lones liv.
– Jag visste att jag inte kunde bo kvar på Borneo, jag skulle bli tvungen att hitta en ny bas i mitt liv. Efter 15 år i regnskogen blev jag av hälsoskäl tvungen att flytta tillbaka till Europa. Jag hittade ett litet hus omgärdat av mycket skog – för utan skog kan jag inte leva – i natursköna Wales, där jag bor numera.

Slutar aldrig kämpa
Idag mår Lone mycket bättre. Hon har lärt sig att lyssna på sin kropp.
– Det finns inget som kan ersätta livet tillsammans med de röda aporna, men min skog och promenaderna med min hund är det som får mig att må bra. Min ambition att vara orangutangernas röst kommer jag dock aldrig att släppa.
Idag arbetar Lone utifrån sin bas i England via Save the Orangutan. Hon vill säkra orangutangernas rätt till ett liv i regnskogen. Samtidigt arbetar hon som rådgivare åt Nyaru Menteng.
2012 reste Lone tillbaka till sitt hemland och sina trofasta danska supporters med goda nyheter: Efter år av förhandlingar har hennes center fått brukanderätten till ett 350 km2 stort regnskogsområde. Det betyder att de första orangutangerna som genomgått skogsskolan nu kan vända hem till ett liv i skogen. De första utsättningarna har börjat och de omfattande förberedelserna är i full gång. I Bukit Batikap är hittills 99 orangutanger frisläppta.
– Vi hoppas kunna återföra 600 orangutanger de kommande 10 åren. Mitt arbete med att rädda och rehabilitera Borneos röda apor har skildrats både av DR, BBC och Animal Planet. Harrisson Ford är en av alla som besökt mig, han skänkte 25 000 dollar till vårt arbete. Arbetet kräver resurser, som vi inte har just nu. Vi behöver därför allt stöd och all uppmärksamhet vi kan få.

text • foto Frida Funemyr samt privat