Så lever de romska kvinnorna i Rumänien

I byn Valea Seacă i nordöstra Rumänien lever den romska befolkningen i svår fattigdom. Analfabetism och arbetslöshet är stora problemområden, och i denna folkgrupp som redan är marginaliserad finns det en skara som har det tuffast. Kvinnorna.
Diskriminering och patriarkala strukturer gör livet hårt för många romska kvinnor i Rumänien. På det sättet kämpar de med dubbla problem, och de är i många fall underordnade sina män och styrda av könsroller. Det är inte ovanligt med arrangerade äktenskap, där det bestäms redan när en flicka är liten, vem hon ska gifta sig med några år senare.
– Om flickan hittar en annan kille än den som bestämts åt henne, kan det enda alternativet vara att rymma, säger Liviu Avasiloai, pastor och frilansare åt Hoppets Stjärna.

Maria Botez är 18 år och bor i Pălămida, den fattigaste delen i byn Valea Seacă. Pălămida betyder ungefär ”platsen där ogräs växer” eller platsen för luffare och utslagna. Här, i den rumänska regionen som kallas Moldavien, bor sannolikt EU:s fattigaste människor. I fallfärdiga hus, med jordgolv och inte så sällan utan elektricitet, försöker kvinnorna få tillvaron att gå runt med det lilla de har. Många av dem lever ensamma med sina barn, när männen reser till andra länder för att försöka försörja sig genom tiggeri. Ibland är männen borta flera månader, och kvinnorna tar ensamma hand om barn och hem.

För ett och ett halvt år sedan träffade Maria Botez en kille, Vasile. Han bor i den mer välmående delen av byn. Han är också rumänsk rom, men hans familj är något så när integrerad med rumänerna och lyckas därmed också få ett och annat inkomstbringande uppdrag.
– Jag blev gravid och vi bodde ibland hos honom, ibland här. Han föll för mig för att jag var söt, säger Maria och ler.
Men när sonen Constantin föddes och Vasile förstod att livet skulle bli svårt i Pălămida valde han att lämna henne och barnet.
– Nu är jag helt beroende av min mamma, säger Maria. På frågan om hon älskar barnets pappa är svaret ja.
– Jag hoppas såklart, för Constantins skull. Men jag vet att han inte kommer tillbaka. Han har större möjligheter än jag och har nog redan träffat någon ny, någon från byn, säger Maria och lägger kinden mot babyns mjuka mage.
Maria Botez bor med sin mamma och sina syskon i ett fallfärdigt hus på 20 kvadratmeter. Pappan befinner sig för tillfället i Sverige för att tigga. Exakt var vet hon inte.

De har ett sovrum och ett kombinerat kök/förvaringsrum. När vi besöker dem bor också Marias kusiner där eftersom även deras föräldrar rest utomlands för att tigga. Marias mamma, 38-åriga Viorica Radu, har ansvar för sammanlagt sju barn. Blöjor till de två minsta är ett av kvinnornas största bekymmer.
– Jag kan använda en per dag, blir den full så måste Constantin fortsätta ha den, berättar Maria.
När jag tittar mig omkring i rummet ser jag kläder från Lindex och H & M. Det Maria har, har hon fått från svenska välgörare. Ibland lyckas hon tjäna en slant på okvalificerade uppdrag, som mest har hon fått in 12 euro.
Både Maria Botez och hennes mamma gick i skolan tills de var 14 år men kom aldrig vidare. För att fortsätta till gymnasiet kan det krävas att man har pengar för att hyra ett rum i stan. De flesta romer har inte en chans. Och de romska kvinnornas chanser till utbildning är ännu sämre.
– Det som skiljer mig från min dotter är att jag har en man och vi har kunnat hjälpas åt. Jag känner oro för Maria och så länge hon inte har en man måste hon bo här, säger Viorica Radu.


Pălămida ligger en bit ifrån byvägen som går genom Valea Seacă. Ju närmare landsvägen, desto större välstånd, men hela befolkningen lever mer eller mindre i fattigdom. 3 500 människor bor i byn, hälften av dem är romer och arbetslösheten är katastrofalt hög.
Kvinnornas roll är att ta hand om hushållet och barnen. Inte sällan är familjerna stora; många romer tillhör den ortodoxa kyrkan och är djupt troende. Abort ses inte med goda ögon, och preventivmedel används inte ofta. Det är vanligt att kvinnorna föder fyra barn eller fler.
Maria Botez kan själv inte beskriva hur hennes framtid kan se ut. Hon vet inte, och lever just nu dag för dag. Drömmen är att ha ett eget boende. ”Ett rum skulle räcka,” säger hon.

I en annan del av Pălămida bor Stella Stamgagiu med man, barn och barnbarn. De har provat lyckan i väst och försökt försörja sig genom tiggeri i Norrland, i Sverige. Men 60-åriga Stella är trött.
– Det mesta av pengarna gick till min dotters medicin, säger hon. Jag har ingenting kvar nu.
Stellas dotter Monica StingacÎu lider av HIV och visar en kasse full av mediciner. Hennes två döttrar har sannolikt samma sjukdom men det har ännu inte fastställts. Monica lever mångt och mycket som Maria Botez. Ensam med sina barn, och beroende av sina föräldrar.

Doktor Ioana Bunescu är forskare vid Malmö universitet och har skrivit boken ”Roma in Europe. The Politics of Collective Identity Formation”.
– Levnadsvillkoren för romska kvinnor i Rumänien är påverkade av de sociala ojämlikheter som finns i landet, samt deras etniska och könsmässiga status. En kombination av dessa faktorer gör att kvinnorna befinner sig i en underlägsen position, säger hon. Ioana Bunescu förklarar att det har genomförts speciella hälsoprogram i Rumänien för att förbättra möjligheterna för kvinnorna att få bättre och säkrare mödravård. Det finns förväntningar på att de ska vara oskulder innan de gifter sig, vilket leder till att de gifter sig tidigt och föder många barn, redan från låg ålder.
– Möjligheterna för romska kvinnor att tjäna egna pengar, är små. De är isolerade från den möjligheten eftersom de har ett stort ansvar för familjen och förväntas ha det också. Deras status är mycket högre innan de gifter sig, då de är oskulder. Situationen med fattigdom i de romska samhällena och kvinnornas låga status när de gift sig kan också leda till att de utsätts för olika former av misshandel senare i sina vuxna liv. De inbitna könsrollerna, och förväntningarna som finns på kvinnorna att ta hand om barn och hem, gör att de lämnar skolan tidigt.
– Eftersom många blir mammor väldigt tidigt, går det sällan att kombinera familjelivet med skolan, säger Ioana Bunescu.

text Elin Holmberg • foto Leif Wikberg