Britt-Marie jobbar som volontär på Manna – Smyrnas matförråd

I hjärtat av Göteborg ligger Smyrnakyrkan, en församling som strävar efter att vara en gemenskap som följer Jesus och förändrar liv och samhälle. Sedan några år tillbaka har ett stort antal socialt utsatta människor i staden strömmat till Smyrnas matförråd, Manna, för att få ta emot matkassar. De är alla vittnen om hur kyrkans strävan har förändrat just deras liv. Men arbetet har inte bara påverkat dem som kommer och tar emot hjälp; det har även förändrat de människor som sträckt ut sina händer för att hjälpa.

Jag har stämt träff med en av Mannas volontärer, Britt-Marie Jernselius. Hon kommer in i Smyrnas café med snabba steg och ett stort leende. I vanliga fall är arbetsdagen avslutad sedan en timme tillbaka men idag har de haft extra mycket att göra. Igår pågick nämligen Vårruset i Göteborg och de livsmedel som inte gick åt vid Vårrusets traditionsenliga picknick har idag levererats till matförrådet.
Vi sätter oss på utsidan i den värmande vårsolen. Runt oss hörs stadens puls; spårvagnar, ljudet från övergångsställen och ”tjötande” göteborgare som lämnat sina vinteriden. Britt-Marie berättar att hon varit med som volontär i Manna sedan oktober förra året efter att hon fått frågan från sin vän Conny, Mannas chef. Hon tänkte ”varför inte testa” och idag utgör engagemanget en viktig del av hennes liv och har dessutom fått betyda mycket för hennes tro.

Alla bidrar med sitt
En vanlig dag för Britt-Marie börjar kl. 9. När matleveranserna kommer packas grönsakerna så att de är klara när utdelningen kommer igång. Kött och mejeriprodukter plockas under tiden som påsarna delas ut – alla hjälpsökande som kommer får två påsar med sig hem. Klockan 10:30 har de en samling där Conny delar något med gruppen och sedan går de alltid en ”delningsrunda” då var och en ges tillfälle att berätta hur man mår och om det är något speciellt som händer i ens liv. Britt-Marie upplever att detta gör mycket för deras gemenskap. Med hennes egna ord så ”är det väl det här som kallas kärlek”.
Att Britt-Marie är i sin hemmamiljö syns tydligt under tiden vi sitter och pratar. Många hälsar på henne när de kommer eller ropar glatt på vägen ut: ”Ses i morgon!” Hon berättar att de som arbetar ihop har blivit som ett stort kompisgäng där alla har sin specifika plats. När de arbetar ihop under dagen vet alla vad den andra gör – arbetet flyter på. Att alla bidrar med det lilla de kan gör att allting samverkar till en bra helhet.

Ett arbete som växer
Människorna de möter dagligen har, liksom volontärerna, olika bakgrund och livshistorier med sig. Vissa är pensionärer som inte får pensionen att gå runt, andra är ensamstående och somliga är nyanlända. Att få möjlighet att mötas, ge bröd för dagen, ett vänligt ord och kanske en kram är något som betyder lika mycket för givaren som mottagaren. Hon ser ett stort behov av denna sortens insatser i Göteborg och tror att arbetet bara kommer att fortsätta att växa precis som det gjort hittills. Hon berättar att de under dagen vi ses haft två studiebesök från två olika platser i landet som kommit för att se hur Manna arbetar med matförrådet. Förhoppningsvis kommer arbetet inte bara växa i Smyrna utan utvecklas på fler platser i landet.
Att engagemanget i Manna skulle betyda så mycket för henne var inget hon förväntade sig från början. Hon upplever att de alla verkligen tar sitt uppdrag på allvar och lägger ner sin själ i att de som kommer skall få mat. Britt-Marie blir rörd när hon tänker på den tacksamhet som de hjälpsökande visar. Vissa dagar, som idag, är det mycket att göra men i gruppen har man tålamod med varandra och hjälps åt.

En levande tro
Tron är något Britt-Marie haft med sig sedan hon var liten, men det är först nu den har blivit levande för henne. Den kyrka hon tillhörde på sin barndomsort upplevde hon som stel, hon kände sig aldrig välkommen där och kyrkan gjorde inget för att bjuda in folk till sin gemenskap. Bismaken från erfarenheterna av kyrkan gav henne känslan att detta inte var något hon ville ha, vilket ledde till att kyrkan inte varit en stor del av hennes liv – tills hon kom till Smyrna genom sitt engagemang i matförrådet. Här upplever hon klimatet helt annorlunda; kyrkan är öppen och välkomnande mot såväl unga, barn och människor från alla olika sammanhang och kulturer. Efter söndagens gudstjänst går hon ut påfylld med ny energi. Att församlingslivet kunde vara så bra hade hon ingen aning om.
Bakom sig har Britt-Marie lämnat en karriär som inköpare, något hon arbetat som under 16 år. Idag är karriärstegen inget som lockar henne. Efter att ha arbetat i Manna har Britt-Marie medvetet sänkt sin levnadsstandard. Hon känner inte längre samma längtan efter saker hon egentligen inte behöver – som ny bil vartannat år eller en hög inkomst. Det viktigaste säger hon är att omge sig med folk som sprider framtidstro.

Matförrådet – händelsernas centrum
Vi tar oss ner till händelsernas centrum – självaste matförrådet – där några volontärer fortfarande är kvar och arbetar. Vid utdelningen står en liten pojke som glatt smaskar i sig innehållet ur en burk med chokladpudding; för honom är detta vinstlotten ur dagens påse. När man kommer in i förrådet får man känslan av att vara i en gammal speceriaffär. På hyllor längst med väggarna står diverse torrvaror, bröd och frukt. Något man inte skulle se i en vanlig affär är namnet Jesus som sitter uppsatt på väggen, men detta är ju heller ingen vanlig affär.
Britt-Marie börjar genast skoja och skratta med sina kolleger som försöker få ordning på alla bananlådor Vårruset levererat. Jag får snabbt hoppa undan några gånger för att undvika att kollidera med någon volontär – det märks att de är mer vana än jag att röra sig bland hyllorna.
Vi avslutar vårt samtal med att tala kring varför man egentligen skall engagera sig volontärt. Britt-Marie vill uppmuntra alla att vara med i något hjälparbete:
– Det borde alla testa på! Man är mer nöjd med sig själv när man ser att man kan hjälpa till och bidra med det lilla man kan.
Jag låter Britt-Maries visa ord eka kvar efter vårt samtal: ”Om alla gjorde någonting varje dag för en annan människa – då tror jag världen skulle bli lite bättre”.

text • foto Josefine Hagby