Miriam Mondragons största idoler var de starka missionärskvinnorna i kyrkan. Tidigt valde hon att förändra världen. Engagemanget som volontär visade vägen och är orsaken till att hon idag är bosatt i Honduras – ett av världens mest våldsbenägna länder. Gud har gett henne modet hon till en början saknade och kärleken från Honom övervinner rädslan.

Honduras har länge legat etta på FN:s lista över global mordstatistik. Huvudstaden Tegucigalpa är våldets centrum och precis här har svenska Miriam Mondragon beslutat sig för att jobba och leva. Vi ses i en hotellobby i Stockholm när hon är på ett kort Sverigebesök för att prata om boken “Kärlek i våldets stad”, där författaren Berthil Åkerlund berättar om hennes liv och arbete.
Egentligen är det ganska ironiskt att Miriam jobbar i slummen med tanke på att hon, som barn, var ovanligt rädd för det mesta.
– Jag var rädd för de stora killarna och för både det ena och det andra. Samtidigt växte jag upp i den tryggaste miljö man kan tänka sig, menar Miriam och beskriver småstadsidyllen
i Piteå.
– Vi cyklade runt hur som helst, byggde snökojor och hade egentligen inget alls att vara rädda för.
Miriam växte upp i en kristen familj och det var i kyrkan hon fascinerad satt och lyssnade till missionärernas historier om hjälparbete i Afrika.
– De där modiga kvinnorna blev mina idoler och förebilder. Min dröm blev att få vara en av dem. Jag ville också hjälpa utsatta människor, annars skulle mitt liv inte vara något värt. Tanken var att bli läkare, men då hon inte kom in på läkarlinjen fick hon välja andra vägar. Bland annat läste hon en ulandslinje, pluggade spanska och jobbade några år som kontakttolk.
Men 1993 kom Miriam som SIDA-volontär och missionär för att arbeta med utbildning och alfabetisering i slummen i Honduras huvudstad, Tegucigalpa. Aldrig tidigare hade hon sett sådan fattigdom.
– Det fanns ingen el och inget vatten. Vi blev loppbitna och jag fick olika magåkommor.
Miriam fick förklarat för sig att om man överhuvudtaget skulle kunna bekämpa landets fattigdom skulle man först och främst behöva ta itu med våldet och brottsligheten.
– Gängkrig, infiltration från mexikanska drogkarteller och en instabil politisk situation gör att Honduras länge haft första platsen som världens mordtätaste land med 20 mord om dagen. Kylfacken på bårhusen räckte inte längre till.
Men genom stora insatser av polis och militär har mordfrekvensen ändå minskat de senaste åren. Förutom Honduras karibiska öar är det kort och gott inget land turister gärna åker till längre.

Miriams första vistelse i Honduras varade i tre år, men redan efter två och
ett halft år mötte hon Alexis som senare skulle komma att bli hennes man.
– Vi träffades genom arbetet i slummen. Han tyckte nog att det var en farlig plats för mig att vistas på och tog på sig en beskyddande roll. Till en början var vi bara vänner, men efter nästan ett år övergick vår vänskap till kärlek. Den drivkraft vi har i att hjälpa utsatta män-niskor förenar oss.
Miriam berättar att Alexis är en av alla de pojkar som lika gärna hade kunnat hamna i ett av alla maffialiknande gäng. Istället blev han översättare och biståndsarbetare.
– Han är uppvuxen intill en soptipp och var äldst i en syskonskara på 13 barn. Redan som 3-åring fick han ta hand om yngre syskon och när han var 8 år började han jobba. Jag vet ingen som bär på en sådan ansvarskänsla och omsorg som Alexis gör, menar Miriam.

Efter några år åkte Miriam och Alexis till Sverige med sönerna Hjalmar och Gideon som idag är 16 och 13 år gamla, men ganska snart kände de en längtan efter att få åka tillbaka till Honduras.
– År 2006 anställdes jag av ASJ som är en lokal människorättsorganisation och sedan dess har vi bott kvar där. Idag leder jag ett team inom organisationen om 15 personer och 30 frivilligarbetare, advokater, psykologer, socialarbetare och promotorer. ”Rescue” – ett av sju projekt i ASJs regi – har numera nya komponenter, inte bara stöd till barn som utsatts för sexuella övergrepp. Jag leder de team som arbetar förebyggande och remitterar övergreppen till “Rescue”. Mitt team arbetar med barn och tonåringar i extrem social risk i de farligaste områdena i huvudstaden, kontrollerade av organiserad brottslighet, droghandel och kriminella gäng.
– 2013 fick vi i Team Rescue, tillsammans med polisen spela en huvudroll i gripandet av Honduras värsta serievåldtäktsman genom tiderna.
– De områden vi arbetar i är gängkontrollerade, och de kriminella ser inte alltid med blida ögon på att vi arbetar med barnen, som de ofta använder för att transportera droger (i skolryggsäckarna), hämta utpressningspengar eller göra brott. Detta för att straffen är mycket hårda och gängen vet att barnen inte straffas. Tyvärr är ett liv inte mycket värt. ASJ:s arbete är farligt både i vårt arbete i fält och i de våldsammaste områdena i huvudstaden och även i vårt påverkansarbete för rättvisa och mot korruption på högsta nivå.

Miriam förklarar att sedan hon kom till Honduras för första gången har våldet blivit av råare slag.
– Då var det en hel del slagsmål och knivhot, nu har de flesta vapen. Bara för at få vara med i ett sådant där gäng måste man ha mördat någon. Det finns så mycket meningslöst dödande, utbrister Miriam och suckar. Själv har hon blivit både kniv- och pistolhotad.
– Jag har blivit överfallen flera gånger, men jag blir ändå mest orolig när mina kollegor utsätter sig för risker för att bistå ett utsatt barn. Min uppgift blir då att vidta säkerhetsåtgärder runt deras insatser.
I sitt påverkansarbete avslöjar Miriam och hennes kollegor orättvisor och korruption och drar de skyldiga fram i ljuset med hjälp av sina advokater. Detta faller inte i god jord, vare sig bland politiker, statens funktionärer eller företag. Miriam menar att de därför får många fiender.
– Vi avslöjade till exempel att staten köpte medicin för 50 gånger världspriset av korrupta honduranska farmaceutbolag. Vi tog också fram bevismaterial att Honduranska ”Försäkringskassan” nästan gått bankrutt därför att politiker hade använt pengarna till valkampanjer. Mina kollegor leder också utrensningen uppifrån och ner av korrupta poliser som arbetat för organiserad brottslighet, droghandel och som yrkesmördare.

Ni bor på en farlig plats, är ni rädda för att era egna två söner ska råka illa ut?
– Vi är mycket rädda om pojkarna och Alexis satsar mycket tid på att följa med dem på fritidsaktiviteter och till skolbussen till exempel. Vi vill inte chansa. Deras klasskamrater har ungefär samma restriktioner som de, så de accepterar situationen utan problem, även om de tycker det är härligt att ha mer frihet när de är på besök i Sverige.

Vad har du för framtidsdrömmar?
– Att våra pojkar ska må bra och hitta sin plats i livet. När man hör hemma i två kontinenter ställs man inför många beslut. Själva hoppas Alexis och jag att vi får vara i centrum för Guds vilja med våra liv. En vän brukar säga att den platsen är tryggast.

Vad betyder volontärarbete för dig?
– En möjlighet att pröva sina vingar, sin kallelse och sitt yrkesval.

Menar du att det var en bra början för dig?
– Jag hade redan i Sverige varit mycket engagerad i frivilligarbete, vilket jag uppmanar alla som funderar på en volontärperiod att pröva först. Min volontärperiod har betytt jättemycket för mig, men så stannade jag 2,5 år och under en längre tid hinner man få en djupare relation till människor och landet och omvärdera livet på ett helt annat sätt än om man bara åker under ett halvår. Ett är säkert, jag hade antagligen inte återvänt och arbetat 12 år i Honduras om det inte varit för att jag sett och upplevt behoven under min volontärperiod.

Finns det möjlighet att jobba som volontär för dig?
– Tidigare har vi tagit emot volontärer från USA, Danmark och två svenska grabbar som var journalister under kortare perioder, men nu har ASJ striktare riktlinjer där utländska volontärer bör uppfylla samma villkor som våra egna anställda: dela våra kristna värderingar, ha en universitetsexamen, tala spanska flytande och vara beredda att stanna minst ett år. De bor ofta hos familjer som har det lite bättre ställt i slummen och får så en helhetsupplevelse i arbete och vardag. Intressanta yrkesgrupper för oss är revisorer, psykologer, socionomer, polisutredare, lärare och administratörer.

Hur ska man gå tillväga om man vill bli volontär? 
– Ta kontakt med organisationer som arbetar inom de verksamhetsområden eller de länder du är intresserad av. Vill du ha ut någonting av din volontärtid, stanna minst ett år! De första sex månaderna är en anpassningstid och det är troligt att du orsakar större merarbete för organisationen än du gör nytta, så stanna ett halvår till och gör skillnad. Handlar det om arbete med barn är det extra viktigt, eftersom upprepade separationer i ett redan sårbart litet liv kan göra mer skada än nytta. Din uppgift som volontär blir att ta seden dit du kommer, leva med i verksamheten och lära dig så mycket du kan under din första tid.

Hur klarar man sig rent ekonomiskt?
– Fördelen är att levnadskostnader på andra kontinenter ofta är lite lägre än hemma. Sommar- eller helgjobb kan bli en buffert som räcker till resa, hyra och mat. Bor du inneboende hos en familj i landet kan kostnaderna minska ytterligare. En annan möjlighet att dryga ut reskassan är att i landet ge privatlektioner i engelska, ett instrument eller baka svenska bullar
till försäljning!

Men varifrån kommer ditt mod?
– Att vara kristen kräver ett visst mått av mod och jag tror att det är Gud som gett mig detta mod. Vill man ha förändring måste man våga ta vissa risker och jag tror att kärleken övervinner rädslan. Det är inte jag och mina personliga mål som är viktigast i det här, det handlar om att få vara till hjälp för andra. Min kristna tro handlar om att införa hopp i hopplösa situationer. Jag tror att man står tryggast i centrum av Guds vilja, som en vän uttryckte det. Man behöver inte kalla sig kristen eller stå vid frontlinjen för att vara en skyddsängel för någon som har det svårt. Det finns så många fina vardagshjältar i vårt land, jag är inte unik på något sätt.

Miriam Winroth Mondragon
Ålder: 52 år
Bor: I Tegucigalpa, Honduras
Familj: Maken Alexis, sönerna Hjalmar, 16 år och Gideon, 13 år
Yrke: Projektledare inom människorättsorganisationen ASJ.

text Frida Funemyr • foto Torleif Svensson/Läkarmissionen, Hans-Jörgen Ramstedt samt privat.