Kvinnor har en unik roll i fredsarbete och med kvinnor som fredsagenter och förhandlare vet man idag att chanserna till en hållbar fred ökar.
I FN:s resolution 1325 står det: ”Kvinnors möjlighet att vara aktiva och delaktiga i freds-och demokratiarbete är en förutsättning för utveckling av fredliga och stabila samhällen” och genom vårens kampanj ”Fredsagent 1325 – utan kvinnan ingen fred”, vill PMU lyfta kvinnornas roll i fredsarbetet och stödja kvinnorna inom folkgrupperna turkana och pokots kamp för fred.

Turkanaregionen i norra Kenya är ett av landets farligaste områden. Här lever de två boskapsdrivande nomadgrupperna turkana och pokot och så länge någon kan minnas har de varit i konflikt med varandra. Pojkar blir soldater vid tio års ålder och många av dem har stupat under striderna. Turkana, som är det område där de strider, är av många en bortglömd del av landet. Men inte av PMU:s partner Free Pentecostal Fellowship of Kenya, FPFK. De har jobbat för fred i området i mer än tio år, och förstått att vägen till fred går genom kvinnorna.

Ett storslaget landskap med bergen skymtandes i bakgrunden möter ögat. Det är varmt, 40 grader och torrt. Termithögar sticker upp här och var och kor går om varandra på vägarna. Bräkande getter och flugor som surrar är det enda som hörs. Längs de övergivna vägarna går unga pojkar och bär på stora gevär. Att gå är många gånger lika effektivt som att köra bil. Vägarna är fyllda med hål och hinder. Turkana är en övergiven region. Det är också ett område som av många anses för farligt att resa till, eftersom det under många år präglats av strider mellan de två boskapsdrivande nomadgrupperna turkana och pokot. Redan vid tio års ålder får pojkarna lära sig att strida. De strider över de få vattendrag och betesmarker som finns i området, och stjäl varandras boskap för att överleva.
– Ofta dör någon i striderna. Hus bränns ner, kvinnor våldtas, flickor kidnappas och barn blir föräldralösa och tvingas prostituera sig, berättar Isabel Wamuyu, projektledare för FPFK:s freds- och försörjningsprojekt.

Trots farorna i området, valde PMU:s samarbetspartner FPFK, att år 2004 gå in och jobba i Turkana. Man startade ett fredsbyggande projekt vars syfte var att sammanföra de stridande grupperna.
– För länge sedan brukade jag skrämma barnen. När ett barn grät kunde jag säga “var tyst, det finns folk från turkana-folkgruppen utanför”, då fick man tyst på barnet. Men idag vet barnen att de är människor precis som vi, berättar Egiron Alice som hör till folkgruppen pokot och är en av de fredsagenter som kämpar för fred.


Perioder av krig har varvats med fred. Man hittade vägar att mötas
genom dialog och i april 2015 jobbade man fram en lösning för att få lugn. Freden varade i över ett år, tack vare ansträngningar från FPFK och den lokala regeringen. Men i december 2016 blossade strider upp igen och sedan dess har två unga pojkar fått sätta livet till.
Som svar på den senaste tidens strider införde den lokala regeringen strängare straff.
– Om man stjäl någons boskap, får man betala tillbaka med dubbelt så många djur som man stulit, berättar John Motorpong, assisterande kommunchef i Sigor, som är huvudsäte för folkgruppen pokot.
Nyckeln till fred är inte strängare straff, utan att få med sig kvinnorna i arbetet. Det har projektledaren Isabel Wamuyu fått lära sig efter år av ihärdigt arbete.
– Det är kvinnorna som kan hjälpa till att skapa fred, konstaterar hon. Kvinnorna besitter en form av ”informellt” inflytande över makarna och sönerna, även om de bara syns i den privata familjemiljön.
– Männen måste ha kvinnans välsignelse för att gå ut i strid. Men kvinnan kan också hota med att ”förbanna” dem om de går ut i strid, vilket många gånger avskräcker dem från att kriga, förklarar Isabel. Tidigare använde de denna makt för att uppmuntra männen att delta i räder. Men den senaste tiden har denna trend brutits, bland annat efter att kvinnorna insett att det är de själva som är de stora förlorarna i konflikten eftersom deras familjeförsörjare ofta dör i strid.
– Tidigare kunde man inte se en pokot-och turkanakvinna leva i samma by, det kan man idag. Vi är så stolta över gruppen, den har haft stor påverkan, berättar Egiron Alice. Asekon fortsätter.
– Arbetet för en hållbar fred handlar om att långsiktigt förändra normer och synsätt. PMU anser att jämställdhet är en förutsättning för att få till hållbar fred och vill träna människor i att själva utkräva sina rättigheter. Genom att skapa dialog om demokrati, fred och konfliktförebyggande arbete ska jämställdhetsfrågor och byggandet av fredliga samhällen genomsyra hela PMU:s verksamhet runt om i världen.
– Vi jobbar nu aktivt med att sammanföra kvinnorna från de olika folkgrupperna och skicka ut dem som fredsambassadörer. Vi har skapat påverkansgrupper för kvinnor och flera kvinnogrupper går nu runt i byarna och sjunger fredssånger för att skapa lugn, berättar Isabel Wamuyu som ser hoppfullt på framtiden.

text Annelie Edsmyr • foto Fredrik Lerneryd