”Du har max tre månader kvar att leva”

TEXT & FOTO: ANN-BRITT BJÖRK
– Du har max tre månader kvar att leva, med de orden ringande i sina öron återvände Anita Helletun hem till Nordmaling från dåvarande Umeå Regionssjukhus en dag året 1989. En dag i stor chock och en dag som skulle betyda vändningen för hela hennes fortsatta existens som människa.
Många och stora undersökningar hos cancerspecialister hade lett fram till diagnosen “obotlig” levercancer. Nu sexton år senare lever Anita i högsta grad ett engagerande
och utgivande liv för sina närmaste och driver second hand boden Billeboa i sin villa i
Nordmaling några mil söder om Umeå.
Det som hänt Anita är ett ingripande från en “högre instans”, den hon haft aningar om och sökt ända sedan tonåren.

Jag ringer på hos Anita i villan, i centrala Nordmaling, en gråmulen fredagförmiddag i oktober och möts av en vänlig dam som genom sitt handslag förmedlar stor värme och fasthet.
Hon visar mig runt i huset, där hon både bor och bedriver sin second hand verksamhet. Med avkastningen hjälper hon barn, med behov av stöd, både i Sverige och i tredje världen. Flera rum, förråd och garaget är fyllda med kläder, prydnader, leksaker, naturgodis etc. Allting ordnat mycket smakfullt. Men, hur orkar hon hålla ordning på allt detta?
– Jag har en liten lokal, så för att ha ordning och reda på grejorna så måste man ordna det på ett visst sätt, svarar Anita. Det är mycket strykning, tvätt, uppackningar, mycket att bära och varje fredag och lördag då det är försäljning ska skyltarna ut och in.
– Hur ska jag orka idag tänker jag ibland på fredagarna, då jag stiger upp? Men då sätter jag mig på sängkanten och så ber jag till Gud: Ge mig kraft och styrka så jag klarar av den här dagen. Och det funkar! Det är som tröttheten bara blåser bort och jag får ny kraft, tillägger Anita med tacksamhet i rösten.

I slutet av åttiotalet var Anita vid “vägens ände” och livet hängde på en skör tråd. Hon som alltid varit en riktig arbetsmyra, jobbat som såg- och flisarbetare, inom hotell- och restaurang, på dagis och senare som hemvårdare orkade inte som förut. Hon fick gå ned i arbetstid steg för steg tills det så småningom tog - helt stopp.
Läkarna visste inte, till en början, vad som fattades henne men efter många undersökningar, av specialister på lasarettet i Umeå, upptäcktes leverförändringar. Upptäckten följdes upp med ännu större undersökningar som så småningom ledde fram till diagnosen levercancer.

Anita fick cancerbeskedet av sin läkare och den dagen tycktes allt rasa samman.
– Det var hemskt, jag sjönk långt ned. Det går inte att beskriva hur det kändes, minns Anita och frågade sig själv: Vad har jag gjort för ont då jag har fått en sån här sjukdom och ska dö inom tre månader? Jag får inte ens se mina barnbarn växa upp…
Anita vet inte hur hon kom hem den där dagen från lasarettet. Hon var i ett chocktillstånd och lade sig att vila, utan att ha berättat om cancerbeskedet för sin man. Maken åkte till jobbet följande dag ovetande om Anitas diagnos.
– Nu får det gå hur det vill men nu ska jag anropa Jesusnamnet, berättar Anita om sitt beslut den morgonen. I mitt undermedvetna fanns en aning om en högre instans. Jag ville tro att om jag anropade Jesusnamnet så skulle jag få bönesvar. Nu eller aldrig!
– JESUS om du finns, om du lever, om du gör mig frisk här och nu, så ska jag överlämna mig och bli ett Guds barn, bad Anita.
– I samma ögonblick så gick en ström ifrån huvudet genom hela kroppen ner till fötterna och upp tillbaka dit där levern sitter, berättar Anita. Där var det precis som om en kniv vreds om och jag kände en fruktansvärd smärta. Så gick värmeströmmen upp i huvudet igen och det kändes som jag hade samarinbubblor i hela kroppen.

Minnet av Gudsvidrörandet den där dagen för sexton är sedan väcker starka känslor hos Anita och jag skymtar tårar i hennes ögon och rösten sviker henne när hon fortsätter att berätta.
– Sen blev det alldeles ljust i rummet och så hörde jag en röst som sa, ”Var inte orolig jag är med dig” Då satte jag mig upp i sängen och började sjunga på en sång som jag aldrig hört förut. Men jag hörde den senare på Pingstkyrkan. ”Tänk vad Gud är god ändå som har ordnat allting så, att för stora och för små himmelsk frälsning och hjälp kan fås”.
Anita sjöng den sången om och om igen och att hon tyckte sig sväva ovanför golvet när hon steg ur sängen. Glädjen var total och hela den dagen befann sig Anita i ett lyckorus.
När maken Per kom hem från jobbet, kunde han tydligt se att något hade skett med Anita. Hon berättade om cancerbeskedet och helandeupplevelsen.
– Han blev paff, berättar Anita. Han hade länge förstått att jag led av något allvarligt, för jag hade gått på många kontroller under en lång tid och dessutom hade jag gått ner i vikt och var mycket svag.
Per smittades av min glädje även om han inte kunde dela mina nyvunna Gudstro.

Anita kom till en ny kontroll på lasarettet i Umeå ett par veckor efter helandeupplevelsen. En massa prover togs men dessa gav inga indikationer på sjukdom eller cancer. Den läkare som gett Anita diagnosen levercancer tog en ny röntgen på hennes lever. Röntgenbilderna avslöjade ett stor ärr på hennes lever, men ingen tumör.
– Här har det skett ett under, sa min läkare när han visade mig röntgensvaret, berättar Anita. För levercancer är det ingen som överlever, tillade han (1989 var levercancer obotlig).
– Ja, jag vet att jag blivit helad, svarade jag och satt där och var så glad. Han såg säkert hur jag strålade. Jag fick åka hem frisk igen. Strålningen som var planerad, som det sista man kunde göra för mig, fick ställas in, berättar en överlycklig Anita.

Anita glömde inte sitt löfte till Gud om att bli hans barn om hon skulle bli helad från sin cancer. Hon fick sitt bevis och det tydliga svar som hon bett om och bara tre veckor efter Gudsupplevelsen döptes hon i Pingstkyrkan i Nordmaling. Hon fick många vänner som stöttade och hjälpte henne under tiden som följde och de finns fortfarande kvar.
– Men det bästa är ju att jag får stå här på second hand försäljningen, för då får jag vittna för många människor, förklarar Anita. Jag får också telefonsamtal från människor med levercancer som fått höra att jag haft det och blivit frisk. De vill veta hur det gått till och hur det är idag.

Anita Helletun är ett levande bevis på att det finns helande till och med från levercancer. Hennes livsinriktning och inställning till kristna värden, till naturen och till människor som lider nöd och far illa tog en helt ny vändning efter närkontakten med Jesus Kristus.
Under någon tid, tidigare i livet, studerade Anita en del med Jehovas vittnen, men hon kunde inte godta att man inte bad till Jesus.
– Bibeln lär ju att vägen till Gud går genom Jesus, det hade jag med mig ända från barndomen, minns Anita. Det gick ändå så långt att jag inte ens vågade ta Jesusnamnet över mina läppar eller ens läsa en kristen tidning. Jag kände mig som hjärntvättad.
Men Jesusnamnet, det namn som Anita av rädsla inte hade vågat uttala blev för henne, den enda utvägen till helande och frälsning.
Anitas Billeboa är öppen eftersom det är fredag och det är många som kommer för att handla. Hon ringer efter förstärkning när det står klart att det annars blir svårt att fullfölja intervjun. Jag följer Anita ut i secondhandboden. Där är Anita i sitt rätta element med sitt lågmälda och glada bemötande av kunderna och med sin fingertoppskänsla. Jag förstår att det måste finnas någon annan än slumpen som ställt henne där.
En liten stund senare berättar hon :
– På lasarettet i Umeå, under undersökningstiden, såg jag inom barnavdelningarna vilket stort behov det fanns att föräldrarna skulle kunna vara tillsammans med sina barn under slutskedet av deras liv. Men också att barn som var på väg att bli friska skulle få ha sina föräldrar hos sig. Att de kunde sova där, köpa lite extra gott till barnen och kanske lite leksaker till dem, så att de fick lite omväxling. Då kände jag att nu då helandet har skett så vill jag göra någonting för dem. Det var så det började.
– Jag har upplevt att det jag håller på med, secondhand försäljningen, är en uppgift som Gud har gett mig. Ett kall. Att det var meningen att jag skulle få överleva för att jag skulle jobba med det här, säger Anita med påtaglig ödmjukhet.
En del av pengarna från försäljningen ger hon till de cancerdrabbade barnen på onkolog- och barnavdelningen på Umeå lasarett. En del ges till cancerforskningen genom Cancerfonden och resten till länder som Tanzania, Indien, Turkiet, Portugal, genom bland annat organisationen Sakeus i södra Sverige och Pingstkyrkan i Nordmalings mission.

“Pilgrim“ som betyder Guds budbärare, har blivit ett med Anita och hennes inre. Hon vill vara en sådan och det händer att hon får be för människor som ringer för att samtala om sin cancer.
De vill höra Anita berätta om sitt helande och hon är tacksam att få vara med och förmedla tro på Guds möjligheter till de personer som söker henne.
– Jag upplever en alldeles speciell kommunikation med det himmelska som jag både är förvånad och tacksam över. Bibelord som jag inte tidigare förstått kan jag nu ta till mig. Jag får en sorts klarhet och orden blir levande för mig, förklarar Anita.

Anita har lätt för att berätta och allt hon delar med sig andas en inre övertygelse och en Jesuspassion som strålar från henne och till alla i hennes närhet. Anita delar ännu en upplevelse som betytt oerhört mycket för henne och barnen med deras familjer.

Den gången för sex år sedan då hon blev kallad till sin f d makes dödsbädd. Han hade ett viktigt ärende, Han kunde inte lämna jordelivet innan han fått be henne om förlåtelse, för att han sårat henne så djupt, under deras tid som makar.
Maken var alkoholiserad och Anita och de två barnen upplevde många tunga och svåra dagar under många år, fram till den dag då hon lämnade honom för att orka ta hand om sina barn och själv kunna överleva.
– Det var svårt att förlåta, utan Jesus hade det inte fungerat, säger Anita och gör en kort tankepaus.
– Men det var värt allt . Det blev en stor förändring hos mina barn och barnbarn genom den här händelsen, förklarar Anita med allvar och lättnad i rösten.
– I spåren av förlåtelsen förlöstes även hennes närmaste, barnen och övrig släkt, till att se de kristna värdena med nya ögon. Hennes barns pappa kunde lämna jordelivet förlåten av dem alla. Anita fick överlämna honom i Jesu händer och det har berört henne djupt. Att förlåta, även om det kan kännas svårt, blev till en viktig lärdom.

Det har blivit eftermiddag. Jag har fikat med Anitas make Per vid köksbordet, tittat på fotografier av de gemensamma barnen, två från vardera hållet, och de sju barnbarnen. Där finns också lille Leo som är 3 år och Anitas första barnbarnsbarn. Hon är mycket stolt över att vara gammelmormor. Anita blir snart pensionär får jag veta och undrar hur det kommer att gå. Kommer hon att hålla på så här även då?
– Ja, det tror jag, men under den kallaste tiden under vintern ska jag göra uppehåll, under januari och februari. Det blir nog svårt att “lägga ner”, det är som en mara. Den minsta lilla tid jag har över, så är jag därute i boa.
Sommartorpet i Lövås, Pers föräldragård - tre mil ovanför Fredrika är en viktig plats för Anita. Där kan hon tillsammans med sin Per koppla av och hämta ny kraft till både kropp och själ.
– Där ser jag Guds skapelseverk på ett annat sätt. Där får jag tid till att koppla av ; jag ser hur det växlar olika tider på året och jag hör fåglarna sjunga, säger Anita drömmande.
– Jag har börjat se och upptäcka den fantastiska naturen däruppe i den lilla bondbyn och där släpper all stress, för det är så tyst och fridfullt.