Helén blev kallad till barnen med de hårda pannorna

Helen Jaktlund

TEXT & FOTO: ERIKA STENLUND
Hon har blivit utsedd till Årets Stockholmare, Vardagens Hjälte och fick 1999 ta emot Kungastipendiet av självaste kung KarlGustaf. För de flesta är Hélen Jaktlund ett okänt namn, men alla gatans ungdomar vet vem hon är den första morsan på stan. Helén var bara 17 år när ett gäng punkare kom in i kyrkan och avbröt predikan under lördagskvällens ungdomsmöte. Hon följde med dem ut för att prata och de fick bra kontakt direkt. Det blev början på arbetet bland ungdomar på gatan som hon varit engagerad i mer än 20 år. Sedan 1995 är hon heltidsanställd av Filadel.fiakyrkan i Stockholm för “att tjäna stadens invånare”. Varannan helg nattvandrar hon på Stockholms gator med ”Morsor och farsor på stan” där hon är vice ordförande. En dag i veckan besöker hon yngre killar som sitter i fängelse. Hon har suttit som sakkunnig i Inrikesdepartementets kommitté Ungdom mot rasism och startade K23 som under tre år var ett drogfritt ungdomshus på Kungsgatan i Stockholm. Sedan tre år tillbaka driver Helén dessutom ungdomsgården Källan i kyrkan.

NÄR VI TRÄFFAS håller hon på att dela ut matpaket till ensamstående mammor inför julen. Projektet kallas hjälpkassan och har funnits i kyrkan sedan 30talet, men återupptogs på Heléns initiativ för 5 år sedan. Idag hjälper man alla som behöver hjälp, inte bara mammor.
– Vi ser verkligen ett ökat behov hos människor som inte klarar sig och grunden i församlingen är att jobba socialt. Det kom precis en pappa och fick ett matpaket, han var så tacksam att han grät, berättar Helén.

HELÉN SITTER i caféet i Filadelfiakyrkan och på bordet framför sig har hon adresserna till de mammor som ska få matpaket utkörda till sig. 110 stycken paket ska delas ut dagarna innan jul. Några kommer och hämtar paketen medan vi sitter och pratar. Genom fönstren ut mot gatan noterar hon en pojke som står ensam. Kring halsen, i en rem, hänger mobiltelefonen som ringer i ett.

HELÉN HADE aldrig tänkt att hon skulle jobba socialt med ungdomar. Hon gick bibelskola och tänkte bli evangelist. Men en kväll fick hon ett bibelord till sig; “Till barnen med hårda pannor och förhärdade hjärtan sänder jag dig…” Hesk.2:4.
– Då kände jag att det var rätt det jag gjorde. Och det bibelordet har jag levt på i 20 år, berättar Helén.

I KONTRAST till de ungdomar hon mötte och också levde tillsammans med periodvis, hade Helén en trygg uppväxt i kyrkan. Och det var något hon tror är en förutsättning för att hon har klarat jobbet.
– I början var jag naiv och oerfaren. Hade jag vetat då vad jag skulle möta hade jag nog inte gett mig in i det och församlingen hade inte heller gått in i arbetet.

TABASCO HETTE caféet som kyrkan öppnade nere vid Stureplan i Stockholm. Det var en gammal ungdomsgård man hade tagit över och Helén och de andra ungdomarna som engagerade sig frivilligt fick börja med att plocka kanyler i hörnen. Caféet och området runtomkring var en tuff miljö där alla “värstingar” samlades och vapen och droger var vanligt. Helén jobbade för 1000 kronor i månaden och bodde hos sina föräldrar i huset i Spånga. Ett gäng skinnhuvuden som alltid hängde på Tabasco tog hon med sig hem när de inte hade någonstans att bo och de fick flytta in i källaren i familjens hus.
– Mamma visste inte vad skinnhuvuden var, hon såg bara att det var några vilsna killar som behövde någonstans att bo, berättar Helén.

DE VUXNA HAR SVIKIT
25 år senare kan hon le åt hur hon handlade men också se hur allt lett fram till den hon är och det hon gör idag. På dagarna går Helén på gatorna för att leta upp och träffa ungdomar. Hon är övervakare till några och kontaktperson för andra. Hon är tillgänglig och gör praktiska saker som att följa med till socialen eller bara att sitta och prata eller fika. Oftast söker ungdomar upp henne och inte tvärtom. På fredagar och lördagar nattvandrar hon tillsammans med ”Morsor och farsor på stan”, som hon var med och startade 1990. Hon samordnar frivilliga grupper med polisen och socialen innan de går ut på stan och pratar med ungdomar men mest bara “är” bland dem.
– Många ungdomar är förvånade när vi kommer att vuxna orkar bry sig och har tid med dem, för det är inte deras erfarenhet, säger Helén. Hon berättar att många barn och ungdomar är vana att vuxna sviker dem. För att få förtroende och kunna skapa relationer under de förutsättningarna gäller det att vara uthållig. Envishet och tålamod är ett måste i hennes arbete. Många ger upp. Så alla punktinsatser som görs i brottsförebyggande syfte av samhället ger hon inte mycket för.
– Jag har nattvandrat i 20 år och det är först nu som jag känner att jag får trovärdighet, när de ser att jag inte är ännu en som sviker, en som lovar och sedan försvinner, säger hon.

HELÉN MENAR att det viktigaste är att man är engagerad som vuxen, lyssnar och är närvarande. Ungdomar är väldigt känsliga och speciellt barn till missbrukare är vana att folk lurar dem så de har alltid ”radarna” ute. Men det gäller också att hålla distans och inte ta saker personligt. Eller att inse sina begränsningar.
– Man lär sig. Jag vet att jag inte kan ta hem alla ungdomar till mig, även om man skulle vilja. Man måste vara tydlig från början och berätta att detta kan jag hjälpa dig med, men aldrig lova något man inte är säker på att man kan hålla.

HELÉN SER problemen i samhället på nära håll och menar att de vuxna har svikit ungdomarna. Hon ser hur droger och alkohol ökar. De som dricker, dricker mer och de flesta som börjar är runt 12 år. Det finns en tillgång på alkohol och droger och man har tappat respekten för dem. Idag blandar man allt.
– De vuxna har inte tid och de finns inte där. Närvarande vuxna saknas i ungdomarnas liv, det gäller både föräldrar och andra vuxna. Samhället har bidragit till problemet genom att de dragit in på fritidsassistenter, sköterskor och kuratorer tjänster där vuxna funnits för att stödja, säger Helén.

VAD ÄR DET då som gör att barn och ungdomar lämnas åt sig själva? Till vad går tiden? Helén menar att man idag har högre krav på sig. Man väljer att arbeta för att kunna leva upp till den standard man valt att ha. Barnen stressas att göra saker och att vara engagerade i alltför många aktiviteter. Att stanna upp, att bara sitta och gosa i soffan finns inte. Ofta är det ingen som är hemma när barnen kommer från skolan.
– Ensamheten är det största problemet, och barnen blir lidande, säger Helén.

UPPMUNTRAN TILL att fortsätta får hon av att se när det går bra för en del ungdomar. När hon möter dem på stan med barnvagnar några år senare. Med många har hon fortfarande kontakt och flera har blivit hennes vänner. Men så kommer bakslagen. När någon hon trott på och stöttat mycket plötsligt gör ett bankrån och åker in. Det är då hon vet att hon inte kan ta det personligt, trots att det på ett sätt känns som ett misslyckande.
– Även om de torskar är det människan bakom handlandet man måste se till. Man försvarar det aldrig, det de gör. Men även om de gör fel eller misslyckas så finns man där för dem, säger Helén. Hon blir arg när de gör dumma saker. Och det vet de. Så när de gjort något dumt vågar de inte ringa på ett tag. Ser hon en rubrik om ett brott i tidningen så vet hon att någon annan ringer när som helst för att säga vem som gjort det.

KYRKAN HAR DET SAMHÄLLET SAKNAR
Anledningarna till att ungdomar hamnar snett kan vara många. Det är svårt utan grundförutsättningarna, att inte ha någon relation med någon vuxen eller någon som lärt dem vad som är rätt och fel.
– Alla barn testar gränser. Men om ingen sätter gränser så fortsätter man. Alla människor har samma grundbehov; att bli sedda, hörda och älskade. Blir man inte det kompenserar man det på annat sätt, förklarar Helén.

NÄR MAN ÄR 15 år sätter samhället in stora åtgärder, men då har det oftast gått för långt menar Helén. Föräldrar behöver stöttas tidigt och de måste få kunskap om hur man ska vara förälder, för den kunskapen saknar många. Att vi i samhället har många ensamstående föräldrar gör det svårare.
– Församlingen måste inse att man besitter en möjlighet som samhället saknar. Vi har ett nätverk av familjer över .era generationer. Vi har män som genom att bara vara män gör mycket, säger Helén. Hon menar att man i kyrkorna har äldre som skulle kunna hjälpa till som extramormor eller morfar och att man tänker på att man tar med ett extra barn när man går på fotboll. Att man när man hämtar sina egna barn på dagis kramar om ett annat barn eller stannar till och pratar med pojken i trapphuset. Församlingen skulle kunna göra så mycket mer, menar Helén. Och då syftar hon inte på att man genom att samla in kollekt kan bedriva mer socialt arbete i kyrkan, utan att varje medlem börjar se sig omkring.
– Vår längtan efter Gud gör att vi springer till kyrkan, och på vägen dit missar vi alla möjligheter där vi skulle kunna vara Guds hjälpare för människor. Vi sitter i våra kyrkor och ber att Gud ska komma till människor. Men det är vi som måste börja se oss omkring, se människor, säger hon.

HELÉN MENAR att det är de kristna som borde vara förebilder genom att engagera sig som t ex klassföräldrar och kanske dra ner på alla aktiviteter man är engagerad i inom kyrkan. Ofta kan hon höra barn säga att deras föräldrar inte kan komma för att de är i kyrkan.
– Strunta i kyrkan då, och umgås med människor utanför kyrkan istället. Vi är uppfostrade med plikten att gå till kyrkan, men alla krav på alla aktiviteter gör att vi kanske ska tänka om, säger hon.

TRON ÄR GRUNDEN för Helén. Och en lättnad att inte behöva bära allt själv, att hon får lasta av det på Gud. Under hela intervjun har hon haft ögonen på den lilla killen som stått ensam utanför och väntat på någon. När mamman till slut kommer och möter honom med en kram skiner han upp och ler. Det gör Helén också.
– Åh, vad skönt att hon kom, jag fick alldeles ont i hjärtat för honom när han stod där själv så länge, säger Helén och suckar lättat.