”Mitt liv kommer nog alltid att vara kaosartat”
För Magdalena Graaf är det viktigt att förlåta dem som gör en illa.
Löpsedlar, exmän, våld och tonårsbråk. Livet är minst sagt rörigt i Magdalena Graafs liv. För Junia berättar hon om en tillvaro hon inte önskar någon annan, men om en tro som bär henne genom allt.
Kvällen innan den dag vi ska ses får jag ett sms med hennes hemadress. För några år sedan hade detta inte varit möjligt. Ingen visste vilken adress Magdalena Graaf och hennes son bodde på, inte ens hennes egna föräldrar. Eftersom sonens pappa misshandlade henne, fick de båda leva under hemlig identitet på hemlig adress. Men idag är hon fri och hon har förlåtit den man som skadade hennes kropp så illa, psykiskt så väl som fysiskt.
Sedan 4 år bor hon och hennes tre söner i ett mindre villaområde en bit utanför Sigtuna. Huset är rödmålat med vita knutar och området känns idylliskt. Hon är liten och nätt och klädd i samma naturfärger som inredningen i hennes hem. Håret är uppsatt i en lös knut i nacken. Jag berättar om min upplevelse efter att ha sträckläst hennes biografi dagen innan vårt möte, och kan bara säga att den är oerhört tragisk, men läsvärd.
Levde med hemlig identitet
Det är i slutet på 80-talet. Det började med dåligt morgonhumör och gränsöverskridningar. Därefter satte Magdalenas man Jorma igång att dricka alldeles för mycket och strax därefter hörde både knark och anabola steroider till vardagen.
– Vi träffades när jag var bara 17 år och gifte oss året därpå. Jag blev gravid med Isak nästan på en gång.
Under fyra år misshandlades Magdalena innan hon till sist flydde för sitt liv tillsammans med sin son. Hela landets undre värld var ute efter Magdalena och ett pris sattes på hennes huvud. Under en period levde hon och Isak skyddade med hemlig identitet på hemlig ort, och för att sammanfatta en lång tragisk period av sitt liv med ett enda ord, säger hon uppgivet: ”Maktlöshet!” Idag är Isak 16 år och på frågan om Magdalena är rädd att hennes son påverkades av det som hände när han var bebis, svarar hon att det tror hon absolut inte.
– Han var så pass liten och har tack och lov inga minnen från den tiden.
Jorma fick 1 ½ års fängelse. Han blev drogfri och samtalade med psykologer. Dessutom skrev Magdalenas pappa brev till Jorma i fängelset om att han skulle be hans dotter om förlåtelse. Detta tillsammans med många andra faktorer fick Jorma att mjukna och när Magdalena till slut vågade träffa honom i ett möte, kändes det på sätt och vis som en lättnad. Han lovade vid detta tillfälle att aldrig mer göra henne illa och garanterade att hon skulle få sin frihet tillbaka. Det är flera år sedan Magdalena släppte boken ”Det ska bli ett sant nöje att döda dig”, men fortfarande säljer den bra och den har blivit översatt till 4 språk. Vissa köper den av ren nyfikenhet - utvikningsmodellen som blev misshandlad. Andra köper den på grund av att de levt eller lever i samma situation som Magdalena gjorde.
– Jag är verkligen glad att jag gav ut boken och har aldrig ångrat mig. Jag kände att om jag kan hjälpa en enda kvinna där ute så är det värt att skriva den, förklarar Magdalena när vi sätter oss med varsin kopp kaffe och en skinkfralla vid hennes köksbord.
Uppvuxen med en stark Gudstro
Trots en barndom med många flyttar på grund av sin kringresande pastor till mor beskriver Magdalena sin barndom som lycklig.
– Det enda jag kan sakna är det där barndomshemmet att ständigt återvända till, men i och för sig så har min mamma nu bott läge på samma adress, så det känns som ett barndomshem när man kommer och hälsar på där.
Magdalena är uppvuxen med en kristen tro och som barn gick hon i en kristen skola. Där tappade hon tyvärr delar av sin gudstro på grund av för stränga regler.
– Tyvärr blev inte skolan så bra och rolig som jag hade önskat. Det var för mycket krav. En biljett till friheten var när vi flyttade till Knivsta, då min mamma var med och startade upp Arken. Det började egentligen som en liten bönegrupp men växte till en stor församling, säger Magdalena och berättar att om hon går till kyrkan idag så är det Arken som gäller.
– Då tar jag med mig mina pojkar. Jag tycker att den kristna värdegrunden är bra och vill att mina pojkar ska lära sig att visa respekt och vara förlåtande. Det är ju det mest fantastiska som finns. Själv har jag fortfarande kvar min barnatro, men jag kan väl säga att jag omvärderat den. Jag ber varje dag och min tro hjälper mig dagligen. Tron sitter i hjärtat och när jag mår dåligt tror jag extra mycket, berättar Magdalena.
Och är det någon som lyckats ta efter Jesu konst att kunna förlåta så är det Magdalena. Hon har förlåtit den man som under många år misshandlade, pistolskadade och dödshotade henne.
– Man måste kunna förlåta, annars kan man inte resa sig och gå vidare utan slutar istället upp som en gammal ”gulablendtant” som sitter ensam och är bitter. Och hatar. Magdalena tittar ut genom fönstret och ser fundersam ut.
– Att jag har kunnat förlåta är det viktigaste jag har med mig från min uppfostran. Visst är jag bitter från och till, men jag har förlåtit och har ganska lätt för det. Jag har min grundtro och uppfostran att tacka för detta.
Men Magdalena menar samtidigt att det inte endast är av godo att vara förlåtande.
– När man har lätt för att förlåta finns det risk att bli utnyttjad och trampad på. Folk tar en lättare för given.
Den som betyder mest i Magdalenas liv är hennes mamma, Linda.
– Mamma är ankaret i både mitt och min syster Hannas liv. Hon är min stora trygghet och står för stabilitet. Hon kan alltid komma med bra råd och lösningar. Har man några problem hamnar man alltid hos mamma Linda i slutändan. Ingen traditionell fotbollsfru
Det var i slutet på 90-talet som Magdalena och hennes syster blev ”systrarna Graaf ” med hela svenska folket. De modellade tillsammans och släppte låten ”You got what I want baby”. Under denna period träffade Magdalena fotbollsmålvakten Magnus Hedman. De gifte sig och flyttade till England på grund av Magnus fotbollskontrakt. Magdalena berättar att tiden där var bra. På frågan om Magdalena ångrar något i sina relationer, svarar hon:
– Jag skulle ha stått på mig mer under åren 1998-2008 med Magnus i England. Jag var ensam med barnen när han spelade fotboll och kan ångra att jag inte satsade lite mer på mig själv. Men de åren var fantastiska. Jag var inte en sådan där fotbollsfru som hängde med andra fruar i samma situation, utan hade nära vänner på samma gata där vi bodde, som jag hängde med. Magdalena berättar att många verkar tro att offentliga personer har en miljon middagar och ett enormt stort socialt nätverk. Men just för att alla tror att man ständigt är upptagen så vågar ingen fråga om man har tid att vara med. Därför är det ofta tvärtom, att många kändisar har ett sämre socialt nätverk än andra.
Två pappor till sina barn
Magdalena berättar att det kan vara svårt och rörigt att ha barn med två pappor.
– Jorma och jag har ingen kontakt alls idag. Han lever med ny familj och träffar inte Isak alls. Magnus (Magnus är pappa till deras två yngsta söner, reds. anm.) och jag har delad vårdnad av våra barn, men de är mest hos mig. Min och Magnus relation är en fungerande relation, säger Magdalena kort och väljer att inte prata mer om det.
Kan du lita på män igen?
– Ja, jag tror att det finns något gott i alla människor. Men jag har fått bryta mitt eget mönster, att falla för en viss typ av människor. Har en person haft en trasig barndom kan det lätt bli att denna får ett trasigt liv. Idag vet jag vad jag vill ha och vad jag värdesätter. Jag uppskattar egenskaper som lugn, ärlighet, lojalitet och vänlighet. Sedan är drogfrihet ett måste.
Magdalena tror på livslång kärlek och berättar att hon sedan i våras faktiskt träffat en man, Filip, som hon är riktigt kär i.
– Visst är jag lite kantstött, men det är fantastiskt att kunna förlita sig på en annan människa och känna en jämn kärlek. Den jämna är underbar jämfört med den uppslitande kärleken, den är jag inte särskilt bortskämd med. Filip är så fin. Han är min klippa.
Hur är du som mamma?
– Frågar du mina barn just nu skulle de säga att jag är fruktansvärd. Att vara ensam mamma till tre pojkar är inte lätt. Speciellt inte till min tonåring. Jag är nog ganska inrutad och sträng som mamma. Här hemma vill jag att de sköter sig och tolererar inte svordomar till exempel. Det är mycket retande och slagsmål mellan pojkar, det är liksom inbyggt. Därför är det ofta rätt livat och kaosartat här hemma. Men jag gör gärna saker tillsammans med mina pojkar, vi är nyss hemkomna från en resa i Skottland där vi hälsade på barndomsvänner. Vi campar och lever friluftsliv. Jag är nog ganska busig, men har aldrig tyckt om att sitta stilla och bygga lego eller bygga sandslott i sandlådan.
Vad oroar du dig mest för?
– Våld är obehagligt. Tonårsvåld. Att man ska få ett samtal mitt i natten att ens barn ska ha blivit nedslagen.
Har du något favoritställe i bibeln?
– Ja, mitt bästa bibelord är det som lyder, att den som är fri från skuld ska kasta första stenen. Men visst jag kan själv vara dömande i vissa fall. Jag tycker till exempel att människor äter lyckopiller och ger upp för lätt. Jag kan förakta sådana som gör sig själva till offer och skyller på sin barndom. Man måste försöka ta tag i sin situation oavsett hur den ser ut. Borsta av rocken och gå vidare.
Hur tycker du att media har behandlat dig?
– Jättebra. Jag har en relativt bra ge- och ta-kontakt med dem. Visst har jag många åsikter om media, men det är för att jag har barn som läser och påverkas av vad som står på löpsedlarna. Jag har full förståelse när man skriver i tidningen om rättsprocesser och sådant man blir dömd för. Men jag har ingen respekt för de människor som sätter löp och sparkar på stackare som redan ligger.
Hur kommer det sig att du och Hanna startade ett barnhem i Indien?
– Vi fick hjälp av mamma och genom kyrkan. Tack vare hennes kontakter kunde vi starta detta barnhem som idag har 60 barn. Dessutom driver vi en yrkesskola med 250 elever. Vi har samlat in pengar och tagit alla pengar som vi tjänade på skivan vi släppte på 90-talet och lagt på barnhemmet. Jag är uppvuxen med att hjälpa andra. Det är något man ska göra. Men när man börjar hjälpa andra människor på det här sättet ångrar man sig nästan. Man ser bara hur stort behovet är och känner sig rätt liten och maktlös. Jag kan känna mig värdelös för att jag inte kan hjälpa mer än vad jag gör.
Magdalena har hälsat på flera gånger, men känner att nu vill hon avvakta.
– Jag måste ta mig igenom den här kokande grytan och finnas till för min egen familj nu.
Så ställde du upp i Lets dance och drabbades av en hjärnblödning. Hur mår du idag?
– Skulle jag få förfrågan att ställa upp igen skulle jag nog svara ja, få ta revansch liksom. Det hade varit roligt. Jag mår bra idag och blir snart friskförklarad. Läkarna säger att det tar två år att bli friskförklarad. Det enda handikapp jag har just nu är att jag inte vågar träna och ta ut mig ordentligt. Blir nojig att ett blodkärl ska spricka. Men nu skulle jag behöva komma igång och träna, jag har gått upp 12 kilo bara på kort tid. Ständigt är jag sugen och vill äta, säger Magdalena.
Hon förklarar att hon inte har någon karaktär, men när hon tackar nej till de goda dammsugarna jag har med mig till kaffet är jag inte beredd att hålla med henne. För att hålla sig i trim rider Magdalena, inte långt ifrån hemmet har hon sin häst som hon låter en tjej ta hand om när hon själv känner att tiden inte räcker till.
Hur har alla dessa livskriser i ditt fortfarande väldigt unga liv påverkat dig?
– Det sägs ju att det som inte stjälper dig det styrker dig. Och visst, en kris ger dig styrka. Men nu idag känner jag att jag har haft nog med motgångar. Vissa människor har röriga liv, jag är en av dem.
Jag är ”familjen rörig” just nu och mina små barn mår inte bra av det som händer i tidningar och inom familjen. De mår dåligt för sin pappas skull. Jag är öppen med min situation med mina grannar. De är vana vid gap, skrik och trimmade moppar. Jag känner inte att jag måste hålla uppe en fasad inför mina grannar. Jag litar på dem och kallar gatan för ”Trygga gatan”. De har sett mina barn skrika och slå i dörrar och de har sett mig stå i pyjamasen och grina utanför huset. Jag är inte rädd för att be andra om hjälp. Och jag ber till Gud. Han har burit mig genom flera kriser och han bär mig även nu.
Hur kom det sig att du började jobba på Postkodmiljonären?
– De hörde av sig till mig för 3 år sedan och frågade mig om jag ville börja jobba för dem. Jag testfilmade och sedan blev jag anställd. Det är roligt att få åka runt i landet och sprida sådan glädje, menar Magdalena men erkänner att under sådana här perioder, när livet känns upp och ner och humöret inte är på topp, är det lätt att känna sig schizofren.
– Ena sekunden, innan kameran sätts på kan jag grina floder för att i nästa sekund, när kameran är påslagen, se glad och käck ut och glädja andra med pengar.
Vad har du för framtidsdrömmar?
– Jag skulle vilja, eller jag ska, skriva en bok till. En överlevnadsbok. Måste bara komma upp ur grytan den här gången också. Annars har jag fått mersmak för TV, skulle absolut kunna tänka mig att stå bakom kameran. Jag har scenskräck och tror därför att det skulle passa mig att jobba med att göra research eller kanske radio.
Hur ser din vardag ut?
– Mina dagar ser väldigt olika ut, men nu handlar det mest om att läsa in sig på manus eller gå på olika möten. Dessutom tycker jag att det ständigt är föräldramöten på pojkarnas skolor. Och extramöten hos rektorn, jag har tyvärr klippkort där…
Hur vill du beskriva ditt självförtroende?
– Jag har en dålig självkänsla, men är bra på att maskera det. Hela min tillvaro på insidan är kaos, men det är lätt att täcka med lite maskara och concealer.
Text och foto: Frida Funemyr
