Hon har skrivit nio böcker som getts ut i sju länder och sålts i över 1 miljon exemplar. Hon har vunnit pris som föreläsare och brinner för att hjälpa individer och organisationer att både må och prestera bra.
Möt Mia Törnblom, landets främsta inspiratör, i ett samtal med Junia.
Mia Törnbloms föräldrar var unga när de fick henne och hon var inte planerad men likväl väldigt älskad. De var politiskt engagerade, kämpade för kvinnors rättigheter och deltog i demonstrationer. Mia beskriver uppväxten som trygg, okomplicerad och kärleksfull.
– Med tanke på vad jag såg runt omkring mig i Skärholmen där jag är uppvuxen, vet jag att jag hade det bra. Jag fick tidigt lära mig att jag var priviligierad och att vi skulle ge till dem som inte hade samma förutsättningar som vi själva. Vi hade det inte gott ställt i form av pengar, men däremot massor med kärlek och sunda värderingar. Till mina föräldrar var alla välkomna och det vet jag att mina vänner kände, och det är jag både stolt och tacksam över.
Även om Mia inte hade bäst betyg i klassen, upplevde hon sig själv som duktig. Hon var lagkapten i fotbollslaget, sjöng ofta solo i skolan och tonårstiden flöt på. Mia hade tidigt drivkraften och energin. Redan som 18-åring startade hon ett eget företag där hon förlängde naglar.
Men så flyttade Mia till Spanien och där blev det lite rörigt med för mycket festande, med både alkohol och droger. Det började egentligen med hennes längtan efter att bli smal.
– Jag har alltid varit ganska glupsk som person och gillar att äta. Bland mina långa och smala väninnor upplevde jag mig både kort och rund. Så tipsade en kompis mig om ett par superbra bantningspiller med amfetamin.
Mia testade – och fastnade direkt. Kilona rasade av kroppen och Mia ökade snart dosen från två tabletter om dagen till tio, och hon åt dem i hela tio månader.
– De dagar jag inte fick tag på bantningspillren blev jag supertrött och hungrig, så jag trodde att jag skulle bli tjock som en elefant om jag slutade. Men från bantningspillren blev det snabbt tyngre saker.
Bland mina långa och smala väninnor upplevde jag mig både kort och rund. Så tipsade en kompis mig om ett par superbra bantningspiller med amfetamin.
– Jag var så säker på att jag inte kunde bli beroende, jag var ju stark och trygg. Under uppväxten i Skärholmen hade jag sett hur folk fastnade i missbruk, men de kom oftast från trassliga hemförhållanden och mådde dåligt och det gjorde ju inte jag.
Mia menar att missbruk är demokratiskt, det kan drabba både rika och fattiga, svarta och vita, unga och gamla. För henne började det med en längtan efter att bli smal.
– Det är ingen annans fel att jag blev missbrukare, det var jag själv som ställde till det för mig. Jag hade helt enkelt en övertro på min egen förmåga och gick emot mina normer och värderingar. Jag tog ibland en massa beslut baserade på högmod och okunskap och det fick katastrofala konsekvenser. Jag skadade min familj och mina närmsta. Jag ljög konstant för att stå ut med mig själv, men sanningen och samvetet kröp allt närmre.
Vid 29 års ålder kom Mia till en vändpunkt. Smärtan av den hon hade blivit gjorde för ont. Hon lät sig bli tagen av polisen och blev häktad för ett par mindre brott. Idag har Mia varit nykter och drogfri i 18 år och har aldrig tagit ett återfall. Efter mycket terapi och olika utbildningar inom mental träning och personlig utveckling känner hon sig idag hel, såren är läkta även om ärren finns kvar. Mia förklarar att har man fått en andra chans i livet så är det många saker som blir enklare. Hon känner aldrig längre någon ångest och det finns inget i världen som skrämmer henne, men självklart har hon vanliga sunda rädslor, som att någonting hemsk ska hända dem hon älskar.
– Jag behöver inte bevisa något för någon. Och det gör nog att jag vågar mer.
Den viktigaste insikten växte trots allt fram i den stora sorgen efter Calle, som var Mias första stora kärlek. Han begick självmord när hon var 30 och Mia hade aldrig tidigare upplevt sorg på det sättet.
– Det tog tid och krävdes mod innan jag förstod att jag måste tillåta mig att känna smärtan och sorgen, och ta emot den som den är. Sorg är inte ett problem som ska lösas, den sköljer över oss i vågor. Och till slut lär man sig leva med den. Och jag måste säga att i dag, när jag har det här som en livserfarenhet, så är det största jag har med mig att inte ta något för givet. Att det är nu vi är här, det är inte säkert att vi får en morgondag. Jag tar vara på livet och ser till att njuta så mycket det bara går.
Mia menar att livet regelbundet suger och hon anser att det är bra om man kan inse detta faktum tidigt i livet.
– Min sträcka att ”gilla läget” är numera rätt kort, vilket gör att mitt sorgearbete kan starta snabbare. Jag vet att tragedier kan dyka upp när och hur som helst och känner mig inte rädd.
Efter åtta år som singel träffade Mia sin nuvarande man Michael. Hon beskriver mötet som att blixten slog ner.
– Jag blev så där barnsligt fnissig och kär på en gång. Jag tänkte att honom ville jag bara ha. Vi gifte oss efter 4 månader och nu, efter 10 år, tycker jag det är en häftig känsla att varje dag bli imponerad av den jag lever med. Att vi båda tillsammans med ett tiotal medarbetare driver företaget MT-gruppen ser jag enbart som positivt.
– Vi kompletterar varandra. Han är ansvarig för affärsutveckling, struktur och organisation medan jag ansvarar för innehåll. Tidigt sa vi att äktenskapet går före företaget, men vi förstår varandras arbetssituation och båda bär på en driftighet som smittar av sig på varandra.
En ledig helg, när paret Törnblom är tillsammans, ska almanackan helst vara helt tom.
– Då går vi upp när vi vill, äter frukost, tränar och sedan träffar vi familj eller vänner. Och så ser vi någon bra film och äter god mat.
Det Mia älskar mest med sin man är att det aldrig blir tråkigt. Han är både ”skitjobbig och superhärlig” och så får han henne att skratta och varje dag lär hon sig saker av honom.
– Han är den viktigaste i mitt liv och jag vet att jag är lyckligt lottad som har honom, säger Mia som ganska snabbt in i förhållandet kände att Michael var den man hon ville ha barn tillsammans med.
– Jag var 37 år och efter fem års försökande, varav de tre sista var fyllda med IVF-försök som fick oss att sväva mellan hopp och förtvivlan, fick vi till slut beskedet att vi inte skulle kunna få biologiska barn. För Mia blev det lättare att acceptera att hon inte skulle bli mamma än att leva med den där ovissheten de upplevt under de fem åren.
– Under den där tiden av ovisshet mådde jag väldigt dåligt, jag åt Ben&Jerry-glass till frukost, lunch och middag. Ovisshet är ingen sorg, det är bara ett stort vakuum. Jag är mycket bättre på att hantera kris och sorg än ovisshet.
Att inte kunna få barn knockade Mia, hon hade verkligen velat bli mamma. Men återigen fick hon uppleva att livet är allt annat än rättvist.
– Jag lider inte av detta dagligen, men ibland kommer det över mig. Även om jag har accepterat det så kan det göra ont. Jag har lärt mig acceptera att jag inte fick några egna barn men jag fick en bonusson, och så har jag två syskonbarn som betyder oerhört mycket för mig, och utöver det har jag flera gudbarn att överösa med min kärlek.
På frågan om hur Mia vill beskriva sin livsstil idag svarar hon att det känns som om en ny fas påbörjats.
– Jag är nykter alkoholist sedan 18 år tillbaka. Åldern börjar kännas, ju äldre jag blir desto mer inser jag att jag måste ta hand om mig själv, precis som en äldre bil som behöver tas hand om allt mer. Mia hänvisar bland annat till hur kroppens mående påverkas av vad hon stoppar i sig.
– Jag blir till exempel allt mer känslig för hur jag äter, det blir mer och mer fisk och kyckling och mindre rött kött. När jag jobbar äter jag heller aldrig bröd, pasta eller socker. Jag blir alldeles för däst av den typen av kolhydrater och då är det svårare att prestera. Mitt jobb styr hur jag äter, men när jag är ledig då äter jag vad jag vill och det jag är sugen på, än så länge i alla fall.
Mia har artros i fötterna och problem med sina höfter, därför tänker hon allt mer på hur hon sitter och rör på sig.
– Jag försöker träna så mycket jag kan genom att ta joggingturer, gärna tillsammans med min man. För mig är sömnen viktig. Åtta timmars sömn har alltid varit lagom för mig, men med åldern har det börjat räcka med sju, menar Mia.
I varje situation, i alla relationer och konflikter reflekterar Mia dagligen över sig själv.
– Hamnar jag i en konflikt tar jag reda på vad jag själv har för del i det hela, istället för störa mig på andras brister och tillkortakommanden.
– Jag stannar upp genom att varje kväll ställa mig själv fyra frågor: Vad var bra? Vad var inte bra? Vad är jag glad för samt vad behöver jag hjälp med inför morgondagen? Detta är ett bra sätt att ta ansvar för mig själv och mitt mående.
Mia skriver ner svaren varje kväll och hon menar att egentligen var det så här allt började för hennes egen del för många år sedan.
– Då handlade det om min egen bearbetning. Idag använder jag ibland liknande frågor för att kunna lära ut och coacha andra individer och grupper på arbetsplatser. En klok forskare har sagt att ”Självkänsla är som immunförsvar mot stress”. Den stress som den självcentrerade oron (att inte tro man räcker till osv) skapar, har jag verktyg för att slippa styras av. Jag lever inte med mina metoder för att vara duktig för någon annan, utan för att det ger mig en möjlighet att påverka mitt mående. Jag tror att om jag slarvar med att ta hand om mig själv så är det just det som på sikt skulle kunna leda mig tillbaka till ett återfall. Med det sagt, om jag uppfattas som glad och käck eller präktig, så är jag gärna det.
Kan vem som helst komma dit du är idag?
– Jag tror det är viktigt att inte tävla; vi har alla olika förutsättningar. Precis som att alla kan träna fysiskt efter sina förutsättningar kan alla människor hitta verktyg som passar för deras behov och önskan. Och precis som med den fysiska träningen, kan alla aldrig lyfta lika mycket, men alla kan lyfta efter sin egen förmåga. Jag är där jag är idag tack vare otroligt hårt arbete, men även talang och tur.
– Jag har ett förhållningsätt som på alla sätt påminner om sinnesrobönen. Jag har lärt mig acceptera det jag inte kan förändra, för att istället lägga kraft på det jag kan påverka, och försöker påminna mig om att inse vad som är vad.
Varifrån kommer ditt intresse för människor och personlig utveckling?
– Jag har alltid var intresserad av psykologi, människor och relationer. De enda lektioner jag minns ifrån gymnasiet är just psykologilektionerna. Det var ingen tillfällighet att just jag var lagkapten i mitt fotbollslag, jag var bra på att leda vårt lag, jag var en mycket bättre kapten än vad jag var en bra fotbollsspelare. Jag känner en oerhörd tacksamhet över allt jag lärt mig inom ledarskap och personlig utveckling, tacksamhet över allt jag lärt mig i mötet med andra människor, på utbildningar och kurser, i litteratur, i samtal, i mitt arbete med grupper och individer. Jag har fått jobba för att lära mig det jag kan, men framförallt har människor varit generösa med att dela med sig av sin kunskap till mig. En bok som har betytt mycket för mig är ”De elva sammansvurna” av Marianne Fredriksson och hennes dotter Ann Fredriksson, det är en bok om hur sjuk en grupp blir av ett svagt ledarskap. Den boken läste jag 1997 och visste, det är det jag vill, jobba med individer och grupper i konsten att leda med förtroende.
… jag är bara en medmänniska som vill ge av min tid och mitt engagemang för att jag själv fick en andra chans i livet
Tror du att du hade jobbat på samma sätt utan din tuffa bakgrund?
– Jag tror att jag hade jobbat med liknande saker, men jag är 100 procent säker på att jag är bättre lämpad på att göra det jag gör idag på grund av att min bakgrund har gjort mig mera lyhörd, trygg och ödmjuk som person. Mina erfarenheter i sig gör mig inte duktig inom mitt område, däremot hur jag har bearbetat det hela och hur jag har lärt mig av det jag upplevt.
Betyder det att man själv måste ha varit med om egna smärtsamma upplevelser för att vara bra på jobbet?
– Absolut inte, man kan vara väldigt bra på att coacha andra utan min livserfarenhet, på MT-gruppen jobbar allt ifrån ingenjörer till skådespelare och det ger oss en oerhört bred kompetens.
På vilket sätt coachar du svenska damlandslaget i fotboll?
– Det är olika från gång till gång, ämnena bestämmer jag tillsammans med deras tränare Pia. Det kan handla om feedback, motivation, trygghet, ansvar, mod… och hela tiden med VM i sommar i sikte. Det är väldigt lyxigt och utvecklande att få vara med så oerhört duktiga spelare och ledare.
Du är ute på behandlingshem och fängelser och föreläser, vad är det som du vill ge dem?
– Hopp. Jag vill ge hopp om att det går att vända sitt liv. Detta är inte mitt jobb utan något jag gör ideellt. När jag var på behandlingshem betydde det oerhört mycket för mig när andra kom och delade med sig av hur det sett ut, vad de gjort för att vända sitt liv och framförallt gav det mig hopp att höra hur deras liv såg ut idag. Deras historia gjorde det möjligt för mig att börja drömma igen. Jag säljer ingenting och jag kommer inte från någon organisation, jag är bara en medmänniska som vill ge av min tid och mitt engagemang för att jag själv fick en andra chans i livet. Det känns riktigt och rätt.
Du har ju förändrat massor i ditt liv, men finns det något mer du önskar dig?
– Idag lever jag det liv jag vill leva. Visst skulle jag kunna tänka mig att bo i värmen halvårsvis… Men skulle jag få välja en egenskap skulle jag önska mig det där pannbenet, som till exempel min man har. Han kan fortsätta springa trots att han känner blodsmak i munnen, jag kan inte det. Jag bär på sådana enorma nöjdhetsblockeringar. Pannben och att kunna ta ut sig till max är en egenskap jag skulle vilja uppleva!
Kan du någonsin känna dig ”klar med dig själv”?
– Verkligen inte, jag känner mig klokare för varje år som går. Jag vill utvecklas och lära mig nya saker. Varje kväll ägnar jag en stund åt reflektion. I en bok skriver jag ner vad som varit mindre bra, vad som varit bra, vad jag är glad över och vad jag behöver hjälp med inför morgondagen. Jag tar ansvar för mina behov och mitt sätt att leva. Min spontana personlighet gör att jag ibland blir tanklös. Jag kommer fortsätta göra misstag men jag vill undvika att upprepa samma misstag om och om igen. Jag vet till exempel att jobbar jag för mycket så blir jag intolerant, och jag får arbeta med att inte avbryta min omgivning när jag blir engagerad. Man skulle kunna säga att min inre grundkondition är stark och på en hög nivå, men att jag aldrig skulle få för mig att sluta träna, vare sig i själsligt eller kroppsligt.
Mia Törnblom
Ålder: 48 år
Yrke: Ledarskapscoach inom MT-gruppen, inspiratör för damlandslaget i fotboll, författare, föreläsare. Delägare i ett behandlingshem för ungdomar.
Familj: Gift med Michael, bonusson
Intressen: Att njuta (av en bra film, vänner, god mat…)
Bor: I Stockholm
Reser gärna till: Varma ställen som erbjuder sol och bad.
Läser mest: Deckare, perfekt när man som jag reser mycket.
Äter helst: Allt utom isterband och lever
Dricker mest: Mineralvatten
Förebild: Jag är priviligierad och träffar dagligen så många modiga, kompetenta och spännande personer som imponerar på mig. Egenskaper jag beundrar är mod och generositet.
Motto: Att leva som jag lär och att leva rätt och riktigt, det jag pratar om ska vara sant. Föreläser jag om stresshantering ska jag ha svart bälte i just det.
text • foto Frida Funemyr
