Från lekfulla barndomsdrömmar om att skapa kristna barnprogram till ett liv som pastor i Sundbyberg har Malin Aronsson alltid burit med sig en stark längtan efter mening. Hennes resa präglas av både tro, kamp och nyfikenhet – men också av humor, kreativitet och modet att ständigt söka vidare. Idag vill hon framför allt förmedla bilden av en Gud som älskar utan gränser och som bär genom livets alla skeden.
Vi möts i Centrumkyrkan i Sundbyberg – en självklar plats för dagens samtal, eftersom det är här Malin Aronsson verkar som pastor.
Redan som liten bar hon på en dröm om att skapa kristna barnprogram. Hon älskade att berätta historier, skrev berättelser där hon hittade på olika karaktärer som hon detaljrikt ritade upp och byggde för sitt inre upp olika fantasifulla världar. Ibland sprang hon iväg före sina kompisar på hemväg från skolan bara för att få vara själv i sin egen lilla låtsasvärld. I sin lek fick hon utlopp för kreativitet och fantasi.
– Jag var väldigt lekfull och lekte med dockor alldeles för länge, säger hon när vi slår oss ner i kyrkans barnrum.
Med glimten i ögat berättar Malin att hon var säkert tolv år då hon var ute och gick med sin docka i vagn och mötte några killar från klassen. Då kastade hon sig ner i närmaste buskage så både vagn och docka flög iväg i full fart.
Malin är lika färgstark som rummets inredning; det röda håret och den gröna sidenblusen mot alla kulörta leksaker och möbler skapar en bild som är lika livfull som hennes personlighet. Hon var också ”ett väldigt kristet barn”. Det har nu gått sju år sedan hon släppte boken Kristungen, där hon med humor och ärlighet skildrar sin uppväxt i en kristen familj och i frikyrkomiljön i Strängnäs. Malin hade hört i kyrkan att man inte skulle skämmas för sin tro, och en dag tog hon mod till sig och satte en pin på väskan med texten ”Jesus är livet”. Kompisarna skrattade och Malin minns att det var jobbigt, men hon hade fått för sig att det var så man måste göra som kristen. Hennes bild av Gud var delvis sträng när hon var liten, men samtidigt hade hon också en varm och nära gudstro:
– Jag brukade sitta i en glänta vid ett träd och prata med Gud. Mina första gudsupplevelser kom i väldigt tidig ålder. Jag var sex eller sju år när jag för första gången kände något inom mig som var så starkt att jag trodde jag skulle spricka.
Däremot minns Malin inte själv att hon några år senare, med stort allvar i rösten, ska ha sagt till sin mamma: ”Det känns som att jag ska predika när jag blir stor”.
– Det är inget mamma berättade för mig förrän jag blev vuxen, kanske för att hon ville skydda mig, säger hon.
Bland klasskamraterna fick Malin ibland smeknamn som ”Jesus-Malin”, men hon betonar att hon aldrig var mobbad eller utanför.
– Jag hade alltid mina kompisar och de accepterade mig som jag var, även fast jag inte var särskilt cool.
I efterhand har hon funderat över varför hon kände så starkt behov av att vara så tydlig med sin tro.
– Jag skulle nog inte råda mina barn att skylta så mycket med Jesus på det sättet, inte minst för att det lätt kan bli kravfyllt. Mina föräldrar lade aldrig den bördan på mig, de kraven kom helt och hållet från mig själv, säger Malin och tillägger att hon ofta fungerade som en tratt: hon tog in allt.
Med Gud, som hon såg som sin allra bästa vän, pratade hon varje dag. Samtidigt präglades hennes gudsbild av det hon hörde i kyrkan, och hon hade lätt att uppfatta budskapet som strängt och krävande. Hon snappade upp uttryck i sånger, som ”stå rak och våga visa färg”, ord som lätt kunde upplevas som hårda för ett barn. I gymnasiet blev hon tidigt identifierad som skolans egen helnykterist, och ju äldre hon blev desto mer kopplade hon den kristna tron till ett nät av moraliska regler, särskilt kring sex och alkohol.
– Något förändrades när jag var runt 19 år. Jag behövde slå mig fri och hitta vem jag själv ville vara, hur jag ville leva. För att få festa reste jag utomlands, vilket skapade en dubbelhet inom mig.
Djup framför yta
Malin började drömma om ett ”helt liv” och kände en växande trötthet över att tron så ofta reducerades till yttre regler och fasader. Hon ville hitta en tro som handlade om kärna, relation och inre övertygelse. Hon ville ha en tro på Gud som handlar om att inkludera och gå på djupet framför hur den ser ut på ytan.
– Jag har sedan dess gjort en enorm resa till en Gud som är mycket större. En Gud som inte kan stängas in eller ägas, varken av kyrkan eller av mig. Och som samtidigt är mig lika nära som när jag var liten.
Malin hävdar bestämt att uppväxten i en kristen familj inte på något sätt har påverkat henne negativt.
– Jag är noll bitter. Tvärtom. Det var ju mina föräldrar som visade mig att det finns en kärleksfull Gud. Idag kan jag tänka att det var ganska skönt att jag hade de där starka värderingarna. Jag tror att det skyddade mig från ganska mycket att ha med mig de gränser som sattes.
Malin har vänner som däremot känner sig besvikna över hur de fostrades inom kyrkans ramar och som därför lämnat både kyrkan och tron på Gud. Men för henne har den där kärnan, relationen till en kärleksfull Gud, hela tiden varit starkare än den hårda tonen.
Det är just de här bitarna som Malin brinner för i sitt jobb som pastor. Inte minst känner hon ett driv för barnen och de unga.
– Det jag mest av allt vill är att föra vidare budskapet om att Gud älskar, älskar, älskar dem. Han vill gå med dem hela livet och låta dem leva i sin helhet.
Mening och sammanhang
Hon ser sig själv som en människa som ständigt ropar efter mening och sammanhang i tillvaron.
– För mig är Gud just det, meningen och sammanhanget. Att jag får vara en del av det stora han har skapat, och att jag dessutom får vara med och försöka göra världen lite bättre och vackrare att leva i. Min tro är hela skillnaden för mig. Gud är också den som ger mig hopp och en tillit att det bästa alltid ligger framför. Och då menar jag inte bara himlen och livet efter döden, utan också – kanske lite naivt – att det väntar många fina möten, upplevelser och stunder här på jorden. Det kan låta klyschigt, men det är faktiskt inte självklart att känna så när man har fyllt 50, säger Malin med ett leende.
Hon hoppas att livet ska fortsätta bjuda på spänning. För känslan av adrenalin och lusten att söka nya kickar har alltid funnits där.
– Jag behöver känna att jag lever, säger hon och menar att det inte behöver handla om fallskärmshopp eller extremsporter, utan snarare om att våga kliva in i nya sammanhang, testa nya idéer och utmana sig själv. Framför allt kan jag få en kick när jag förstår djupet och vidden av något, som när en teologisk sanning landar och blir levande för mig.
Med det sagt menar Malin att hon absolut kan famla i den här frågan som inte alls känns glasklar varje dag.
Åldersnoja
– Jag ska inte säga att det här är lätt för mig. Det här är sådant som inte kommer gratis. Jag har haft en hel del åldersnoja och inte minst hormoner som rycker undan mattan för mig.
Malin berättar om de olika symtomen som dykt upp de senaste åren; vallningarna och svetten som plötsligt kan rinna medan hon står i predikstolen. Men också hur hon varit mer lättkränkt och deppig. Utifrån kan hennes liv se ut som att hon glidit fram på en räkmacka. Ingen av hennes närmaste har gått bort och ingen i familjen har drabbats av svår sjukdom. Hon är väl medveten om hur förskonad hon är. Samtidigt tycker hon att det är viktigt att prata om de bekymmer som hör till att vara människa.
– Vi måste prata mer om klimakteriet, allt som kommer med det och som drabbar halva befolkningen i typ tio år av våra liv, säger Malin som menar att symtomen nu har blivit mildare tack vare östrogenplåster och en inlyssnande gynekolog.
– Det kom till en punkt, när jag mitt under en intervju som jag och min poddkollega gjorde med Michael Bindefeldt, drabbades av en sådan enorm vallning så att jag tappade fattningen och knappt kunde genomföra samtalet. Jag upplevde att nej, jag kan inte ha det så här längre.
Tomhet efter barnen
Ofta när man befinner sig i det som numera kallas ”den tredje våren” är det inte ovanligt att ens barn samtidigt flyttar hemifrån och ett kaos av känslor uppstår. Båda Malins äldsta barn har nyligen lämnat hemmet. Även om hon ivrigt varit med och inrett, ordnat och styrt med barnens nya boenden gapar nu två rum tomma där hemma.
– Jag har kommit på mig själv att jag går runt och sjunger ”det är då som det stora vemodet rullar in…”. Denna sorg har jag såklart pratat om både med min man och med barnen, men jag har funderat över varför man inte pratar mer öppet om alla känslor man får som förälder när barnen inte längre bor hemma? Man ger och gör allt för dem under så många år och sedan är de bara borta.
Malin kan tycka att man i vårt samhälle blir klappad på huvudet för sina föräldrakänslor. Det börjar redan vid lämning på förskolan då pedagogerna säger att det är mest jobbigt för mamman och nästan förminskar känslan.
– Men separationen när man lämnar sina barn på förskolan är jobbig på allvar. Och jag kan tycka att man raljerar när ens barn är vuxna då omgivningen kan säga att ”man inte får ringa sina barn för ofta”. Att man ska behöva visa sig tuff igenom det där. Men varför inte bara erkänna att vi är gjorda för att leva tillsammans? Är det ens meningen att vi ska bo långt ifrån varandra tänker jag?
Samtidigt som Malin betonar vikten av att omfamna saknaden efter sina vuxna barn känner hon att man som förälder har ett eget ansvar när det kommer till att ge sitt liv innehåll, inte minst när barnen är utflugna.
– Jag fyller min tid med sådant som får mig att må bra. En sak jag älskar är att vara med människorna på min kyrkas soppluncher för hemlösa. Jag får så extremt mycket kärlek och mening när jag pratar med dem. Och jag har som mål att börja träna tillsammans med vänner eftersom jag alltid har tränat ensam.
Malin tycker att det är synd om våra barn om de ska känna att vi mår dåligt för att de inte längre vill bo hemma. Det är ju dessutom väldigt sorgligt om man lever hela sina liv som att barnen är vår enda mening med livet. Vilken press det sätter på dem!
I sin roll som förälder beskriver Malin sig som väldigt transparent. Hon tycker det är viktigt att vara ärlig och öppen, men har likt vissa andra föräldrar inte haft klara regler för sitt föräldraskap, som strategier för socker eller skärmanvändning.
– För oss har det alltid varit öppna kort. Jag är själsligt nära dem och redan tidigt pratade jag och Niklas på en jämlik nivå med våra barn. Vi har också tagit med dem in i våra diskussioner när vi känt oss osäkra i vissa frågor, säger Malin.
Jubileumsår och gemensamma projekt
År 2025 var ett riktigt jubileumsår för Malin. Förutom att hon fyllde 50 firade hon och maken Niklas även 25 år som gifta. Att Niklas såg ut som Hugh Grant var bland det allra första hon föll för.
– Ja, jag tyckte att han var så snygg och spännande. Han var självständig, driven och väldigt omsorgsfull, och det har bestått.
Malin och Niklas har alltid gillat att ha gemensamma projekt, till exempel är de ett fantastiskt team när det gäller att skapa stora fester eller hitta på galna barnmöten i kyrkan. Den där kreativiteten de får dela som par skapar enligt Malin en enorm dynamik.
– Att förlora oss tillsammans i sådana projekt av gästvänlighet har absolut stärkt vår relation och gett oss en massa energi. Det har också varit väldigt berikande för vår relation att resa tillsammans, både som par och familj.
Något som etsat sig fast som ett extra starkt minne är resan familjen gjorde till Kenya tillsammans med Läkarmissionen.
– Vi var med och drev ett skolmatsprojekt och reste runt på ett tiotal skolor där vi som familj showade, rappade och sjöng för alla barnen. Det var så häftigt att göra något för andra som familj och den här upplevelsen är en av de absolut bästa i mitt liv. På flyget hem sa jag till familjen: ”Nu kan jag krascha, för nu har vi fått vara med om det här. Nu är det komplett.”
Jobb i kristen miljö
Att arbeta i en kristen miljö, både som journalist på Sveriges enda kristna dagstidning Dagen och som pastor, har aldrig känts helt självklart för Malin.
– Ibland kan jag tänka att det vore nyttigt att arbeta i en helt annan miljö, just för att inte bli fast i det kristna språkbruket. Samtidigt har jag alltid burit en passion för att kommunicera tro på ett relevant sätt och samtala med människor om existentiella frågor.
Hon beskriver sitt kall som något som vuxit fram med tiden. Efter flera år i barnprogramsproduktion kom hon till församlingen och började arbeta mer praktiskt med barn och familjer. Ju mer hon lärde känna människorna och deras olika livssituationer, desto mer kände hon att hon ville vara pastor här – både för stora och små. Kyrkan, säger hon, ”växte på henne”.
– En del har ett väldigt tydligt pastorskall från start, men för mig började det med att jag förälskade mig i människorna här.
Centrumkyrkan beskriver hon som en ekumenisk församling, en ”kyrka utan väggar” där alla ska känna sig välkomna.
– Vi försöker tänka bredd, att Gud inte ska möta människan på ett speciellt sätt eller att man ska sjunga på ett särskilt vis. Vi kämpar för att Gud ska få vara så stor som han faktiskt är, säger Malin. Hon betonar att känslan man förhoppningsvis får när man kliver in i kyrkan är frihet och att det ska kännas ”lätt att andas”.
I sin podd har Malin hittills träffat över 200 personer som reflekterar kring tro. Samtalen har format Malin mycket och skapat en nyfikenhet på hur människor tänker kring existentiella frågor, oavsett om man är kristen eller inte.
– Min fot på Dagen handlar alltså inte om att jag måste jobba på en kristen arbetsplats, snarare handlar det om alla de här mötena med människor som tänker annorlunda än jag själv. Podden fungerar som en ventil för mig, och jag tycker det är väldigt lätt att prata med folk om tro.
Malin upplever att hon idag möts av en mer öppen attityd än för några år sedan, när hon berättar att hon är pastor eller jobbar på en kristen tidning.
– Då kunde jag känna att rummet liksom stelnade till när jag berättade vad jag sysslade med. Nu känner jag mig så trygg och är kanske mindre nervös över det.
Vilka finns på listan över drömgäster?
– Kronprinsessan Victoria hade varit kul. Eller Brené Brown eller Benjamin Ingrosso…
Vilka egenskaper är viktigast för dig som ledare för så många människor?
– Ödmjukhet. Förmågan att ständigt rannsaka sig själv och inte betrakta människor eller situationer utifrån sina egna behov. Som ledare måste man vilja tjäna och finnas till för andra. Det låter självklart, men vi bär alla på en längtan att synas och påverka. Jag älskar att formulera en predikan så att den får en stark inledning, eller att lägga orden på ett sätt som får församlingen att skratta. Just därför är egentid med Gud avgörande. Jag brukar ofta be att Gud ska pröva mina motiv. Jag ber om självdistans så att jag aldrig tror att jag är för viktig. Människor som inte kan ha distans och garva åt sig själva kan bli farliga. Det är också viktigt att se och bekräfta sina församlingsmedlemmar, att se andra växa, gärna unga förmågor. Det är en lite ny erfarenhet, kicken jag får av att se en ung person växa.
Hur skulle du säga att intresset för kristen tro ser ut idag?
– Ungdomar idag har ett påtagligt sug efter att prata om Gud. Många väljer bibelstudium framför ”fyra man i soffa”. Samtidigt ligger ett stort ansvar på oss vuxna att uppmuntra deras längtan och stötta dem i tron, men också vara vaksamma så att engagemanget inte glider över i radikalisering.
Vad gör dig lycklig?
– När mina vänner lär känna och tycker om varandra.
Vad skrämmer dig?
– Ensamhet. Jag är väldigt social och är rädd för att känna mig utanför, men också att se ett barn eller en ungdom vara utanför.
Har du någon last?
– Jag dricker säkert fem koppar kaffe innan klockan elva varje dag och ser nog ut som en gammal odiskad termos på insidan av min kropp. Det är nästan så jag skulle behöva gå runt med en droppställning med kaffe!
Vilken biblisk person kan du främst identifiera dig med?
– Jag önskar att jag vore mer som Nikodemos – den skriftlärde som sökte upp Jesus på natten för att få svar på sina frågor. Jag är nog inte skriftlärd som han var, men jag har vuxit upp i kyrkan, är djupt präglad av den kristna traditionen och har studerat teologi i några år. Ändå hoppas jag att min nyfikenhet aldrig ska ta slut. Likt Nikodemos vill jag fortsätta ställa frågor och aldrig känna mig fullärd. Jag vill fortsätta växa, fatta djupet i tron ännu mer, vara mer sårbar och bottna i mig själv och samtidigt inspirera människor.
Vid sidan av sitt kall och yrkesliv tillbringar Malin gärna tid med familj och vänner. Hon reser, åker skidor – eller tar på sig våtdräkten och promenerar ner från lägenheten i Gröndal, dit familjen flyttade för bara några månader sedan, för att simma någon kilometer i Mälaren.
– Det blir en del svallvågor från SL-båtarna, men jag älskar det. Att simma är min bästa meditation. Att vara i vattnet nästan året runt har jag hållit på med i säkert nio år, och jag hoppas kunna fortsätta tills jag är minst 90.
De samtal Malin hade med Gud som barn påminner mycket om de hon för idag som vuxen. Skillnaden är bara att trädet i Strängnäs har bytts mot balkongen i Gröndal.
– Jag har bestämt mig för att inleda varje morgon med sju minuters samtal med Gud och med särskilt fokus på tacksamhet. Jag tror inte man måste ha varit med om någon fruktansvärd olycka för att sluta ta saker för givet. Jag har haft det ganska okej i 50 år, men känner just nu djupare tacksamhet än jag gjort någonsin tidigare.
Malin Aronsson
Ålder: 50 år
Familj: Maken Niklas och barnen Doris 22, Ture 20 och Majken 16
Bor: I Stockholm
Yrke: Pastor och journalist
text • foto Frida Funemyr och privat
